Någon som vill rolla Hungerspelen?

( Tjo =) Var på Bio igår ;P )

De gick genom stationen Vicinia log och vinkade till publiken, mest glad att slippa dem alla. Det skulle vara skönt att få komma till 11an, till 11an som hon trodde att hon hade lämnat förgått. Och nu hade hon Mars med sig, de skulle bo i segrarbyn och hon var så glad. Folket i 11an skulle få mat och bli tränade, kanske skulle de äntligen få fler segrare? Men hon undrade om Mars skulle trivas, mot 2an så var 11an inget, de hade inte ens ordentliga hus och fredsväktarna sedan....

De gick in i tåget och äntligen var de själva. Det var så skönt att slippa dem Hela veckan hade bestått av fester, middagar och intervjuer. Och de skulle stylas för olika fotograferingar och de fick knappt ha samma kläder på sig en hel dag. De älskade att sminka henne, och hon bara fick stå ut med allt tiga i tysthet. Men nu var de påväg hem båda två.
Hon sträckte sig på tå och kysste Mars. "Spänf på att se 11an?" log hon.

(Undrade att varför har du inte svarat på den här, så jag skulle kolla den och insåg att jag hade slutat bevaka den här tråden, wtf? O.o)

Mars gick in på tåget med Vicinia. De hade båda ägna kupéer, men Mars struntade för tillfället i det och gick till matvagnen, där de kunde vara tillsammans. Mars log vid Vicinias kyss och drog sedan ut en stol åt henne för att sätta sig i, innan han själv satte sig mitt i mot.
Tåget rullade igång mjukt och ökade fart obegripligt snabbt.
"En aning", svarade Mars åt Vicinia. Sanningen att säga hade han inte haft mycket tid att tänka på saken, med allla fester och intervjuer. Varje morgon hade Mars fått lov att använda träningssalen, där han jobbat på att få tillbaka sin kondition efter skadorna.

( Konstigt O.o eller sånt kan hända ibland.,.jobbigt iaf xP)

Vicinia log och satte sig "Tack". Hon ser ut över det snabbt förbi ilande landskapet. "När jag åkte hit trodde jag aldrig att jag skulle komma hem igen" sa hon halvt till sig själv halvt till Mars. De blev serverade mat av tysta tjänare och hon föll åter i tankar.

Mars nickade. När han åkte iväg hemifrån... Nästan alla hade varit säkra på att han skulle vinna och visst hade Mars trott på sina chanser, velat vinna. Men ända sedan spelen började hade han inte ägnat hemkomsten en tanke.
"Vad hette pojken från ditt distrikt det här året?" Hur skulle hans familj reagera på att Vicinia återvände? Ännu tillsammans med Mars, en karriärist? Mars tackade nu gudarna över att det inte varit han som dödade Vicinias distriktspartner.
I tvåan skulle man alltid visa sig stolt om vinnaren kom från deras distrikt, även om ens eget barn dött. I vissa familjer var sorgen överväldigande, men de flesta var också skamsna, skämdes över att deras barn inte vunnit. I mellan var de stolta över kampen barnet utfört, men alltid fanns det sorg.

"Han hetter Sam, tolv år bara." sa Vicinia och suckade. Hon tänkte på hans familj. "Jag tänkte ge hans familj, mitt hus. De är så många, han hade sex syskon och den äldsta är gift. Tänkte ge, dem det. Som bröllops gåva. Och ett förlåt." sa hon och vände undan blicken, då tanken på Sam gjorde henne ledsen. Skulle hon gjort annorlunda och vart tillsammans med han istället för Mars?
Hon såg på Mars, hon visste att han hade tränat varje morgon i huvudstaden. "Skräm inte ihjäl folk, visa ditt vänliga jag. Annars kommer de aldrig acceptera dig." sa Vicinia tonlöst och undrade hur alla skulle reagera på att hon inte räddat livet på Sam och kom med en karriärist.

Mars höll blicken på det förbiflygande landskapet. Sam hade aldrig haft en chans i Spelen, inte ens om han hade tränat. Vicinias idé lät bra, det skulle kanske ge familjen lite tröst. Hon skulle ju trots allt bo med Mars. Vid hennes sista kommentar skrattade han lätt.
"Mitt vänliga jag? Vilken sida ska jag inte visa?" Frågade han retsamt. Men hon hade en point. Mars brydde sig inte egentligen om vad andra tyckte om honom, men om han skulel leva där resten av livet blev det enklare om de accepterade honom. Mars visste att det skulle bli svårt, men han skulle göra Vicinia till viljes.

Vicinia flinade och såg på honom. "Ja, den karriäristiska delen, den hårda utan känslor och utan leenden. Skippa den." flinade hon roat. Hon visste att Mars hade en juk och trevlig sida hon hoppades att han sklle visa den.
Hon sjönk åter i tankar och såg sen på Mars. "Skulle du ha något emot att träna 11ans barn?" sa hon undrande. "Alltså jag vet inte hur det ska gå till det är trotts allt olagligt. Många har dött av det." sa hon och tänkte på sin egen träning i all löndom och räddslan att bli upptäckt och dödad.

"Jag ska göra mitt bästa." Mars medgav åt sig själv att "den karriäristiska delen" som Vicinia kallade den, var den han visat största delen av sitt liv. Den andra hade varit något bara reserverat för Vicinia.
"Jag tror det", svarade Mars dröjande. Det kändes konstigt att de faktiskt följde den regeln i elvan, då det var känt att barn tränades i andra distrikt. Vad för bra hade det kommit av att förbjuda träningen?

"Jag tänker i alla fall göra det. Vare sig det är olagligt eller inte. Men jag har ingen träning." sa hon sakligt och spetsade den sista tomaten på sin gaffel. Hon undrade vad huvudstaden skulle göra med henne. Hon var ingen vinnare, men på ett annat vis var hon det. Hon hade ändå klarat sig levande ur spelen, trotts att hon hade dött. Hon rös till en aning hon var säker på att de skulle utnyttja det på något vis, så som de gjorde med vinnarna.

"Jag vill inte att du råkar illa ut", sade Mars, med orolig blick. Han kom ihåg ärren på hennes rygg. Mars gjorde allt för att hålla henne säker, speciellt när presidenten var så orädd över att använda henne imot honom. Inte en vakt skulle få slå Vicinia.
"Men jag ska göra mitt bästa för att ingen ska råka ut som Sam."