Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia hörde Mars komma tillbaka och följde efter ett tag efter honom in på rummet. Han stod tungt lutad mot fönsterbrädan och ser ut. Hon går tyst fram till honom och ser det ännu rödflammiga märket på hanns kind. "Vad hände?" Frågade hon otroligt och strök honom mjukt över hans kind.

Mars hörde någon komma in i rummet, han kände igen Vicinias lätta, nästan ljudlösa steg. Han vände sig inte om då hon nådde fram till honom, och då hennes hand rör hans kind vänder han bort blicken. Inget av det här hade han velat berätta åt någon, inte ens Vicinia.
"Inget, allt är bra", svarade han tonlöst och undvek hennes blick.

"Du ljuger" sa hon bara lugnt och såg otroligt på honom då han vände bort blicken från henne. "Kom" sa hon ömt och drog med honom till sängkanten och satte honom där och knäböjde sedan framför honom så hon kunde se honom rakt i ögonen. "Berätta nu" sa hon mjukt och strök honom över den oskadade kinden.

Mars kämpade inte imot, men om det varit vem som helst annan skulle han ha slagit undan handen och lämnat rummet. Med en djup suck mötte han hennes blick.
"Det var min far", började han, och visste inte hur han skulle fortsätta. Så han berättade om den första gången, efter sin mors död. Han hade varit fem år, och gråtit i hennes begravning. Men tårar var inget för en vinnare, och det var första gången Mars blivit bestraffad.
Han berättade inte om alla gånger, han kom inte ihåg dem, men slutade med det som hänt just. Ingen kunde slå ut hans kärlek för henne.

Vicinia såg olyckligt på honom och lyssnade sorgset på hela hanns berättelse. Vilket liv han borde ha haft hon tyckte synd om karriäristerna men då hade hon inte föreställt det såhär, redan vid 5årsålder att fadern bara kunde. Hon tar försiktigt Mars händer, hon vet inte vad hon ska säga men hon vill visa att hon finns där för honom. " Jag är glad vad du gjorde för oss idag, det var modigt." ler hon och kramar sedan hon honom."Du behöver gråta, det är okej att gråta." säger hon mjukt och håller om honom.

Mars såg på henne uttryckslöst. Gråta... Han var inte riktigt säker på hur man gjorde det. Han var ganska säker på att han skulle ha gråtit då Vicinia dog, men på grund av skadan lyckades det inte.
Så han skakade på huvudet och drog Vicinia i sin famn.
"Vi flyttar till din distrikt", sade han mjukt, med hennes hår mot sin kind. Barnen i elvan behövde dem mer.

Hon såg skeptisk på honom "Och dina syskon? Hur klararde sig?" sa hon kanske skulle de kunna få ta med dem men det var högst otroligt. Vicinia såg på honom igen "Är du säker? 11al är inte som 2an" sa hon och tänkte på all hunger all svält, bestraffningarna som var vardag och dödandet. De långa och hårda arbetsdagarna och de hänsynslösa fredsväktarna.

Mars skakade på huvudet.
"De klarar sig. Men min far kan råka illa ut om han någonsin hamnar i samma rum med mig, så det är nog bäst att ta lite avstånd." Mars log snett och försökte hålla tonen lättsam, men lyckades inte riktigt.
"Jag klarade mig ut ur arenan, jag tror nog jag klarar elvan också", sade han sedan med mjukare röst och kysste Vicinia på nästippen.

Vicinia hör hanns ton men påpekar den inte. Hon rycker sedan på axlarna "Är du säker på det så." ler hon och det glittrar av glädje i hennes ögon när han kysser henne. "Då får du se mitt hus med." ler hon även om nu hus inte var en passande beskrivning snarare ruckel vore mer passande. Fast de skulle nog få bo i ett av de många tomma husen i segrarbyn nu endast ett var upptaget innan och det tillhörde hennes handledare en gammal gumma som hade vunnit för 50år sedan hon skulle nog vara glad om de tog över. Och alla i elvan skulle få mat med.

Mars nickade och kysste henne mjukt. Underligt nog mådde han bättre nu.

En vecka senare var de redo att ge sig av. Mars och Vicinia fördes till tåget. Stationen var full med människor, som skrek och vinkade. De hade nog aldrig fått ett så lyckligt slut på hungerspelen.
Mars höll hårt i Vicinias hand och log smått åt publiken. Han fick syn på presidenten, där han stod bland åskådarna. Mars kom att tänka på deras konversation, som han tvingades hålla hemlig från Vicinia.