Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia följde med Mars men viknar leende till publiken. Ett av de leenden som inte nådde upp till ögonen, för hon gillade inte de mordiska huvudstadsborna särskilt mycket. Visste det ens att de var levande människor de hade att göra med i spelen?
Bak på scenen mötte deras team dem och berömde dem medans vissa grät hysteriskt. Men Vicinia bara såg på Mars, och log nu totalt lycklig. Hon förde sina läppar mot hanns och hon kände att hon inte kunde släppa honom för ett ända ögonblick.

Mars struntade i sitt team och drog Vicinia nära sig. Utanför satt publiken med tårfyllda ögon, för de visades ännu på skärmarna.
"Sov med mig i natt", sade Mars lågt. Hon hade dött, men där var hon igen. Huvudstaden utförde verkligen mirakel, och något av hatet mot den släppte i det ögonblicket. Hur kunde han hata något som gett Vicinia tillbaka åt honom?

"Gärna" svarar hon lågt omfamnad av honom. Hon var så lycklig att allt annat var för henne nu oviktigt. Teamen ledde dem fram till hissarna och de åkte upp till andra våningen. Det kändes ovanligt kort att åka hon var van att åka till den elfte och hon undrade om de skulle få var tillsammans. Och vart skulle de bo? 11, 2 eller huvudstaden? Hon hoppades inte på den sista, men sålänge hon var med Mars kunde hon stå ut med det med.
Plötsligt stannade hissen och de klev ut, altjämt hållande i varandra, som om de kunde tappa varandra om de släppte och Vicinia ville aldrig att han skulle försvinna.

Mars såg till att hela tiden röra vid Vicinia, han tänkte inte låta någon ta henne bort från sig själv. Då de nådde den andra våningen ledde han henne till sitt rum och satte sig på sin säng, den han sovit i innan spelen. Det var konstigt att tänka sig att alla andra sängar var tomma.
"Vad hände med dig?" Frågade Mars slutligen, för han kunde inte förstå vad som hänt.

Hon satte sig vid honom, glad att de äntligen var ensamma. Eller ja, man kunde ju aldrig vara säker på kameror men, det var hon van vid sen arenan så det bekom henne inte. Vicinia satte sig vid honom och såg sen rakt fram och tänkte intensivt. "Jag vaknade upp i ett vitt rum, massa slangar över hela kroppen. Nästa gång är slangarna borta, alla sår helade och ärren borta. Ja, du vet, allt perfekt." sa hon och såg undrande på honom. Det kändes konstigt, hon var eller hade varit död men ändå inte.

Mars lyssnade och skrattade sedan.
"Du var perfekt hela tiden. Förrutom det där med döden", tillade han och drog henne över sig, liggande på sängen.
Med ett leende såg han henne i ögonen och tryckte sedan sina läppar mot hennes. Hur han hade saknat henne.

"Det kan mna ju ha delade meningar om." flinar hon och besvarar kyssen glädjefyllt. "Hur känns det att se igen då." ler hon och strycker honom över hans ögon och för fingrarna vidare längst hanns kind och vidare längst med halsen. "Jag har saknat dig." sa hon med leende.

"Underbart", svarade Mars och kysste henne över kinden. "Dig med."

De var en vecka till i huvudstaden, men tiden för avfärden närmade sig. Dagen innan Mars och Vicinia skulle resa till tvåan fick han dock besök.
Mars lämnade motvilligt Vicinia och leddes till ett rum, men i dörröppningen stannade han chockat. En man, nästan lika lång som Mars, med likadant gyllene hår och en höks gon stod med armarna bakom ryggen och väntade på honom.
"Far?"

Vicinia lämnades kvar och undrade vart Mars skullle, skulle de ta bort honom från henne nu? Hon gick oroligt fram och tillbaka i våningen och gick tillslut ut på balkongen och såg ut över staden. Snart skulle hon lämna allt det här, skönt. OCh snart skulle de iväg, att slippa alla kameror och alla människor, att kunna få träffa några normala människor, det längtade hon efter.

De stirrade på varandra i flera minuter.
"Du vann." Mars kunde knappt låta bli att fnysa. Visst, det hade han gjort. Han väntade att hans far skulle säga något mer, men han förblev tyst.
"Visst."
"Men den där flickan... Vad heter hon nu?" Mars var alldeles säker på att han visste vad Vicinia hette, så han väntade tyst.
"Vicinia var det. Vad gör du med henne?" Mars hade väntat på det här och han kände sig obehaglig till mods framför faderns dömande blick.
"Jag älskar henne", svarade Mars trotsigt, och faderns ansikte avslöjade inga känslor.
"Det kan vi nog slå ur dig", sade han iskallt och skuffade upp Mars mot väggen, svingade sin näve så den landade på Mars kind.
Plötsligheten av angreppet lämnade Mars överrumplad. Hans far hade "slagit ut" all beteende ur Mars som han inte gillade. Varje misslyckande och felsteg hade straffats med blåmärken.
Men Mars var inte längre än liten pojke, spelen hade ändrat honom. Och Vicinia. Så han skuffade undan sin far och gav honom en iskall blick. Fadern såg förvånad ut, även han märkte att det här var något nytt.
"Jag har inget mer att säga åt dig", sade Mars och vände om. Han lämnade rummet och gick rakt till sitt sovrum.
Han ställde sig framför fönstret och lutade tungt mot fönsterblecket.