En mugglare i Slytherin

Åh vad jag älskar att läsa om hans förvirring!! Tycker så synd om honom. Hoppas han får sagt allt som är till Artemis!! Undrar hur hon skulle reagera då.. Supermegabra!!!

Braaaaaaaaaaaaaaa

jag vill hA mer!!!

Don't cliff hang!

Dör lite här va

Okej nu överdriver du faktiskt. Så här bra får du faktiskt inte skriva.
Nej, jag skojade bara! Det är klart att du ska fortsätta skriva helt awesome! Ville bara säga att jag typ nästan dör av berättelsen, som bara blir bättre och bättre! Älskade delen med Luna, hon är en av mina favoritkaraktärer och hela grejen blev superb!
Jag vill verkligen ha fortsättning! Hoppas att Draco och Arts ska prata nu, det blir spännande...
Du bara äger! ♥

Jag har nu suttit och läst alla kapitel som du har lagt ut och jag vill bara ha mer!

Alltså, omg, du är en otroligt begåvad författare. Sättet du skriver på är otroligt och du får till den här beskrivande dialogen som så många, inklusive mig själv, strävar efter när de skriver en ff eller något liknande. Du har ett flyt som gör att man bara följer med och det blir aldrig jobbigt att läsa.

Jag älskar Artemis (och det beror lite på hennes namn, som jag avgudar. Är lite svag för grekisk mytologi hihi) men jag hoppas verkligen att hon kommer bli tillsammans med Draco. Älskar när det handlar om förbjuden kärlek eller kärlek med något hinder. Hoppas på att de blir ett par. Men om inte så är Theodore och Artemis ett väldigt fint par de också

Jag längtar otroligt mycket till fortsättningen och jag hoppas att du kommer skriva många kapitel till, den här ff:en är för bra för att snart ta slut. Du är en begåvning! Jag bevakar och den här underbara historian har tagit plats som min favorit här på mugglis.

Åh, din kommentar ♥ Du skulle sett mitt leende igår när jag läste den! Ler fortfarande, kommer få ont i kinderna. Det betyder jättemycket att du tycker om den, och det beröm du ger mig - tack!

Haha, jag är också lite svag för grekisk mytologi, kanske märks med tanke på vilka namn jag har gett mina karaktärer

Tusen tack igen!

-
Och tusen gånger tusen tack till alla er andra också som läser och kommenterar! ♥

Nu kommer nästa del, delen ni alla har väntat på! (please don't hate me)

---

Kapitel 29: Ett matkrig och ett efterlängtat möte

Efter lektionen i trolldryckskonst kunde jag inte få Dracos blick ur huvudet. Just nu var jag på väg mot min egen sovsal efter ha varit och lånat en bok i biblioteket. Jag svängde runt hörnet till min korridor och stannade tvärt.

Där stod ingen mindre än Draco Malfoy själv. Och han såg helt förstörd ut.

Det blonda håret hade förlorat all sin glans, han hade mörka ringar under ögonen och huden såg blekare ut än vanligt, nu såg den nästan sjuklig ut. Klädnaden hängde slappt över hans axlar, och såg ut att vara för stor. Han måste ha gått ner i vikt.

Jag insåg hur länge sen det var sedan jag verkligen såg på honom på riktigt. Och nu insåg jag att han var ett vrak.

Jag kunde inte vara arg på honom längre. Om alla mina vänner hade rätt så både ångrade han sig och saknade mig.

”Hej Draco”, sade jag.

Han stelnade till. Sedan vände han sig långsamt om.

”Du ser hemsk ut”, kunde jag inte låta bli att säga.

Det var ju sant. Han ryckte till som om jag slagit honom.

”Hur är det?” sade jag bekymrat. Han bara skakade på huvudet och såg fruktansvärt vilsen ut.

”Det här var ett misstag…”, mumlade han för sig själv.

”Vad var ett misstag?” frågade jag. Jag hoppades han pratade om det han hade gjort mot mig.

”Jag måste gå”, sade han kort och vände på klacken.

”Vänta!” ropade jag efter honom. Trodde han verkligen han kunde smita? Jag ville veta vad han hade gjort utanför min sovsal!

Han fortsatte att gå bortåt med snabba steg.

”Förbannelse över dig, Draco Malfoy!” skrek jag efter honom. Jag såg hur han drog upp axlarna som för att skydda sig precis innan han bokstavligt talat sprang runt hörnet.

Jag tänkte inte jaga efter honom. Om han ville prata med mig skulle han få komma till mig. Jag behöver honom inte, försökte jag intala mig själv.

Mitt relativt goda humör sjönk till botten.

”Mugglare”, muttrade jag till Betty som såg ut som om hon ville fråga om Malfoy. Jag gav henne inte en chans, utan smet in i min sovsal så fort dörren öppnades.

Där inne sjönk jag ner på soffan och såg in i elden som alltid brann där. Ganska snart började min mage kurra och jag bestämde mig för att gå ner till middagen. Det var ändå ingen idé att sitta här och fundera över Draco. Han var en idiot. En idiot som inte förtjänade min omtanke.

’Men han såg ju så sårbar ut… ‘, kunde jag inte låta bli att tänka.

Jag försökte skaka av mig de negativa tankarna och reste mig upp för att gå till Stora salen. Kanske skulle Theo vara där. Av någon anledning hoppades jag nästan mer på att Draco skulle vara där…

Väl nere i Stora salen slog jag mig ner längst ut på slytherinbordet, närmast dörren, som vanligt. Jag ville fortfarande sitta så långt ifrån de andra slytherinarna som möjligt. Speciellt eftersom de fortfarande inte ville ha något med mig att göra. Men det bekymrade mig inte så mycket längre. Bara lite.

Ingen ur min årskurs var där än. Min bror log åt mig från gryffindorbordet, sen tryckte Fred plötsligt upp en paj i ansiktet på honom.

”Matkrig!” hörde jag hur George ropade högt. Snart var de fullt krig bland gryffindorarna, och snart hade även både hufflepuffare och ravenclaware gett sig in i striden. Mat flög åt alla håll och kanter.

Jag skrattade högt när Neville, något försiktigt, kastade en potatis som träffade Fred mitt på näsan. Jag vet inte vem som såg mest förvånad ut, Neville för att han faktiskt vågat kasta och faktiskt träffat någon, eller Fred som plötsligt fick en potatis på näsan, av ingen mindre än Neville Longbottom!

”Snygg träff, Neville!” hojtade Ron.

En paj lyckades till och med ta sig en liten flygtur bort till lärarbordet där den snyggt och prydligt landade i ansiktet på Umbridge. Till allas förtjusning. Jag såg hur McGonagall hade svårt att hålla sig för skratt, och till och med Snape drog på munnen lite kort.

Trogen till sin post som lärare och biträdande rektor försökte McGonagall få slut på matkriget, men det var ganska halvhjärtat. Egentligen tror jag hon njöt av att se Umbridges fruktlösa försök att få stopp på eleverna. Rektorn låtsades inte se någonting alls utan såg småleende ner på middag.

Allt fler elever anslöt sig till matkriget. Tillslut stod inte ens slytherinarna utanför, utan mat flög hejvilt genom hela Stora salen.

Jag passade på att hämnas för lite av allt de jag fått stått ut med och fick in några välriktade träffar på vissa utvalda slytherinare.

Då kom de slytherinare jag helst av allt hade velat ha där in i Stora salen. Och det verkade som om jag inte var den enda som uppmärksammade det.

För knappt hade Pansy Parkinson tagit ett steg över tröskeln innan hon träffades av ett flertal maträtter. Hennes tjut av förfäran ekade över hela Stora salen. Jag log skadeglatt.

Draco skulle ha träffats av lika många maträtter om han inte hade haft så pass bra reflexer och duckat precis i tid. De andra slytherinarna hade inte lika stor tur och alla fick sin del av mat på sig. Jag såg hur tvillingarna gjorde high-five med min bror och Harry. Jag såg även hur andra – från alla olika elevhem – såg skadeglatt och illvilligt på mina gamla vänner. Rätt åt dem, tänkte jag.

Jag dukade för en kotlett som kom flygande och när jag såg upp igen mötte jag Dracos blick. Först såg han förskräckt ut, sedan gav han mig ett försiktigt leende och en menande blick på Pansy som fortfarande stod och skrek. Jag skrattade. Draco log större. Sedan såg han plötsligt förskräckt ut igen, och sedan var hans ansikte som en tom mask, det ansikte han burit de senaste veckorna. Han vände tvärt på klacken och lämnade Stora salen med långa kliv. Ingen märkte att han gick.

Jag såg mig omkring. Matkriget var fortfarande i full gång, och nu stod Umbridge mitt i det och skrek för full hals och delade ut straffkommenderingar till alla som så mycket som kollade på henne. Hon var täckt från topp till tå med mat.

Ingen som så mycket som såg åt mitt håll.

Innan jag knappt själv hann förstå det hade jag lämnat Stora salen i jakt på Draco. Jag visste inte varför jag plötsligt fick ett sådant behov av att prata med honom. Kanske var det för det faktum att han bara knappt en timme tidigare hade han stått utanför min dörr, och nu så hade han faktiskt lett mot mig. Det kändes som om det var dags att prata ut.

-

Jag kan inte säga hur lång tid jag spenderade med att leta igenom slottet efter honom. Men Draco Malfoy verkade ha försvunnit helt. Frustrerat gick jag tillbaka till min sovsal. Hungrig var jag också, hade inte fått i mig tillräckligt med middag på grund av matkriget.

Jag funderade på om jag skulle smita ner till köket och ta något att äta, men orkade inte. Jag trodde jag hade lite godis kvar på mitt rum.

Men när jag svängde runt hörnet i korridoren insåg jag att det fanns ett ställe i slottet där jag inte letat – utanför min egen sovsal. För där på golvet satt en välbekant figur hopsjunken.

Draco såg upp när han hörde mina steg. Hans blick var fortfarande obehagligt tom.

”Jag har letat efter dig”, sade jag tyst. Trots att jag hade letat efter honom visste jag plötsligt inte vad jag skulle säga.

”Varför?” frågade han. Rösten var hes och livlös. Han stirrade ner i golvet.

”Jag vet faktiskt inte…”, sade jag ärligt. Jag gick fram emot honom. Han satt precis nedanför Bettys porträtt. Hon såg väldigt nyfiken ut, men hade tillräckligt med förstånd att hålla tyst. ”Jag kände väl bara att jag måste prata med dig, men nu vet jag inte vad jag ska säga”.

Han reste sig långsamt upp med stöd emot väggen. Han såg ned på mig. På riktigt nära håll såg han ännu värre ut. Nu såg jag att han verkligen hade gått ner i vikt, och det klädde honom inte.

”Hej”, sade han tyst.

”Hej”, svarade jag. Och där stod vi, i tystnad, och bara såg på varandra. Jag hade en känsla av att Betty höll på smälla av på grund av alla frågor hon ville ställa.

”Du ser hemsk ut”, kunde jag inte låta bli att säga igen.

”Ja, du sa det”

”Hur är det med dig?” frågade jag försiktigt. Han såg bort.

”Får jag komma in? Jag vill inte stå här ute och prata”, sade han. Jag nickade.

---

Heh, ja, det blev inget samtal mellan Artemis och Draco i det här kapitlet... Men lovar att det kommer i nästa! Insåg inte förrän jag lagt ut kapitlet igår att det kapitlet och det här slutar nästan likadant, så sorry för att ni får samma cliffhanger i slutet av två kapitel i rad (är egentligen inte ledsen, tycker det är lite kul ) Kram på er!

Superbra!!

I love it!
Jag hoppas verkligen att de blir sams snart. Men jag undrar, följer du böckernas historia? Eller hittar du på själv? För det här med Draco, antingen så är han väldigt ledsen över det här med Artemis eller så måste det ju ha att göra med Voldemort?

Grymt och vet att fortsättningen kommer vara lika grym