prs yehet & kkaebsong

"En börda?" upprepar Joshua och ser på Zihao innan han ruskar lätt på huvudet. "Du vet, jag valde själv att stanna med dig. Du är allt annat än en börda," sextonåringen ställer sig upp från golvet, ser på Zihao som kurar ner sig under täcket till bädden. Joshua tar den äldres hand i sin egna och kramar om den. "Jag måste dock på lektionen.." han biter sig hårt i läppen, granskar skicket den äldre eleven är i. "Du ska inte känna dig som en börda, jag vill åtminstone försöka hjälpa lite. Även om jag inte gjorde ett bra jobb med det. Men jag kommer och ser hur du mår vid min rast, okej?"

"Men jag känner mig åtminstone som en", muttrade Zihao bittert och gömde ansiktet i kudden. "Och du gjorde visst ett bra jobb", protesterade han och vände upp ansiktet en aning. Ett väldigt svagt leende befann sig på de, nu ännu torrare, läpparna och han nickade lite mot dörrarna längst bort i salen. "Gå då, jag slår vad om att du redan är sen."
Även om han helst inte ville bli lämnad kvar ensam i sjukhusflygeln, så ville han samtidigt inte att Joshua skulle missa några lektioner. Han hade ju trots allt en ljus framtid framför sig, när allt kom omkring. Till skillnad från Zihao själv, som redan hade börjat ge upp en gång för alla.

Joshua tittar kluvet på Zihao, sedan mot dörren, och sedan tillbaka mot den äldre igen.
"Ta och vila lite, så kanske jag kan komma med något att äta till dig senare," säger han, noterar det bittra leendet över sjuttonåringens ansikte. Självklart ville han stanna, men Joshua har alltid varit otroligt petig med frånvaro, även när han har feber går han, med tanken att någon gång kanske han bryter sitt ben. "Förlåt.." viskar han tyst och kramar om Zihaos hand en sista gång. "Jag kommer tillbaka innan du vet ordet av det!"

När Joshua slutligen försvann ut genom dörren, gömde Zihao ansiktet i kudden igen. Nu var han själv kvar med madam Pomfrey, som skramlade med någonting inne på sitt kontor. Egentligen ville han bara slappna av i kroppen, sluta ögonlocken och somna, men han var på tok för ängslig för sådan lyx. Så istället lade han sig platt på rygg och stirrade tomt upp i taket. Och där låg sjuttonåringen bitter och eländig, i vad som kändes som flera timmar, tills sjuksköterskans steg ljöd genom salen. Samma sekund som han förstod att hon måste varit på väg mot hans håll, satte han sig spikrakt upp i sängen och höll ut armarna framför sig.
"Inga fler sprutor", tjöt han och började vifta blint med händerna i protest.

Men madam Pomfrey hade varken någon spruta eller något annat tortyrverktyg med sig. Istället ställde hon sig vid sidan av sängen och drog på sig ett par handskar. Det bådade ju inte precis gott, även om hon inte verkade ha några planer på att sticka honom med ytterliggare en nål.
"Gapa", beordrade hon Zihao raskt och lutade sig närmare. Han höjde undrande på ett ögonbryn men gjorde som hon sagt.
"Jag kommer ihåg att du bet någon ganska hårt förra året, men jag planerar att behålla mina fingrar, så inget bitande", sade skolsystern varnande innan hon började känna på hans tänder. Vänta nu, va? Han kunde inte för sitt liv förstå varför hon skulle känna på hans tänder. det var ju ändå inte där problemet låg.

Det gjorde ingenting bättre att Joshua gått på lektionen, under hela spåkonsten satt han och bet sig i läppen. Han orkade inte ens bry sig när en ivrig Fred tjöt om vad han fått i sin lilla mugg under dagens lektion. Det brukar oftast fungera, spådomskonsten, få honom på andra tankar och lugna ner sig. Men nu, nu var han alldeles för fylld med skuldkänslor för att kunna hitta på något. Julians blick låg över honom, som en höks. Dömde hans annorlunda beteende och hur han gått med Ziha ut ur salen. Joshua vet att Julian har lust att prata med honom, har lust att skälla på honom, men faktumet att den längre inte gör det gör det nästan värre. Sextonåringen sjunker ner i stolen, gömmer sig under bordet med bara ögonen som kikar upp.

Efter två lektioner utan rast, vilket varade i fyra och en halv timma, har han äntligen tid för ett besök till sjukhusflygeln.
"Ska du inte med och käka lunch?" frågar Lee när de kommer ut ur klassrummet. Joshua ruskar på huvudet.
"Jag tar något senare, det är lugnt just nu." magen kurrar, men han orkar inte bry sig. En halv macka får duga till kvällsmat. Med snabba steg rör sig Joshua mot sjukhusflygeln.

Efter att madam Pomfrey äntligen lämnat honom ifred och lovat att inte störa Zihao på ett tag, hade han nästan genast somnat. Det var först fram mot lunchdags som hon väckte honom och stoppade en skål med soppa i händerna på den sömndruckna eleven. Han stirrade förvirrat ner i skålen med munnen halvt öppen innan han slutligen förstod vad det var. Blicken vandrade omkring i den tomma salen medan han långsamt slevade i sig soppan. Även om han verkligen inte gillade sjukhusflygeln så var den åtminstone ljus och öppen. Nåja, om vädret inte hade varit så trist så hade det åtminstone varit ljust.

Zihao ställde den halvtomma soppskålen på nattduksbordet bredvid sängen och pillade lite på bandaget som nu var ordentligt fäst runt ärret. Uttråkat sneglade han bort mot dörren, för att genast bli lite mer uppmuntrad när han såg Joshuas figur borta i korridoren.

När Joshua kommit fram till sjukhusflygeln pustar han ut, lägger sina händer mot knäna och tar ett par djupa andetag. Varför han skyndat sig vet han inte, men det orkar han inte försöka lista ut. Kanske sextonåringen så gärna ville träffa Zihao.
"Hej," mumlar han aningen andfått medan han går fram till den äldres bädd och sätter sig på stolen.

"Hur är det med dig?" frågar Joshua med ett leende strykandes över läpparna. Att bli lätt uttråkad här är inte svårt alls, men det verkar som att Zihao mår lite bättre nu iallafall.

Glad att Joshua var tillbaka, flyttade han sig lite åt sidan i sängen och klappade bredvid sig.
"Jag mår...tja, det vet jag inte riktigt eftersom madam Pomfrey inte avslöjat någonting för mig ännu", erkände Zihao och kvävde en gäspning. "Men annars mår jag hyfsat. Åtminstone bättre än vad du verkar göra, har du sprungit hela vägen eller?" fortsatte han med ett höjt ögonbryn. Det ända han visste än så länge var att han skulle bli kvar i sjukhusflygeln under natten. Naturligtvis ville han verkligen inte det, men det var inte precis som om han hade något direkt val.

Regnet smattrade värre än någonsin mot de stora fönstren som låg precis intill sängen. Från sängen kunde man tydligt se ut över sjön och delar av skolområdet. Eller man hade åtminstone kunnat göra det om inte regnet öste ner över rutorna, som små vattenfall.

Joshua sätter sig försiktigt ner på sängen bredvid den äldre, ställer ner sina skor prydligt på golvet innan han kurar ner sig under täcket.
"Avslöjat vadå?" frågar han och drar några djupa andetag, känner hur trött och utmattad kroppen är. Den hungriga magen ignorerar han, orkar inte tänka på mat just nu utan låter huvudet vila på Zihaos axel.

"Jo, jag gick direkt från lektionen från några våningar upp." berättar han, lyssnar på regnet mot fönstrena som får honom lite mer lugn och sansad.

”Fråga inte mig, fråga henne”, muttrade Zihao och nickade bort mot sjuksysterns kontor. ”Hon verkade jävligt intresserad av mina tänder dock...” Han ryste till och skakade på huvudet samtidigt som han tog Joshuas hand i sin egen. Under hela förmiddagen sedan sextonåringen lämnat, hade han sovit som en stock. Det betydde att han var väldigt understimulerad för tillfället. Därför började han leka med den andres fingrar, lyfte på dem, böjde dem och vred på dem om och om igen. Precis som ett småbarn.

”Hur dålig kondition har du egentligen?” Fortsatte han. ”Du gick ju nerför trapporna, inte tvärt om.”