19 år senare [Privat roll]

Cara såg inte blixtarna på himlen, hon hörde inte åskan mullra allt hon hörde var James skrik som blandades med andras. Hon tänkte på de familjer hon själv förstört. Varför hade hon gjort det? För att hon gillat det? För att hon varit tvungen? För att hennes far sagt åt henne? Hon mindes inte ens. Hon slöt ögonen men slog panikartat upp dem när hon bilderna blev värre. Hon kände tårarna rinna ner för kinderna och blandad med blodet. Hon lämnade fönstret bakom sig och undrade om James ens levde.
"härskarinna" sa en kvinna och bugade, hon reagerade inte för att det var hon som blev tilltalad. "er vän finns här inne" Cara bara nickade som svar och gick mot dörren. Hon stannade utanför, rädd för att gå in, hennes hand skakad Roxy hon rik tvinga sig själv att trycka ner handtaget. Hon sköt långsamt upp dörren och klev in. Hon kände ett stygn av sig när hon såg James, hon kände att det var hennes fel att det blivit som det blivit. Hon sjunk ner vid hans säng och kände tårarna åter rinna
"jag är så ledsen James" sa hon ovetnde om han hörde henne eller intr

Han hörde en avlägsen röst säga något, men han hörde inte vad. Hans mors skrik överröstade alla ljud, men egentligen var det bara den svaga tinitusen som tillfälligt skapats av hans eget skrik. Rädd för att personen skulle skada honom kurade han ihop sig lite till, inte för att det skulle skydda honom, utan för att det fick honom att känna sig någorlunda säker i denna situation. Sedan kände han något blött slå emot hans ömma hud och ryckte till så häftigt att han vändes med ansiktet uppåt i en kort stund, och ögonen lyckades uttyda Caras drag igen. Han försökte säga hennes namn, men fick inte ut något ljud första försöket.
"C... Cara..."

Cara ryckte till när James pratade, hon förväntade sig att han inte skulle kunna prata.
"ja det är jag" sa hon lågt. Hon visste inte vad hon skulle säga. Vilka ord hon än yttrade skulle det inte bli bättre. Hon skulle inte kunna få det som hänt ogjort. Hon vände sig bort från honom, hon klarade inte av att möta James blick, rädd för att han skulle hata henne. Han kanske skyllde det här på henne, som så många andra alltid gjorde och gör. Hon var ju trotts allt hans dotter. Cara såg ner på sina händer som fortfarande var blodiga, men hon gjorde ingen tedens att försöka ta bort det.
"jag är verkligen ledsen James" sa hon åter i låg ton. Hon ville inget annat än att försvinna bort från allt och ta sin far med sig så han aldrig mer kunde skada någon. Hon såg på sitt nu svarta hår och tog fram trollataven och klippte av det strax innan under axlarna. Hon ville förändra hur hon såg ut så ingen kunde känna igen henne. Hon så på sina kläder och drog avdelning dem. Hon kallade till sig en badrock som hon svepte runt sig innan hon började vagga fram och tillbaka

Han öppnade munnen igen, och med en mycket låg, nästan väsande röst, sade han
"Det... Var inte... Du som gjorde det..." och andades tungt. Smärtan bultade fortfarande i hans arm, och han undrade vad som skulle hända honom. Tjänarinnan kom in i rummet igen och gav James vatten och bedövade hans arm, och lämnade sedan rummet utan ett ord sagt. Han tvingade sin traumatiserade kropp att halvsitta mot sängens kant, och stönade lågt av resten av hans ömma kropp som smärtade så fort han rörde den. "Vi kanske skulle ha varnat Minerva ändå..." sade han tyst med ånger för att ha varit så paranoid och låtit sin stolthet komma i vägen.

Cara hörde inte James först hon var för långt borta i tankarna. Ljudet nådde henne. Hon hörde orden men trodde dem inte
"jag stoppade dem inte. Jag känner min far och jag borde vetat bättre" sa hon lågt. Hon visste at hennes far aldrig lät någon komma undan, inte ens hon kunde fly honom. Hon som var hans dotter, kunde hans knep och kände honom kunde fly. Han fann henne alltid hur hon än gjorde. Hon tittade sköterskan som var för rädd för att se på henne. Hon brydde sig inte. Hennes förflutna hade hunnit i kapp henne. Hon tittade upp på James när han satte sig upp
"kanske" sa hon lågt "jag litar inte på någon av dem" hon reste sig upp och drog badrocken närmare sig och ställde sig vid fönstret. Hon tittade ut på stormen utanför och öppnade fönstret. Hon satte sig i det och lät fötterna hänge ner mot marken långt ner. Regnet och blåsten slog mot henne och hon kände vattnet rinna längs ansiktet men hon brydde sig inte om det. Hon kände inte kylan, allt hon ville var att få sorgen och smärtan hon kände inombords att sluta

James såg sig omkring i rummet, och såg en öppen spis. Om han lyckades skulle tjänarinnan bli bestraffad. Om han misslyckades skulle han antagligen förr eller senare dö. Han såg mot Cara, som verkade befinna sig i sin egen lilla värld. När vindes slog emot badrocken såg han ett svart ormhuvud sticka ut från ärmen av rocken. Så det var det hon gjort för att rädda honom från sinnessjukhet. Han tvingade sig upp på sina vinglande fötter, haltade långsamt över till ugnen, tog lite av pulvret i skålen, men insåg att elden inte brann. Precis när han tänkte den tanken flammade lågorna upp, han slängde in pulvret och haltade in under spiskanten. Han harklade sig.
"Tre Kvastar." sade han, och började sedan snurra häftigt. Hans ömma kropp gjorde ont överallt, och bedövningen släppte plötsligt. Sedan landade han och rullade hostande ut på pubens golv.
"Hj-hjälp..." han harklade sig och hostade lite till. "Hjälp!" fotsteg hördes borta vid trappan, och sedan ett skrik. Han hörde en stav viftas, sedan bars han upp på vad han antog var en bår. Och du släppte han efter för tröttheten, som omslöt honom i en djup sömn, fylld av skrik, eld och getingar. Han vaknade sedan upp med ett ryck i en av sjukhusflygelns sängar, men hans smärtsamma kropp fick honom att falla ner mot kudden igen. Han hörde fotsteg.

Cara hörde hur elden sprakade till, men hon reagerade inte. Tjänaren kom tillbaka och Cara ryckte till när hon hörde hur det skramlade bakom henne. Hon kände hur hon tappade balansen och föll bakåt. huvudet slog i stengolvet, samtidigt som tjänaren sprang ut ur rummet och skrek något. Cara tittade upp och såg att James var borta och hon log, han hade i alla fall kommit undan. Hon såg på sin far när han kom in i rummet.
"Vart är han?" röt Voldemort och drog upp henne på fötter. hon såg på sin far utan att egentligen se honom. Voldemort puttade in henne i väggen och hon kände hur blodet började rinna från bakhuvudet.
"Vildkatten" sa Bella och sprang fram till Cara och slog armarna runt henne "Voldemort lugna dig, vi hittar honom" sa Bella.
"förlåt Cara" sa Voldemort och drog upp henne på fötter men hon reagerade inte alls.
"Ta henne till hennes egna rum" sa Voldemort och Bella nickade. Cara kom in i rummet och Bella stängde dörren. Hon såg sig runt, så var hon åter fast här. Hon satte sig ner på golvet och bara stirrade på sina händer

Florence vandrade försiktigt runt i trolldryckssalen innan hon gav upp, det var ingen idé. James var tydligen inte här. Hon suckade högt och vandrade tillbaka till de ohyggliga trapporna.
Höger, vänster, höger, vänster tänkte hon när hon gick för att göra allting mycket lättare.
Om man kan uttrycka sig såhär; Det fungerade inte.
Hon vandrade in i sjukhusflygeln igen för att ha ställt tillbaka flaskan, men tappade den plötsligt när hon såg vad som låg i en av sängarna.
James.
Glassplitter flög över golvet och trolldryck bildade en stor fläck som började fräta. Florence skuttade över den och rusade fram till James. Hans underarm var borthuggen på ena sidan och blod forsade fram.
"Ta det lugnt, Sir. Jag fixar det." sade hon panikslaget. Efter några sekunder hade hon samlat ihop sig och började hjälpa James så gott hon kunde. Hon mumlade några förtrollningar som stoppade blödningen och torkade snabbt av alla blodrester från huden. Det var väldigt viktigt hade hon lärt sig, om patienten vaknade täckt i blod och hade ont var det troligt att den skulle få panik. Om den däremot vaknade och bara hade ont kunde de kontrollera sig bättre. Hon suckade och satte sig ner på en stol bredvid sängen, efter att snabbt ha mumlat 'renskrubba' mot trolldrycken och glassplittret på golvet.

Han väcktes av att något trä-aktigt skrapade mot stengolvet, med ryggen mot vem som än fanns bakom honom. Han försökte röra sig, men gnydde sedan av smärta. Sedan kom allt tillbaks till honom och han knep ihop ögonen för att försöka förtränga allt.

Cara såg vattnet rinna ner för sina händer. Hon drog handen över det svarta märket men hon kände inte smärtan. Hon såg bara svart. Långsamt reste hon sig upp och gick fram till skrivbordet och tog upp kniven som låg där. Hon såg på det silvriga bladet och körde sedan in det i magen. Bladet trängde lätt igenom huden. Hon drog ut den och körde in den igen bredvid det första såret. Hon kände blodet rinna ner för magen. Hon föll framåt och hon landade i blodet. Hon kände värmen och tröttheten komma över henne. Hon slöt ögonen och väntade på att falla ner i helvetet. Hon hörde dörren öppnas och hur någon skrek men hon tänkte inte reagera