Det sista året på Hogwarts =D

Hannah kom fram till Gemma och nickade leende som att bekräfta att hon ville arbeta tillsammans med henne. Gemma log svagt tillbaka, men kunde inte undvika att se Susans lite ilskna blickar på dem båda medans hon såg sig om i rummet efter någon att arbeta med.
Gemma ställde sig i duelleringsposition och inväntade Hannahs attack.
- Petrificus totalus! utropade Hannah och en blå ljusstråle flög emot Gemma.
Utan att säga någonting blockerade Gemma förtrollningen med en skyddande sköld. Hon uppfattade förvåning i Hannahs ansiktsuttryck, men snabbt förändrades det till beslutsamhet varpå hon sköt iväg en ny attack. Likaså den studsade bort från skölden och precis efter det tänkte Gemma "Petrificus totalus". Sekunden senare låg Hannah stel som en pinne på golvet.

Alex såg på Ernie, ett av sina gamla ex. En av hennes vänner, som sen övergett henne, och nu?
Hon ställde sig i försvarställning och väntade. "Du Alex...." började han bet sig i läppen och fortsatte sedan. "Förlåt att jag misstrodde dig. Självklart är du samma Alex, din mor har ju alltid varit den samma och du har ju alltid tillhört Slytherin, fast du var plaserad i Hufflepuff." säger han och ser bedjande på henne. "Det är lungt Ernie." säger hon bara, för det var ju sant, nu var det lungt.

När Gemma hade brytit förtrollningen på Hannah så tyckte hon ändå att det var Hannahs tur att lyckas. Därför när de ställde sig i duellpositioner igen så frammanade Gemma ingen sköld.
Plötsligt kände hon den obehagliga känslan att vara inlåst i sig själv och hon såg hur rummet liksom välte när hon ramlade bakåt.
Även om hon visste att alla här inne i rummet var hennes vänner, eller ja, vänliga i alla fall så kunde hon inte hjälpa att hon fick panik. I hennes hjärna skrek hon och vred sig som en mask, men utåt sett låg hon stilla som en sovande person. Hon kände sig så hjälplös och utblottad i den här sitsen.
Sen släppte allt. Det hade säkert inte gått mer än en sekund, men Gemma flög upp från golvet och grep tag i den kalla stenväggen. Kallsvettig var hon och hon andades flämtande, samtidigt som hon försökte småskratta för att inte visa sig svag för de andra.

Alla vände sig mot Gemma. Ernie vände sig om och ed en snabb sving på staven lamslog Alex honom. "Vänd aldrig en fiende ryggen det kan bli det sista du gör, och Voldemorts arme kommer inte visa barmhärtighet. De kommer döda er, skada er och tortera er." sa Alex sakligt som om hon pratade om vädret och knuffade sig fram till Gemma och la armen om henne. "Hur är det gumman, allt okej?" säger hon mjukt och strycker bort en svettig hårslinga ur hennes ansikte och söker hennes skrämda ögon med blicken.

Åh, det var så pinsamt att alla hade märkt Gemmas sammanbrott.
- Bra jobbat! skrattade hon nervöst emot Hannah som såg mer skrämd ut av Gemmas reaktion än stolt över att hon hade åstadkommit kroppslåsningen.
Hon vände sig bort från allas blickar en sekund och tog ett djupt lugnande andetag. Just då kände hon en arm om sig och hörde Alex's röst.
- Jodå, viskade Gemma till svar på Alex's fråga. - Jag blev bara.... rädd.
Hon log nervöst emot Alex ifall hon nu skulle tycka att Gemma var svag.

"Förstår det, det är obehagligt första gången." ler Alex mjukt och kramar om den uppskrämda Gemma i en omfamning. "Det är okej att vara rädd, att visa det. Det är något alla går igenom och det är bättre att uppleva det nu än få panik när det gäller på riktigt." sa Alex allvarligt och tröstande, halvt till Gemma och halvt till den lyssnande skaran de hade om sig.

Gemma lugnade ner sig rätt snabbt nu när duellen var över. Det som Alex sa var ju faktiskt rätt klokt. Om Gemma lärde sig att bli av med rädslan i ett tidigt stadium så skulle hon inte bli så tagen av det om en riktig duell skulle infinna sig.... och med dessa tider så verkade det bara vara en tidsfråga.
Gemma gick fram till Hannah som nu hade ett uttryck av rädsla. Antagligen trodde hon att Gemma vart arg på henne för vad hon hade gjort. Men så var ju inte alls fallet.
- Förlåt om jag skrämde dig, sa Gemma tyst och log svagt.
- Hmm.. är du ok? viskade Hannah och rodnade en aning.
- Jadå, jag blev bara lite klaustrofobisk.
De båda skrattade till lite tyst.

Alex samlade ihop de andra framför sig på golvet. Och började prata. "Minns ni vad Moody sa oss.?" började hon. "Visserligen var han inte Moody men ändå, han sa något viktigt som ni måste ta med er." sa Alex och de såg oförståeende på henne. "Ständig vaksamhet!! Ni kan inte veta när eller hur någon tänker angripa er. Voldemort och hans dödsätare väntar inte på att ni ska göra er berädda, de bara dödar, hänsynslöst utan någon som helst hämning, tro mig jag vet." säger hon och drar upp armen så att märket syns på hennes arm.
"Gör man inte som han säger, dör man eller blir torterad, eller ser sina vänner och familj få det ödet." säger Alex allvarligt till den förstummade skaran framför henne.

Det gick som en kall rysning genom hela gruppen av elever som var samlade framför Alex när hon visade sitt dödsmärke.
Gemma tyckte så synd om henne för att hon var märkt för livet, bara för att hennes mamma var snedriven i sin uppfattning om mänsklighet.
När Alex pratade om hur dödsätarna var så nickade Gemma bekräftande. För en kort sekund möttes flickornas blickar i samförstånd. Dels för att Alex själv var en dödsätare och hade sett det innifrån, och dels för att de båda visste vad hennes mamma hade gjort med Gemmas föräldrar.

Alex mötte Gemmas blick och kände sorg över vad hennes mor hade orsakat hennes föräldrar. Det verkade som att alla hon blev vän eller mer med hade hennes mamma förstört för. Både Gemmas och Nevilles föräldrar, ja ibland så avskydde hon sin mor mer än vad hon trodde var möjligt.