Ofelia och Johanna [SV]

SKITBRA! Har precis läst alla 22 sidor, and love it!
Mera,mera,mera!

visst är den ... vill så gärna läsa mer , jag ska snart posta en ny del av min egen fanfic

Hallå!? När kommer fortsättningen? Tror alla här vill läsa mera ♥

Har längtat varje dag efter att få läsa ofelia och johanna ♥

Förlåt för en EXTREMT lång paus, men jag har verkligen inte haft tid! Nu kommer jag börja på den här fanficen igen, och jag hoppas att ni läsare fortfarande kommer att läsa och kommentera! Förlåt så himlans mycket

Ja!!!! *dansar Caramelldansen*

Wooohoo !! ska fira

Aaw, vad söta ni är

Okej, people! ÄNTLIGEN kommer en ny del! Wohoo! Och... jag vet inte vad jag tycker om den här delen. Uh. Jaja, den blev iallafall så. Jag tycker inte särskilt mycket om den, men så fick den bli. Kommentera gärna!

JOHANNA

Johanna och David stod packade och klara på Main Road i Danview. De hade packat allt de kunde i Johannas lilla handväska. Utvidgningsförtrollningen fungerade perfekt. De hade också tagit med hotellsängen och bordet.
"Ta min hand." sa David lugnt och Johanna gjorde som hon blev tillsagd.
Marken försvann under henne i några sekunder och när hon öppnade ögonen igen möttes hon av en trång gata med så höga, vingliga hus att himlen knappt syntes där ovanför. Det hängde kläder på tvätt, barn sprang runt och det fanns små stånd överallt på den trånga gatan.
"Var är vi?" frågade Johanna förundrat.
"Champs du Vert, Paris enda trollkarlsstadsdel." sa David vant, inte ett dugg imponerad.
"Wow. Men skulle vi inte till Bulgarien?" sa Johanna förbryllat när David ledde dem från gata till gata.
“Nej, jag har en känsla av att det här allt kommer att hända. Det är här vi ska vara. Jag vet inte varför det känns så, men jag tror att jag har rätt.”
Johanna tittade förundrat på David. En känsla?
Till slut hittade de till ett litet hus alldeles i hjärtat av stadsdelen, där allt verkade finnas. Folk stirrade på dem där de gick medans vissa till och med sa "Bonjour!".
David öppnade dörren och gick in, och Johanna följde efter. Insidan var en stor chock för Johanna. Det var det elegantaste hotell Johanna någonsin sett. Det var ren lyx.
"Bonjour, mes amis!" sa en man klädd i frack. "Tu n'ai pas des bagages?"
"Non, merci, je voudrais une chambre pour nous, s'il vous plaît!"
"Oui, monsieur!" De följde mannen upp för en trappa (som tog sig uppåt helt själv) klädd i en röd matta och fick rum nummer 1021. Alltså våning 10.
"Voila." sa han och öppnade dörren.
Rummet var stort och luftigt och hade fönster som pekade ut rätt över Paris gator, man kunde till och med se till Eiffeltornet, även fast det var väldigt avlägset.
Det fanns en stor dubbelsäng (Johanna kommenterade inte på att det bara fanns en säng) och ett kök, badrum och vardagsrum.
"Merci beacoup." sa David och gav mannen dricks.

"Japp, det här får bli vårt rum." sa David och log åt Johannas förbluffade ansiktsuttryck.
"Vad hände med Bulgarien?" sa Johanna och slängde sig på sängen, allt kändes så roligt idag. Hon hade ingen aning varför, men David fick henne verkligen på bra humör ibland.
"Hmm, jag tänkte att, eftersom Dödsätarna är i Paris och tänker stanna här ett tag så är nog Ofelia och Cedric också det. De kanske till och med är här någonstans i le Vert."
Johanna skrattade åt honom. "Var har du lärt dig all franska?"
"Öh, jag bodde faktiskt i Kanada." han himlade med ögonen.
"Oj. Juste, du har ju typ varit överallt, du." sa hon med ett låtsats avundsjukt ansiktsuttryck.
"Så vad ska vi göra nu?" sa David och gick in i badrummet.
"Öh. jag vet inte." sa Johanna och stannade kvar på den mjuka sängen.
"Jag tror jag tar en dusch faktiskt." sa David och kom ut. Han hade tagit av sig tröjan och visade en solbränd, vältränad överkropp. Johanna visste inte varför men hon rodnade vid denna åsyn. David som inte märkte något sa bara:
"Du får duscha efter, okay?"
"Mm." sa hon och lade sig ner på sängen.
Varför rodnade hon?

ÅÅH !! Så bra
Har längtat så länge ^^ fortsätt snart ♥

Yey det kom mer ♥

Men alltså Johanna är ju ihop med Cedric, hon får inte bli kär i David!!!! Hallå!! Skärp dig Johanna!

Förresten är jag fett stolt över att jag förstod franskan