Anual Hunger Games [SYOT]

Ja, men han var så elak... =)
Och han dödade mig i sitt games...

Kapitel 8 - Part 8

En människa kan leva fyrtio dagar utan mat, tre dagar utan vatten och åtta minuter utan luft, men bara en sekund utan hopp. Allt Corriiz hopp när de gula ögonen stirrade in i hennes ögon. Först studerade dem bara henne, tog in varje ansiktsdrag och varje liten rörelse. Sen fort attackerade den svarta björnen. Den var onaturligt stor och dens handflator kunde böjas 90grader så den kunde springa betydligt fortare än normalt.

Corriiz hade trott att hon skulle kunna vinna hela spelen. Det var bara fyra kvar och hon hade klarat sig så långt. Men nu när de hade skickat mutanterna på henne visste hon att de ville få bort henne. De hade antagligen insett att hon var en kämpare som inte ville ta någons liv. De tyckte hon var tråkig och ville få bort henne från finalen. Men hon fortsätter springa. Hon tänkte inte ge upp direkt. Hon skulle dö kämpandes. Hon skulle inte dö svag.

Revolt rycker till av kanonen, men hämtar sig snabbt och ökar takten. Om det var Ellis kanon skulle hon bli förbannad. Ellie var hennes. Hon skulle ta hennes liv lika snabbt som hon hade tagigt Sauce’s. Hon blickar upp mot himlen för att försöka lista ut vad för tid på dagen det är, men det är svårt eftersom hela skyn är täckt av grå moln. Hon springer vidare och efter ett tag börjar det dugga.

Hon älskar lukten av regn. Speciellt dugg. Dugg gör något speciellt jämfört med regn. Regn sköljer bort alla lukter som kommer fram i regnet. Men dugget är lugnt och dofterna stannar i luften. Dofterna påminner henne om sitt hem. Åh, hon vill hem. Så hemskt mycket. För att hedra sitt distrikt, för att bli en segrare men också för att se sin familj, sin storebror och hennes bästa vän. Hon var snart där.

Ellie sitter och flåsar under en trädstam. Hon har sprungit i timmar och är fortfarande i chock. Hon hade varit så nära döden. Killen från karriäristerna hade sett in i hennes ögon och varit sekunder iväg från att döda henne. Och sen hade Celest kommit – tuffaste och oslagbaraste i arenan. Och räddat henne. Hela Ellie är ett frågetecken. Varför? Vad hade hon gjort för att förtjäna en till chans?

Hon först tillbaka till verkligheten när hon känner ett paket falla ner i hennes knä. Fingrarna jobbar ivrigt även fast dom är skakiga och drar fram en pilbåge, en vattenflaska och en bit bröd. Tårar fylls i hennes ögon. Till henne? Hade hon verkligen fått allt det här… det var för nästan för mycket för henne och hennes hjärta börjar slå hårdare. Modet växer och samtidigt som hoppet om att hon segrar expanderar.

Efter att ha ätit brödet och druckit vattnet ställer hon sig upp och laddar sin pilbåge, beredd för attack. På något sätt kände hon på sig att det här var sista dagen. The final battle. Plötsligt stelnar hon till. En kvist bakom henne har just brutits. Och även fast ljudet är väldigt lågt känns det som ett jordskalv för Ellie.

’’Jag såg fallskärmen. Inte speciellt smart mentor du har som skickar under dagtid,’’ hör hon en röst bakom sig. Hon svänger runt och ser Revolt stå redo med ett spjut i handen, redo.
’’Äntligen är du här. Du är skyldig mig ett liv.’’ Ellie hajar till men håller ett stadigt grepp om bågen.
’’Om du skjuter är du död,’’ tillägger hon. Hettan inom Ellie bränner nästan upp henne. Hon är så nervös.

’’Synd att det slutade så kort, men jag har en till deltagare att döda,’’ säger Revolt med ett fake smile innan och skickar spjutet igenom luften. Kastet är så starkt och det går för fort innan Ellie hinner reagera. Hon faller ner i mörkret och vaknar aldrig igen.

Lizzie pressar sina handflator mot sitt huvud, spänner ihop sina ögon och skriker. Hela jorden runt om henne skakar. Hon kan inte klara sig speciellt längre. Hon är svag och hungrig. Det här var slutet. Plötsligt slutar det. Oberedd på ändringen av miljön tappar hon balansen och faller ner på marken med en hög duns. Snabbt tar hon sig upp och ser sig omkring. De skulle inte sluta utan en anledning.

Och så kommer svaret tillslut. En stor mörk fläck – på väg i hennes riktning. Hon börjar springa utan att ens bry sig om att se vad det är som är på väg. Hon är säker på att det är hennes död. Snart ser hon en till svart figur närma sig och hon byter riktning igen, väster ut den här gången. Hennes fotsteg är klumpiga, men hon ramlar inte. Ett mirakel.

Hon bestämmer sig för att klättra. Det var den enda utvägen. Väl uppe på den högsta delen av arenan flämtar hon ut och ser sig omkring. Ingen där. Men så hör hon skrik och hon blickar ner över kanten. Revolt är på väg mot hennes håll med ett spjut i ena handen och en kniv fast i munnen. Lizzie tänker inte tanken att Revolt lätt kommer kunna ta hennes liv så fort hon kommer upp. Det ända hon just nu bekymrar sig över är Revolt och hennes vad av material att ta med sig upp för ruinen.

Det gjorde henne långsammare, vilket fick Lizzie tid att tänka. Hon vänder block blicken och tänker. Skulle hon passa in i världen som en segrare av hungerspelen? Skulle hon klara av det? Pressen? All ångest… Efter nätterna i arenan har Lizzie börjat se mer och mer ner på sig själv. Hon har stampat och spottat på sig själv – sänkt hennes självförtroende till noll. Hon gjorde sig själv svag och till ingenting.

Ett skick upphör hennes tankar och hon tittar ner för kanten igen. Revolt hänger fortfarande kvar med ett arg ansikte på, men hennes spjut saknas. När hon möter Lizzies blick ler hon brett, vilket får kniven att skära in i hennes hud vid munnen. Men hon gör ingenting och verkar inte alls påverkad av detta. Hon bara fortsätter, snabbare och snabbare. Tillslut kommer hon upp. Innan hon vänder sig till Lizzie borstar hon av sig och tar kniven i ett stadigt grepp i sin vänstra hand.

’’Redo?’’ hånler hon. Det var då det mest galnaste Liz någonsin varit med om händer. Hon slänger sig mot Revolt med en sån kraft att hon blir ner tacklad mot stenen och hon skriker i smärta. När Lizzie inser vad hon just gjort slänger hon sig bort från Revolt som om hon just fått en stöt. Revolt återhämtar sig snabbt och ställer sig upp, men Liz stannar nere på marken. Revolt lutar sig mot sitt offer, redo för att slå till med kniven. Hennes seger var snart här.

Lizzies ben hamnar mot Revolts mage och sparken var så mäktig att Revolt tappar luft. Hon backar bakåt, helt stum och glömmer bort den lilla ytan de befinner sig på för tillfället. Hon hinner inte inse vad som händer innan det är försent. Hon faller mot sin död. När hennes lilla men starka kropp slår emot marken punkteras hennes lungor av henens brutna revben och hennes hjärta slog sitt sista slag.

Låt mig presentera, vinnaren och segraren...

Liz muskler ger upp och hennes huvud slår emot den hårda stenen. Hon lysnnar inte. Hennes ögon stängs och deras ansikten kommer upp. Alla som var döda. Som hade lämnat henne. Alla hon liv hon hade tagigt… Liz var förlorad. Hon var inte sig själv längre. Lizzie Lovegood exciterade inte.

Top4:
Corriiz, ellie lovegood, revolt & Lizzie Lovegood

Applåder för de hårt kämpande & RIP:

Väldigt bra!
Grattis Lizzie Lovegood

Epilog


-
Avifors biter på sina naglar från platsen hon står på. Det är Lizzie Lovegoods seger intervju med Caesar Flickerman och hon verkar inte närvarande. Han måste upprepa frågorna två gånger innan hon svarar, och då blir det ett ja, nej eller jag vet inte, tyvärr Caesar. Hon ser så liten och ömtålig ut. Så rätt och vilsen. Hon måste verkligen blivit galen. Äntligen är intevjuen slut och avifors tar ett lättat andetag. Men så börjar helvetet om igen. Hungerspelen visas om på den stora skärmen och hon ser hur färgen på Liz ansikte blir blekare och blekare för varje sekund. Inga tårar faller, men avifors ser hur Liz ögon dör ut när Lucy och Ms.Markus dör. Och så till den stora finalen – en slowmotion på hur Lizzie sparkar av Revolt från plattan.

Hennes ben känner sig så svaga. Allt runt om henne stannar upp. Hon känner tystnaden och hur hela folket av Panem väntar på att hon ska ställa sig upp. Men hon bara sitter där med ett blankt färglöst, tomt ansikte och stirrar ut i ingenting. Inget uttryck i hennes ansikte. Avifors tittar plågat på segraren. Nej, stäng inte av. Gör inte som Annie gjorde, tänkte hon sorget. Men Lizzie bara sitter där fruset och stirrar ut i fjärran med hennes vilsna själ flyter någonstans där ute. Avifors hoppas att den snart hittar tillbaka.
Avifors hittar Liz efter tv sändningen och lägger en arm runt den smala formen.

’’Är du okej?’’ frågar hon, även fast hon redan vet vad svaret är.
’’Jag är okej,’’ svarar Lizzie nästan ljudlöst – som att hon inte använt sin röst på flera dagar. Vilket hon inte har. Det skulle i alla fall inte förvåna avifors. Lizzie försöker att inte låta sorgsen eller förstörd, men det är exakt vad hon känner inuti. Samma känslor som hon fick i finalen i arenan. Det blir för mycket.

’’Faktiskt, så är jag inte okej,’’ fortsätter hon med en lite stadigare röst.
’’Jag känner mig krossad och förstörd. Jag vill att alla känslor ska försvinna, men de är fast i mig. Jag kommer aldrig bli fri.’’
’’Jag vet hur du känner,’’ försöker avifors. Men hon blir genast avbruten med en mördande blick.
’’Du har ingen aning om vad jag känner! Ingenting är ditt fel. Allt är mitt fel. Allt!’’ skriker hon och sliter sig loss från avifors och stormar ut.

The End.











Tack så jätte mycket foks. Ni förstår inte hur trevligt det har varit att skriva det här :]♥
Säg gärna vad ni tycker!

Okej ... TOTALLY AWESOME! ♥

Liz, I hope you come and join me soon </3

NAJMEN CONGRATZ ♥

Jätte bra
Älskade hur Revolt kämpade ♥

Omg, jag satt på helspänn hela tiden. Den var sjukt bra!

Haha, jag är både ledsen och glad över att jag vann :')

Alltså, du har verkligen fångat min personlighet… o.o

Revolt och såspojken var ärligt talat mina favoriter :]

heh
ellie lovegood
FÖRLÅT FÖR ATT DU INTE VANN

crying my eyes out
THAT WAS FUCKIN BEAUTIFUL! love it♥♥
love you♥
avifors: SÄG INTE FÖRLÅT
jag vann ju i LoRs fanfic right? Och två hungerspel hade vart för mycket på en dag owo
OCH DESSUTOM KOM JAG MED I TOPP FYRA :'D

Du skriver som en Gud!!

GRATTIS Lizzie Lovegood!! *applåderar*