prs yehet & kkaebsong

Joshua ler svagt, känner hur Zihao gömmer sig bakom honom som en sköld. Han flätar ihop sina fingrar med den andres, som vilar i hans knän.
"Om vi sitter såhär, tror du att du kan försöka ignorera sprutan?" frågar han, kramar om händerna med blicken fäst på sina fötter. Fingrarna nyper försiktigt tag i huden på sjuttonåringens hand. "Det kommer att gå lika snabbt som det där, och svida i någon sekund. Men det kommer att gå över super duper snabbt." sextonåringen är rätt fascinerad, Zihao hade trots allt blivit riven av en varulv, och gått igenom så mycket annat, men ändå ligger hans fobi för sprutor kvar. Men så kanske det är.

De mörka ögonen flackade stressat från deras händer till sprutan. Zihao visste att han betedde sig extremt barnsligt, men det var någonting med att ha den där smala, vassa saken i kroppen som fick honom att vilja börja skrika som en stucken gris.
”Okej då”, mumlade han och accepterade därmed Joshuas förslag. Han gömde ansiktet mot sextonåringens rygg och slöt ögonen. Sedan stack det till under ett av revbenen. Till en början reagerade in inte speciellt mycket, men sedan börkade svida något förfärligt, vilket fick honom att bita ihop så hårt att det kändes som om tänderna skulle gå sönder.

Det verkar först som att allt gått fint med sprutan, då den äldre inte reagerat så fruktansvärt mycket, men det gick snabbt nedåt. Försiktigt kramar Joshua om Zihaos armar, osäker på om det lugnar ner den andre eleven ett endaste dugg.
"Vad var sprutan till?" viskar han till madam Pomfrey, vilket han inser att han borde ha frågat innan. Fy fan vad dumt. Men efter ett par besök hos sjuksköterskan, så vet Joshua att eleverna är i säkra händer. Därmed blir han inte orolig över vad som är i, eller om det kommer funka, mer orolig för att Zihao behöver ha ont pågrund av det.

”Du vet att jag sitter precis här va?” Morrade Zihao och dunkade huvudet mot Joshuas rygg upprepade gånger medan madam pomfrey drog ut nålen. Hon log svagt mot sextonåringen och lade den tomma nålen på bordet.
”Det var bara bedövningen”, förklarade hon och kände försiktigt vid området där hon nyss stuckit in nålen. När den äldre inte reagerade nickade hon kort och plockade ner en betydligt längre nål, med ett provrör i ena änden.

"Jag vet, men du jag hoppades på att du inte lyssnat," Joshua ler oskyldigt mot Zihao ser hur sköterskan tar fram en längre nål. Han bestämmer sig för att försöka ha den äldres uppmärksamhet på sig så att han inte behöver se vad madam Pomfrey har i sin hand. Tankarna vandrade till Mimmi, som brukar få Joshua själv en hel del lugnare och mer avslappnad. "Jag tror aldrig jag frågat, men du har ett djur på Hogwarts, eller hur?"

Zihao blängde på Joshua och skruvade besvärat på sig.
”Ja, en katt som jag är ganska säker vill ta livet av mig”, muttrade han och slappnade av en aning. Åtminstone så pass att han inte ens märkte när sjuksköterskan stack in nålen. ”Du har väl också en katt?” Frågade han sedan samtidigt som han höll ögonen fästa på sextonåringen. Han vilken faktiskt inte veta vad madam Pomfrey höll på det, då skulle det säkert bara sluta med att han fick en panikattack, och vem visste vad som kunde hända då? Med tanke på hur irrationellt han redan agerade, skulle det säkerligen slutat illa.

"Varför i hela friden tror du det?" frågar Joshua, som är alldeles förälskad i nästan alla katter han stöter på. Fingrarna pillar med Zihaos egna, en liten vana han stött på under åren. "Mm," börjar han med en nick. "Mimmi, hon skulle du gilla. Hon har ingen elak nerv i hela kroppen."

”Inga djur tycker speciellt mycket om mig”, påpekade Zihao som inte ens märkt att madam Pomfrey var färdig. Han slöt ögonen och vilade huvudet på Joushuas axel med en suck. Det var väl inte så konstigt att någonting för en gångs skull inte gick hans väg. Man kan inte bli attackerad av en varulv och sedan försöka ta hand om konsekvenserna helt själv. Det funkade inte så, vilket de flesta troligen insåg. Men Zihao hade inte ens förstått konsekvenserna när de högg honom i ryggen.

Joshua känner hur Zihao lutar sitt huvud mot hans axel, kanske han börjar bli tröttare nu.
"Det tror jag inte på," mumlar han med ett svagt litet leende. "Vill du lägga dig i sängen?" frågar sextonåringen, låter fingerspetsen följa en blodåder längs den äldres arm fram till Zihaos hand. Huvudet lutar han försiktigt mot den andres i väntan på svar, även om han vill stanna, vet han att madam Pomfrey förr eller senare kommer tvinga honom att gå på snaraste lektion.

När pärsen äntligen var över och madam Pomfrey höll till på andra sidan salen, kände Zihao sig plötsligt väldigt utmattad. Han nickade åt Joshuas förslag och drog ner skjortan igen, samtidigt som han kom upp på fötter, med vissa svårigheter.
"Du borde gå", sade han tyst och kröp ner under täcket, fullt påklädd. "Jag känner mig redan som en börda", fortsatte han skamset och drog upp knäna intill överkroppen. Sjuttonåringen sänkte blicken. En börda? Snarare en massa jobb och besvär. Han förtjänade inte ens att ha den yngre vid sin sida, inte för så mycket som en sekund egentligen. Självfallet var han glad över att den andre funnits där, men han hade knappast gjort sig förtjänt av sextonåringens hjälp.