Voldemort är tillbaka (Privat roll)

"Aldrig, jag skulle inte vilja ha honom som far för alla galleoner i världen." flinade Laura och såg på herrgården men gick inte in hon hade inget där och göra kände hon. Hon satte sig på en sten i skogsbrynet och flinade roat åt mugglare som gick förbi och undvek herrgården så mycket som möjligt.
En tant som var ute med sin hund fick syn på henne och granskade henne misstänktsamt. "Du är ny här?" sa hon mer som ett påstående än en fråga. "Bara på genomresa" svarade hon kort.

"Jag vill inte se dig skadad" sa Klaus och Cara puttade undan honom och började packa
"Och jag säger att jag klarar mig själv. det finns saker som heter magi och bandage" sa hon irriterat och Klaus såg på sakerna.
"Skall du någon stans?" frågade han
"Ja jag skall bort från er" sa hon argt och tog med sig ett fåtal kläder, mesta dels böcker, minnes saker och andra saker hon behövde. det mesta fanns i de andra husen.
"Så du är tillbaka?" sa en annan röst som tillhörde Damon och Cara suckade igen.
"Vänj er inte vid det!" sa hon och gick mot trappan och hennes far kom ut och först kände han inte igen henne
"Cara" sa han sedan lättat.
"Jag tänker inte stanna" sa hon och skulle just gå ner för trappan när hennes far tog tag i väskan
"Jo du stannar här" sa han och drog till sig väskan så fort att Cara inte han reagera och hon tappade fotfästet och ramlade ner för trappan och låg sedan stilla. De andra sprang ner.
"Är hon död?" frågade Voldemort och Damon nickade.
"Nej det är värre, jag gav henne mitt blod" sa Klaus "Hon kommer vakna upp som vampyr"

Bara för att bli av med den irreterande tanten ställde hon sig raskt upp och gick mot herrgården. Tanten kastade glopord efter henne, hon trodde väll att Laura var någon ond människa.
Laura vände sig inte ens om utan gick in genom gallergrindarna och förvånades övera att larmet inte gick, men vem vet? Voldemort kanske hade ordnat den saken, så att hon skulle kunna gå in och ut där.
Hon kom precis in för att höra Klaus sista ord.
"Vad i helvette har du gjort?" fräser hon och går fram till samlingnen runt Cara och betraktar henne.

Cara såg mörkret och det var som om hon var blind, men allt var för tyst för det. så hon undrade varför allt var mörkt? Hon kunde inte röra sig heller, det var kanske så här det var att vara död? men hur? fallet från trappan? Cara han aldrig tänka längre innan hon flämtade till och allt kom tillbaka. Hon såg hur det stod runt henne och hon förstod inte vad de höll på med. De såg sorgset på henne och hon förstod att något var fel. Hon skakade sedan på huvudet hon visste vad som var fel, hon hade fått Klaus blod och sedan dött, hon skulle bli en av dem.
"Jag hatar dig" fräste hon åt Klaus och slog sedan händerna för ansiktet och kände tårarna börja rinna ner för kinderna

"Cara" sa Laura bara, slog sig ner på knä vid henne och slog armarna om henne.
"Såja gumman." sa hon och strök henne sakta över ryggen, hon gav Klaus en av sina mördande blickar, bäst för honom att han höll sig ur vägen.

"Laura jag vill inte" sa Cara och lutade sig mot sin bästa vän.
"Cara" började hennes far
"Försvinn det var du som puttade ner mig!" skrek hon argt, hon ville inte tvingas gå igenom hela förvandlingen, och sedan tvingas leva på blod. Hon skakade på huvudet.
"JAg tänker inte göra det" sa hon
"Då kommer du dö" sa Damon och Cara sa inte emot, hon ansåg att det var värre att vara vampyr än att dö. Om hon är vampyr kommer hon för alltid vara levande död

"Nej Caram snälla gör det inte, stanna." sa Laura bedjande, hon ville inte att hon skulle dö även om hon förstod henne. Att vara levande död hela sitt liv, i århundraden verkade inte lockande.
"Kan man inte göra något? Kan man inte få bort det? Kan hon inte bli som vanligt igen?" sa hon och såg på de båda vampyrerna.

Cara sa inget, hon ville inte göra Laura besviken.
"Nej antingen dricker hon blod och blir vampyr eller så dör hon" sa Klaus och Cara reste sig upp och bara såg på dem.
"Tack så himla mycket, allihop! det här hade aldrig hänt om ni låtit mig vara. om jag fått leva mtit liv som jag velat" sa hon och gick ut ur huset, huvudet bankade och hon visste inte vad hon skulle göra. Hon ville inte dö men hon ville inte vara levande död heller

De såg alla efter Cara, ingen gjorde annsats att följa med, det var hennes eget beslut, ingens annans.
Lausa kände tårarna bränna bakom ögonlocken, hon ville inte förlora Cara, inte nu inte alltid. Men hon skulle förstå väl om hon valde döden, för vem ville vara vampyr egentligen?

Cara satte sig ner på marken och skakade på huvudet. Hon kände tårarna rinna och hon visste inte vad hon skulle göra. Hon hörde när någon kom gående mot henne och hon upptäckte till sin förvåning att det var Severus och han satte sig ner bredvid henne.
"Severus du borde inte vara med mig nu" sa hon sorgset.
"Om du tänker dö så tänker jag vara med dig till slutet" sa Severus och hon lutade sig mot honom och allt bara brast