Ofelia och Johanna [SV]

Tack Det kommer mer NU ♥



He, he, he...

Här kommer en ny del... och förlåt för att den är så kort. Och förlåt för the cliffhanger.. he, he

OFELIA

Dagarna gick. Ofelia höll på att bli galen av allt planerande, förklarande och kartläggande. I början hade Ofelia försökt hänga med på vad som planerades, men det gick bara inte. Hela meningar kunde vara helt oförståeliga, och hon kände sig så korkad och underlägsen när de två äldre personerna satt och pratade om sånt hon inte ens hört talas om.
Numera hängde hon bara med på det viktigaste. När hon kom upp till köket välkomnades hon med ett
"Vart leder gången under piskande pilträdet nu igen?" Ofelia mumlade bara "spökande stugan" till svars och vände tvärt ut ur rummet igen. Hon tyckte att det var jättebra att de planerade, men hon tålde bara inte att sitta och lyssna på alla vägar och förtrollningar hela tiden.

Hon hade ägnat hela kvällen åt att försöka få ut alla planer ur sitt huvud, och nu påminde de henne igen. Med en suck öppnade hon fönstret och satte sig på fönsterkarmen. Två dagar med planerande hade gett henne huvudvärk . För mycket att tänka på helt enkelt.
Hon suckade igen när studerade hon gränden nedanför sig. Några meter fram gick huvudgatan, och där var det fullt liv med handelsmän, försäljare, butiker och allt. Medans hennes blick fästes på den del av huvudgatan som var synlig från fönstret försökte Ofelia föra sina tankar på annat, som sina föräldrar, Hogwarts, Johanna, Draco, David... Hon blinkade till. Hade hon sett i syne? Hon stirrade mot huvudgatan igen. Var det verkligen...? Hon lutade sig längre ut från fönstret för att se bättre. Jo, det var David hon såg där. Som förstenad såg hon David gå till ståndet med hattar.
Inbillade hon sig? Det måste hon ha gjort. Hur ofta dyker ens bror upp ögonblicket man tänker på honom? Men jo, hon dubbelkollade flera gånger. Hon såg inte i syne. Helt uppjagad sprang hon förbi köket, mot hallen. Inga dödsätare skulle stoppa henne från att återse sin bror nu! Hon hörde dovt hur Tonks ropade något från köket, undrade förmodligen vart hon var på väg. Ofelia ryckte upp dörren och rusade ner för trapporna ut genom gränden. Hon brydde sig inte att hon bara hade jeans och blus på sig. Hon stannade innan grändens slut, för att försäkra sig om att det inte var en synvilla. Sedan hörde hon honom skratta. Det där skrattet, det kunde inte vara någon annan.

:O Guud !! Jag älskar dina kapitel, det ska du veta dani!!
Slutar så spännande

Mera kapitel!!!! plz
Spännande

Tack God jul!



Danke! Kommer mer NU!

JOHANNA

Dagarna gick. De första dagarna hade hon och David faktiskt försökt att hitta Ofelia och Cedric. Men allt eftersom tiden gick glömde de bort lite, dag efter dag, tills de nästan inte tänka på Ofelia och Cedric. De gick mest runt om dagarna och utforskade den vackra staden Paris.

"Jojo, vakna!" någon kittlade henne under fötterna.
"AAH, sluta!" skrattandes satte hon sig upp och öppnade ögonen.
Solen lös upp hela rummet och David satt på sängens kortände.
"Sömntuta, det är frukost nu!" sa han och började duka fram den på sängen.
"Aaah, frukost på sängen, mums!" sa Johanna glatt och lutade sig tillbaka medan David fixade frukosten.
"Varsågod." han räckte henne en bricka full av olika rätter och satte sig sedan bredvid henne i sängen.
Medans de åt tog sig Johanna lite tid att tänka. Vad hade egentligen hänt? Nu för tiden höll hon och David handen medan de gick och strosade på gatorna. Han hade till och med kysst henne på kinden en gång. Det som var fel var att Johanna inte brydde sig. Allt kändes så naturligt med David, även fast hon älskade Cedric.

När de ätit klart hoppade Johanna in i duschen.
"Vad ska vi göra idag då?" sa David när ohanna just kommit ut ur duschen, färdigklädd och klar.
"Hmmm.. jag vet inte, jag skulle vilja kolla på de där snygga hattarna vi såg igår!" retades hon och knuffade lekfullt till honom.
"Haha." sa han sarkastiskt och vände sig om, som för att avvisa henne. Johanna blev chockad, var han ledsen?
"Dave? Vad är det?"
"Hmm.. äh jag vet inte." han tog hennes hand och båda tittade ut genom fönstret. "Jag skulle bara vilja prova en sak." han vände sig mot henne.
Johanna hade ingen aning om vad som skulle hända.
Plötsligt böjde han sig ner och kysste henne lätt på munnen. Det var inte en lång kyss men det var en kyss. Johanna visste inte vad hon skulle säga. Att kyssa David var så annorlunda från att kyssa Cedric. Cedric var allt hon någonsin önskat sig och bättre. Medan David var något helt nytt, något helt outforskat.
"Vad var det där?" frågade hon honom blygt.
"Jag vet inte, Johanna, jag har ingen aning. Men en sak vet jag nu. Jag är kär i dig."
Allt svartnade för henne.

En halvtimme senare vaknade hon upp. Hon låg i sängen och David satt vid bordet och spelade kort.
"Hej." sa hon tyst. Han tittade upp.
"Åh hej Johanna." han log mot henne. Ingenting verkade annorlunda från innan. Hade hon drömt det?
"Du Johanna, jag vet att det kanske kom som en chock, det gjorde det för mig också."
Johanna nickade. "Jag vet inte David, på något vis kommer jag alltid att älska dig, m-men Cedric..."
"Jag vet, Jojo, jag förstår. Tänk inte mer på det." han lät lite ledsen när han sa det men han såg uppriktig ut.
"Kom, vi tar en promenad."
De gick ut i Paris sena vårväder och kollade runt bland alla stånd.
Till slut kom de till hatt-ståndet som de sett dagen innan.
"Titta här, Jojo." Johanna vände sig om och fann David med en hisklig hatt som var skär med gula ränder på.
"Nej." hon tjöt av skratt. "Ta av dig den!"
David skrattade själv när han såg sig i spegeln. I det ögonblicket hörde de båda en röst, en röst de aldrig trott att de skulle höra igen, en röst de nästan glömt bort.
"David! Johanna!" Ofelia kom springandes på gatan.
Johanna var i chock. Ofelia?!
"OFELIA!" hon sprang fram till sin bästa vän och kramade om henne. Åh, åh, åh, åh Ofelia!
David kramade också om henne.
"Herregud, vad bruna ni är, vad har ni gjort hela dagarna egentligen?" Ofelia såg på dem med stora ögon. "Jag har saknat er så mycket." Johanna kände hur tårarna brände, och hon kunde inte hålla dem inne.
"Cedric..?" sa hon snyftandes.
"Han är också här, Jojo, han är här i Le Vert."
Johanna pustade ut. Hon skulle få träffa Cedric!

Just i det ögonblicket hördes flera röster.
"Där är de! Ta dem!" ett ögonblick senare var de omringade av folk.
Bellatrix Lestrange kom gåendes i mot dem och såg Johanna i ögonen samtidigt som hon höll sin trollstav riktad mot David.
"Komsi, komsi, nu är ni allt fast."

Gud va spännande!

Jag har läst igenom allt nu, och du har skrivit en riktigt bra berättelse!

Måste dock säga att det var mycket bättre innan David Snape kom in i bilden. Nu går allt så fort, och skrivsättet är inte riktigt det samma som i början. Men fortfarande riktigt bra!

Bravo!
Meer ♥!

ÅÅHHH .... NOO BELLA! Fortsätt :O ♥♥

MER!!!!!!!!!!!!!!!!! *bevksr*

Hej hörni! Jag har ju typ inte varit här på ett halvår, haha! Blev lite för mycket där ett tag, men nu tror jag att jag är tillbaka och då kanske den här berättelsen kommer upp igen! TACK för alla fina kommentarer!