19 år senare [Privat roll]

((Nu antar jag att James är på skolan och... Försöker bli... Hel... haha. XD))

Florence såg hur James kropp stelnade till och hon hörde hon han gnydde av smärta. Det var inte ofta hon försökte behandla såhär svåra skador, som troligtvis inte bara var fysiska. Hon fuktade en trasa med kallt vatten och placerade den på hans panna. Han verkade febrig och vilsen.
Florence började mumla tröstande saker, så som hon brukade göra med eleverna. Om det lugnade dem kanske det lugnade honom. De var det bästa hon kunde komma på.

(you've got that one right ^^)

Han kände något kallt och blött tryckas mot hans panna och slappnade av lite mer än innan. Huvudet fortsatte att bulta, men mindre än innan. Han såg sin stav otroligt nog ligga på bordet jämte sängen, på något sätt hade någon hittat och skickat över hans stav. Han sneglade upp mot kvinnan som behandlade honom.
"Tack." fick han fram med en låg röst.

Cara kände hur ett par armar lyfte upp henne i famnen. Hon visste inte vem det var, kanske var det så djävulen hämtar människor?
"lev" skrek en röst och hon förstod att det var hennes far. Men hon brydde sig ite. Hennes far var den som förstört allt. "Bellatrix" ropade hennes far och snart hörde hon ett nytt skrik. Men hon kunde aldrig urskilja vems skrik som var vems
"gjorde hinder här mot henne?" sa Bella undrande
"vi har inte tid att tänka på det nu. Vi måste rädda henne" sa Voldemort och bar in henne till ett rum. Snart kände hon hur någon la händerna på hennes mage men hon kände inte smärtan. Hon hörde långt bort hur människor mumlade ord och hon antog att de försökte hela henne. Hon försökte tala om för dem att hon ville dö, men hon fick inte fram ett ord och snart somnade hon

Florence log svagt mot James och bad honom, på ett vänligt sätt, att vara tyst. Även om hon uppskattade att han tackar borde han inte slösa energi på att prata.
Florence undrade ifall madame Pomfrey kunde någon trollformel som växte ut nya lemmar... Hon tänkte fråga henne under morgondagen. Tills dess får James helt enkelt leva med en arm.
Hon rättade till sig i stolen och sjönk ihop lite lätt. Det var rätt så sent och Aurore var trött. Hon vågade inte lämna James och planerade att sitta kvar på stolen över natten, mest ifall han vaknade under natten och krävde vård.

Cara vaknade upp och hon kunde inte röra sig. Hon öppnade långsamt ögonen men stängde dem snart, det var för ljust. Men hon slog åter panikartat upp ögonen när alla bilder kom tillbaka. Hon kunde inte se och hon kunde inte blunda. Men snart vande sig hennes ögon vid ljuset. Hon kom fram till att hon var i en cell och först tänkte hon på Azkaban, men det liknande inte de celler hon suttit i innan. Hon kände att hon fortfarande inte kunde röra på sig, vilket betydde att det inte bara var en förlamning. Hon kände att hon var fastspänd med armarna runt sig och hon började ana att hon hade fått en sådan tröja som mugglare satte på de som var inspärrade på mentalsjukhus. Hon tittade upp när dörren öppnades och hennes far kom in.
"Cara" sa han lågt och satte sig på huk framför henne, men hon var knappt medveten om det.
"Jag är ledsen, men det är säkrast så här" sa han
"Du kan inte låsa in mig för alltid" sa hon bara lågt. det var alltid det han gjorde när han ansåg att det var något fel med henne. han låste in henne och hon började tro att det kanske ändå var bäst.
"Vila bara nu" sa hennes far och gick. Hon lutade huvudet mot väggen och stirrade rakt fram

Nästa morgon, när Florence vaknade, hade James satt sig upp och var i full gång att ta bort bandaget, eftersom han känt att det var irriterande. Som tur var hade stumpren växt ihop nu, men det var torkat blod runt hela armen. Han tog sin stav, tänkte att det var tur att han var högerhänt, pekade den mot armen och sade med en raspig röst
"Terego." och blodet var som bortblåst. Han såg sedan att Florence var vaken. "God morgon, du har möjligtvis..." han hostade i sitt högra armveck "...inte lite vatten?"

Hon kände hur ögonen började falla ihop mer och mer, trotts det vägrade hon lägga sig i sängen och sova. Hon önskade att hon kunde förlora minnet, det kanske skulle göra det hela lättare. Hon hade slutat försöka komma loss från tröjan, i och för sig så hade hennes försök inte varit särskilt avancerade eller långvariga. Hon förstod inte vad hennes far ville åstadkomma med det här. Visst hon kunde inte göra om det hon gjort, men hon kunde inte göra något alls. Skulle allt lösa sig genom att hon satt här hela livet. Dörren öppnades.
"Jag tänkte att du kunde behöva någon att prata med så jag hämtade Draco" sa hennes far. Cara tittade upp och såg de gråa ögonen och skrek till, alla minnen från tiden hon varit med Draco kom upp. Hennes far såg på henne när hon skrek och försökte gömma sig.
"Ut" sa han bara till Draco och puttade ut honom. "Cara?" frågade hennes far.
"Försvinn" sa Cara och gömde ansiktet och tårarna, men han gick emot henne. "Försvinn! jag vill inte ha din hjälp" skrek hon

"Emh, självfallet! Jag ska se om jag hittar ett glas..."
Florence ställer sig stelt upp och går snabbt till ett skåp. Hon fumlar länge med låset och kommer sedan på att det nog är låst. Hon tar fram sin trollstav och pekar på låset med den.
"Alohomora" mumlar hon och låser flyger upp.
Hon öppnar låset och plockar fram en bägare och ett glas. Hon vandrar tillbaka till James och ställer både bägaren och glaset på bordet.
"Agumenti" säger hon och fyller både bägaren och glaset med vatten. Hon lyfter upp glaset och ger det till James innan hon sätter sig ner igen.
"Så... Hur mår du?"

Han drack lite vatten.
"Bra, tack. Skulle kunna behöva ett handtag med att hålla i två saker samtidigt." sade han och tog ännu en klunk med ett svagt flin. Han såg sig omkring i sjuksalen och såg att hon saknade en trolldryck. "Skulle kunna brygga en ny Hick Lösning åt dig när jag känner mig bättre."

Florence skrattade till och log åt hans skämt.
Hon var ganska förvånad över hur positiv han var. De patienter hon hade behandlat förr som hade förlorat någon kroppsdel hade bara fått panik och behövts spännas fast för att inte skada någon. Ingen av dem har skämtat om det förr.
"Tack så hemskt mycket, det hade jag uppskattat." säger hon och inser att det kanske kan stressa honom och lägger snabbt till "Det är absolut ingen brådska dock, ta du din tid att vila upp dig!" för att James inte ska behöva tänka på det. Han ska bara bli frisk.
Elever som hickar får helt enkelt köra på det gamla knepet. Dricka vatten samtidigt som någon kastar Levicorpus på dem.