En mugglare i Slytherin

Haha, tur att det blev rätt!

Bara jag som uppdaterar hela tiden fast våran blivande författare är utloggad i hopp om ett nytt kapitel?

Haha, åh mina underbara läsare ♥ Vet att jag är ganska dåligt på att svara på kommentarer, men ni ska veta att jag läser alla - flera gånger om - och njuter. Ni är så jäkla bäst!!

Ni skulle bara veta hur nära jag var på att lägga ut ett till kapitel igår, bara på grund av alla kommentarer jag fick! Ville att ni ska få läsa fortsättningen! Men höll mig, vill ju inte att det ska ta slut för fort heller För har nu bara 6 färdigskrivna kapitel kvar (!), så måste börja skriva nya nu...

Aja, nu ska jag sluta prata. Här kommer kapitlet ni alla har väntat på! (Lovar)

---

Kapitel 30: En förklaring

”Så det är så här du bor”, sade Draco lågt när han kom in i min sovsal. ”Jag ser att du har behållit Slytherins färger…”

”Jag är fortfarande en slytherinare, oavsett vad ni andra säger”, sade jag vasst.

Draco gav mig bara en tom blick. Han såg väldig vilsen ut där han stod innanför dörren. Jag trodde nästan att han skulle vända sig om och fly igen. Och det såg ut som han tänkte samma tanke. Han knöt nävarna och såg ner i golvet.

”… förlåt”, viskade han så tyst att jag nästan inte hörde det. Jag log ett svagt leende.

”Kom och sätt dig, Draco”, sade jag och pekade på soffan. Som vanligt brann det en inbjudande brasa i eldstaden. Han ryckte till när jag sade hans namn och gav soffan en tveksam blick. Sedan suckade han och gick och satte sig.

”Hur är det med dig?” frågade jag igen.

”Bra”, sade han lite för fort.

”Du ser inte ut att må bra”

”Jag… förlåt, jag vet inte”, sade han förtvivlat. Den här personen som satt på min soffa var så långt ifrån den Draco Malfoy jag känt som man kunde komma. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var han som hade sårat mig, men ändå verkade det nu vara han som behövde tröst.

”Draco…”, sade jag tyst. ”Se på mig”

Han såg långsamt upp.

”Jag har saknat dig”, sade jag rakt på sak. Först såg han bara chockad ut. Sedan log han ett svagt leende. Och jag kände hur hjärtat hoppade över ett slag.

”Jag har saknat dig också… Artemis”, svarade han tillslut. Jag log.

”Du är en idiot, Draco Malfoy”, sade jag.

Han såg plågad ut igen. ”Jag vet… Får jag förklara mig?” Jag nickade. Jag hade längtat efter att få höra vad han möjligvis skulle kunna ha för ”orsaker”.

”Du vet ju hur Slytherin är… I princip bara renblodiga hamnar där, självklart finns det en del halvblod – för så många helt renblodiga familjer finns det inte kvar i England, tro mig, min far har sett till att jag lärde mig alla ”äkta” trollkarlsfamiljer – men de talar inte gärna högt om det. Det förvånar mig inte, när de vet att det finns sådana som jag i elevhemmet. ”

Han gjorde en paus och såg in i elden. De rödgula flammorna speglades i hans ögon, och fick honom att se nästan demonisk ut.

”Du måste förstå, Artemis, vilken sorts familj jag kommer ifrån. Familjen Malfoy är en av de äldsta trollklarssläktena och man har alltid ansett att det var viktigt att hålla blodslinjen ren. Det är det jag har vuxit upp med och det har präglat mig mer än jag vill erkänna. Jag har fått lära mig att mugglarfödda trollkarlar och häxor inte alls är lika mycket värda, eftersom de kommer från mugglarsamhället – ett samhälle inte alls lika utvecklat och förfinat som trollkarlssamhället. Det är svårt att bryta sig från sin familjs åsikter och traditioner. Man får så mycket press på sig att föra familjearvet vidare, och det är något jag har tagit väldigt seriöst fram till nu.”

”Jag förstår”, sade jag tyst. Han gav mig en svårtolkad blick.

”Du vet att det är tänkt att jag ska gifta mig med Pansy…”. Jag gjorde en grimas vid Pansys namn. ”Det är inget officiellt, bara något jag vet att våra föräldrar har haft i åtanke, efter som familjen Parkinson också är en gammal renblodig släkt. Och inom det flesta trollkarlssläkter är det tradition att arrangera passande äktenskap åt sina barn”

”Dum tradition”, sade jag. Han log lite svagt åt det.

”Men min mor har en liten annan syn på saken. Jag är hennes enda barn, och hon vill bara det bästa för mig. Så hon är lite inne på att jag inte ska tvingas gifta mig med någon jag absolut inte vill gifta mig med. Men ändå har det såklart diskuterats med familjen Parkinson om giftemål, eftersom det skulle vara ett passande parti. Fram tills bara för några månader sen hade jag inget emot det”

Jag var på väg att säga nått, men han hann före och avbröt mig. ”Jag vet vad du tänker, Pansy är en korkad kossa. Men om jag ska vara helt ärlig så har jag inte särskilt mycket emot henne. Jag vet att jag har varit väldigt självgod och tyckt att jag är bättre än alla andra, och Pansy har aldrig varit sen på att berömma mig och så vidare. Hon är som min alldeles egna fanclub. Jag brukade verkligen gilla det”

Jag bara skakade på huvudet åt honom.

”Men det jag egentligen vill komma till är att jag inte vill ha Pansy längre. Jag har äntligen insett vad alla andra insett för länge sen. Hon går mig på nerverna med sitt ändlösa pladder”

”Grattis”, flinade jag. Det kändes otroligt skönt att höra honom säga det.

”Tack. Men den som fick mig att inse det var faktiskt du”

”Jag?” sade jag något förvånat.

”Ja, när du började här på Hogwarts gav du mig en helt annan bild av vissa saker. Om jag jämförde Pansy med dig så var du roligare, intressantare, snällare, mer godhjärtad och… sötare”. En svag rodnad steg på hans kinder, och jag kände hur det pirrade till i magen. ”Och du brydde dig sällan om vad andra tyckte, du gav alla en chans innan du dömde. Ja, du ville ju vara min vän trots allt du måste hört om mig, och även sett hur jag betedde mig mot andra som inte var som jag”

”Jag vet att du har ett gott hjärta, och du kan ändra på dig”, sade jag ärligt.

”Säg inte så…”, bad han. ”Inte efter allt jag gjorde mot dig… Du var min vän, och jag stötte bort dig på grund av gamla fördomar och vad som förväntades av mig. Jag förväntas inte vara vän med mugglarfödda, det går emot allt jag lärt mig. Ändå har den senaste tiden bara varit en lång plåga.”

”Det syns på dig att du inte mår bra, Draco”

”Jag vet. Jag har inte kunnat sova ordentligt, har inte haft någon aptit, inte orkat bry mig. Och allt på grund av dig… Jag ångrar mig så mycket.”

Jag såg på honom. Där han satt i min soffa och såg plågad ut. Han vågade inte se på mig. Jag tänkte på allt han nyss sagt.

”Jag förlåter dig”, sade jag tillslut. Han såg tvärt upp och stirrade på mig. De grå ögonen låstes fast vid mina, plötsligt fulla med liv igen.

”Menar du det?”, frågade han andlöst.

”Ja, Draco. Jag förlåter dig”. Jag log. ”Men du är fortfarande en stor idiot. Att det har tagit dig så lång tid att inse det”

”Jag vet… förlåt”, sade han. Men han verkade lättad. ”Jag var rädd att du skulle vara arg och skrika åt mig”

”Jag har varit arg och velat skrika åt dig många gånger. Men jag har kommit över det.”

”Förlåt”, sade han igen.

”Sluta säga förlåt”

”Förlåt”, sade han. Jag kastade en kudde på honom. Han flinade svagt. Riktigt än verkade han inte var sig själv.

”Vad ska du säga till den andra slytherinarna?” frågade jag.

Han såg fundersam ut. ”Jag har inte bestämt mig än… Jag tror det flesta inte har något emot dig. Vad jag har hört så saknar Millicent dig. Daphne… hon har många åsikter, men hon är inte så fast i dem, och hon tyckte om dig när du var med oss, nu hänger hon bara på Pansys prat. Blaise säger bara saker för att få Daphne att tycka om honom, men jag vet att han tyckte du var kul och det var synd att du visade dig vara en mugglarfödd. Crabbe och Goyle har bara de åsikter man säger åt dem att ha. Och Nott… Artemis, är ni ett par?” Han såg nästan rädd ut när han frågade.

”Ja, det är vi”, sade jag, och på något sätt visste jag att det skulle såra honom.

Han suckade djupt, och mumlade något jag inte hörde riktigt, men det lät nästan som: ”Jag visste det… jag får skylla mig själv, jag som stötte bort henne…”.

”Då är inte… Nott något problem heller”, sade han sedan. ”Det stora problemet är Pansy. Vanligtvis gör hon oftast som man säger åt henne, men jag är inte så säker när det kommer till dig. Hon har väldigt starka åsikter om dig. Men så länge vi andra accepterar dig har hon inget annat val än att ge sig.”

”Och resten av elevhemmet?” frågade jag.

”De kommer ge med sig när de ser att vi låter dig komma tillbaks. Namnet Malfoy har trots allt ganska stor makt i de kretsarna”. Han log.

”Om du säger så”, sade jag. Tankarna snurrade runt i huvudet. Jag skulle få komma tillbaks till Slytherin. Jag visste inte vad jag kände om det.

Draco reste sig upp. ”Följer du med?” Han sträckte fram handen. Jag tog den och han drog upp mig ur soffan. Hans beröring fick det att pirra i magen igen.

”Nej”, sade jag sen. Han såg förvånad och besviken ut. ”Jag följer inte med nu. Jag behöver lite tid att tänka och förbereda mig”

”Jag förstår”, sade han och såg lättad ut. ”Imorgon?”

”Om jag är redo då”, svarade jag. ”Jag måste prata med Theo, och lite folk”. Ett missnöjt drag drog över hans ansikte. Men det var över så fort att jag kanske bara inbillat mig. ”Jag låter dig veta när jag är redo. Det kommer nog inte ta så lång tid”. Jag log mot honom.

”Jag väntar på dig”. Han log tillbaks. ”Jag kanske bör gå tillbaks nu”

”Ja, det börjar bli sent”, sade jag. ”Tack för att du kom”

”Tack för att du lyssnade”. Han tog ett steg mot mig. Sedan stannade han tvekande. Jag tog de steg som skiljde oss åt och slog armarna om honom. Han verkade först för chockad för att göra något alls, sedan kramade han tillbaka.

”Jag har saknat dig”, mumlade han mot mitt hår.

”Jag har saknat dig också”, svarade jag och tryckte honom lite närmare. Nu när jag hade honom hos mig igen insåg jag hur mycket jag verkligen saknat honom.

Tillslut släppte jag ändå taget. ”Gå nu”, sade jag åt honom.

”Jag ska”, svarade han och såg ner på mig. Jag tyckte redan att han såg friskare ut.

Han vände sig om och gick mot dörren. ”Hejdå, Artemis. God natt”

”God natt, Draco”

När han gått visste jag inte vad jag skulle göra. Jag började le stort. Innan jag visste ordet av det skrattade jag högt och dansade omkring i mitt rum av ren lycka.

Jag skulle få komma tillbaks! Jag behövde inte vara ensam längre. Inte länge utstött. Det faktum att jag var tvungen att dela sovsal med Pansy bekymrade mig inte ens så mycket.

Jag skulle inte behöva sitt själv på lektionerna eller i Stora salen. Jag behövde inte länge fly. Jag skulle bli accepterad för den jag var.

Och Draco… Jag hade fått tillbaka Draco i mitt liv. Nu skulle allt bli bra.

Jag var så uppspelt att jag inte kunde koncentrera mig på mina läxor att jag bestämde mig för att gå och lägga mig direkt. Ju fortare nästa dag kom desto bättre. Jag behövde prata med Theodore.

Den natten somnade jag med ett leende på läpparna. För första gången på lång tid var jag helt lycklig.

---

Draco ♥ Vad tyckte ni? Var det värt väntan?

Men nu är det såhär att ni kanske inte får något kapitel imorgon... jag ska nämligen åka hem till Gävle i eftermiddag, och jag orkar inte släpa med mig datorn. Jag åker hem till Uppsala igen imorgon kväll, så antagligen får ni ett kapitel då, men då blir det ju mycket senare än när jag brukar lägga ut. Men bara så ni vet, så ni inte sitter där imorgon på morgonen och undrar ifall jag har blivit bortrövad eller något när det inte kommer ett kapitel

Fantastiskt och helt klart värt väntan!!! Åh vad det är jobbigt för mig nu.. Tycker om theo. Men älskar draco.. Suck. Artemis är i alla fall bäst! Den här delen var superfin och så skönt att de äntligen pratade
Du fick verkligen fram känslorna på ett fantastiskt sätt, precis som vanligt. Verkligen en av mina favorit ff's!!

Du skrev PRECIS vad jag tänkte säga. Håller verkligen med, jag kan inte välja mellan Draco och Theo... Så svårt!
Det var verkligen värt väntan (? Vi har knappt behövt vänta alls!), till 100%! Älskade verkligen det här samtalet, så bra! Det var så skönt att Draco och Arts äntligen redde ut det här, har längtat!

Självklart kan jag vänta tills imorgon kväll med att få nästa del. Du lägger ändå upp typ hela tiden (det är så kul att komma hem från en lång dag i skolan och bara gotta ner sig i den här berättelsen!), så att vi får vänta några timmar till gör inget som helst.
Ha det kul/bra/vad man nu säger i Gävle! ♥

GAAAAAAAAAAA!!! DE ÄR SAMS OCH NU SKA HON KICKA UT TJEP UR SITT LIV!! TAKE THAT THEO!!

Det som oroar mig mest nu är hur den kommer att fortsätta, och att vi i framtiden (förmodligen) kommer behöva vänta längre på kapitlen.

Jättebra!

Jag skulle inte kunna säga det bättre själv!!! Du tog orden ur min mun!

Nu är jag äntligen hemma efter en fruktansvärt lång dag, är på ganska dåligt humör och imorgon måste jag gå upp kl 6... så ska gå och lägga mig nu.
Tack för alla era kommentarer, de värmer iaf ♥ Här har ni nästa kapitel.

---

Kapitel 31: Äntligen

”Theodore!” ropade jag glatt och sprang mot honom i korridoren.

Han såg lite förvånad ut över min överväldigande glädje, men log ändå tillbaka. Jag kastade mig om halsen på honom.

”Värst vad du var glad idag”, sade han med ett leende.

”Ja!” strålade jag.

”Har det hänt något särskilt?” frågade han roat.

”Jag får komma tillbaks!” utbrast jag. Jag kunde inte sluta le.

Han såg förbryllad ut. ”Tillbaks?”. Jag bara flinade stort. Ett ljus verkade gå upp för honom. ”Till Slytherin?”. Han lät förvånad.

”Ja! Jag behöver inte längre vara utstött!”

”Arts, det är ju underbart!” utbrast Theodore och svängde runt med mig. Jag skrattade av glädje. ”Men hur är det möjligt?”

”Du kommer aldrig tro mig”, började jag, sen berättade jag allt som hade hänt dagen innan.
Av någon anledning såg Theo lätt missnöjd ut. Men
sedan lös han upp igen.

”Jag hoppas verkligen att Malfoy lyckas övertala de andra”, sade han.

”Det hoppas jag också”, sade jag och log.

-

”Blaise, kan jag få prata med dig?”

Blaise såg förvånad ut. Det kan väl bero på att han inte självmant valt att tala med någon av dem de senaste månaderna.

”Visst. Självklart, Draco”, sade Blaise och reste sig upp ur soffan och följde efter honom. De gick upp till deras sovsal.

”Jag har prata med Artemis”, sade han rakt på sak.

Blaise spärrade upp ögonen. ”Seriöst?”

”Ja”, sade han kort och la armarna i kors.

”Och?” frågade Blaise nyfiket. ”Förändrar det något?”

Draco suckade och funderade på hur han skulle uttrycka sig. ”Jag bad om ursäkt för mitt beteende och sa att hon var välkommen tillbaka till Slytherin”

Då gjorde Blaise det han minst hade väntat sig – han började le. ”Så trevligt, det har varit så tråkigt här sedan hon försvann”

”Menar du det?” frågade han förvånat.

”Draco, visst blev jag chockad när jag fick reda på att hon var mugglarfödd, jag tror ingen av oss misstänkte det, men jag insåg ganska snabbt att det inte var lika roligt utan Artemis. Så jag har inget emot att välkomna henne tillbaks”

”Men varför sa du inget?” frågade han

”För att du har betett dig som du gjort”, svarade Blaise som om det vore självklart. Och det var det
väl också.

”Men alla saker du har sagt?”

”Om du tänker efter så har jag inte sagt så mycket. Dessutom så måste jag ju hålla skenet upp, vilket jag tror du mycket väl förstår”. Blaise såg lätt nedlåtande på honom.

Han muttrade bara något obegripligt. Då öppnades dörren och ingen mindre än Nott klev in.

”Jag hörde att du tagit till förnuft till fånga, Malfoy”, sade han.

Draco blängde på honom. Men innan han hann svara, så öppnade Blaise munnen.

”Hur visste du det?” undrade han misstänksamt.

”För att Artemis berättade för mig”, sade Nott kort.

”Så Pansy hade rätt, du har träffat henne!” utbrast den svarthårige. Nott bara himlade med ögonen.

”Inte bara det, Artemis är hans flickvän”, sade Draco sammanbitet. Blaise såg chockad ut, och sedan gav han Draco en medlidsam blick.

”Där ser man…”, sade Blaise. ”Men vad hände nu då?”

”Jag undrar samma sak”, sade Nott, ”Det var därför jag kom hit”. De båda tittade på honom.

”Jag jobbar på det”, svarade han. ”Vi kanske bara ska hämta hit henne. Om vi tre står bakom henne tror jag inte många vågar protestera”

”Pansy kommer inte gilla det”, konstaterade Blaise.

”Pansy behöver inte gilla det”, sade han kort. Han hade slutat bry sig om vad Pansy tyckte och tänkte.

Nott såg fundersam ut. ”Lovar ni att inte överge henne igen?” frågade han bestämt.

Draco mötte Blaises blick. ”Ja”, svarade de samtidigt.

”Om inte annat bara för att få se Pansys min”, lade Blaise till flinande. De båda andra pojkarna flinade också på tanken. Det här skulle verkligen få Pansy att gå i taket.

”Artemis sa att hon skulle leta upp mig när hon var redo att komma hit”, sade Draco.

”Jag tror hon är så redo man kan bli”, sade Nott. ”Hon har väntat på det här så länge. När jag mötte henne tidigare skulle hon bara packa ihop sina sista saker och ta farväl av sitt rum. Jag tror hon vill komma hit så snart som möjligt”

”Men då gör vi det här nu, tycker jag!” sade Blaise uppspelt.

Då log Nott för första gången sedan han kommit in i sovsalen. ”Jag går och hämtar henne”, sade han och vände på klacken.

När han var borta så såg Blaise på honom. ”Är du redo?”

”Jag tror det”, suckade han. Hans vän gav honom ett uppmuntrande leende.

”Jag antar att vi bör gå ut i uppehållsrummet och vänta på vår kära Artemis ankomst”

Han nickade. Äntligen.

-

Väntan kändes som en evighet. Även om det nog bara gått kanske en timme.

”Draco, vad är det?” frågade Pansy. ”Du verkar annorlunda”

”Va?” frågade han.

”Varför stirrar du så på dörren?” frågade hon nyfiket.

Han såg hur Blaise himlade med ögonen åt honom över axeln på Pansy och mimade pokerface.

”Det var inget”, svarade han och vände sig motvilligt från dörren.

Vad var det som tog sådan tid? Kom hon inte snart skulle han bli tokig. Han ville resa sig upp och rusa ut och leta efter henne. Tänk om hon ångrat sig? Tänk om hon ändå hatade honom? Merlin, hon hatade honom…

Då öppnades dörren och in klev Hon. Det gyllenbruna håret var utsläppt och hon såg lite nervös ut. Men ändå sträckte hon på sig. Bakom stod Theodore och såg nästan mer nervös ut.

Hela uppehållsrummet frös och alla stirrade på Henne.

”Vad gör hon här?!” utbrast Pansy till sist och bröt den evighetslånga tystnaden.

”Tyst, Pansy”, sade han och reste sig upp. När han började gå fram mot Artemis var det som om hela Slytherin höll andan.

Han mötte Artemis blick. Hon såg nästan lite rädd ut, men när han log mot henne log hon tillbaka.
”Välkommen hem, Artemis”, sade han och sträckte fram handen mot henne.

”Vad gör du, Draco?!” skrek Pansy.

”Jag gör det rätta”, svarade han kort när Artemis tog hans hand och lät honom leda in henne i mitten av uppehållsrummet. Nott följde tätt efter.

Pansy ställde sig upp. En ilsken rodnad hade stigit på hennes kinder. Alla andra såg mest chockade ut fortfarande.

”Jag har insett att Artemis är en äkta slytherinare och hör hemma här hos oss”, sade han högt så alla skulle höra honom. Hans blick utmanade någon att säga emot honom.

”Har du förlorat vettet?!” skrek Pansy gällt. ”Hon är inte en äkta slytherinare! Hon är en äcklig
smutsskalle!”

”Håll tyst, Pansy, om du vet vad som är bra för dig”, varnade Nott.

”Hotar du mig?!” Pansy såg nästan galen ut. ”Jag visste att du var på hennes sida!” Hon vände sig mot de som satt bakom henne. ”Gör något!”

Blaise ställde sig upp. Pansy såg för ett ögonblick triumferande ut. Sedan gick han fram till Artemis och la handen på hennes axel.

”Välkommen tillbaks, Artemis”, sade han och log.

”Tack, Blaise”, sade Artemis lättat. Pansy såg ut som om någon slagit henne med en blöt fisk.

”Ska ingen göra något?!” skrek hon och rösten steg ytterligare några tonlägen. De flesta bara såg bort och ryckte på axlarna. Antigen brydde de sig verkligen inte, eller så ville de inte sätta sig upp emot både Malfoy, Zabini och Nott.

”Ge upp, Pansy”, sade Draco.

Pansy bara stirrade mållöst på honom, som om att hon inte kunde förstå att hon förlorat. Sedan vände hon på klacken och stormade ut från uppehållsrummet.

”Wow”, sade Artemis. ”Det där gick faktiskt bättre än jag väntat mig”

Blaise skrattade högt. ”Åh, Pansys reaktion var faktiskt bättre än jag väntat mig!”. Han la armen om Artemis axlar. ”Skönt att ha dig tillbaka”

”Tack”. Hon log. ”Men tro inte jag har förlåtit er så lätt”. Hon blängde på Draco och Blaise som hade vett nog att se skuldmedvetna ut.

”Så du tänker flytta tillbaka hit nu?” sade en röst bakom dem. Daphne och Millicent hade kommit fram till dem.

”Om jag får”, sade Artemis något reserverat.

”Självklart!” sade Millicent och log stort. Det var inte någon direkt hemlighet att den storvuxna flickan hade saknat Artemis, som var den enda som faktiskt behandlade henne som en riktig vän.

Daphne gav Artemis en lång blick. Sedan suckade hon och ryckte på axlarna. ”Visst. Jag hade inget emot att bo med dig tidigare, och jag får väl försöka inte tänka på att du inte är renblodig”.

Artemis himlade med ögonen.

”Toppen. Då är det bara Pansy jag behöver oroa mig för då”

”Lämna Pansy åt mig”, sade han och tänkte på hur han bäst skulle kunna övertala henne att låta Artemis vara.

”Tack, Draco”, log Artemis. När hon log mot honom tog hans hjärta ett skutt. Men sedan sjönk det som en sten när Nott tog hennes hand och hon vände sitt varma leende mot honom.

”Välkommen hem”, log Nott varmt och drog in Artemis i en omfamning.

Han såg i ögonvrån hur Daphne tappade hakan och Blaise lutade sig fram och viskade i hennes öra:
”Jag förklarar sen”

”Jaha”, sade han högt och försökte att inte se när Nott böjde sig ner och gav hans Artemis en lätt kyss. ”Vad ska vi hitta på nu då?”

Artemis slet sig från Nott tillräckligt länge för att kunna se på honom och säga: ”Vi kan väl bara sitta här i uppehållsrummet så får jag höra allt som har hänt sen jag… eh, varit borta”. När hon sa så lät det som hon menade: sen ni var dumma i huvudet nog att frysa ut i några månader, tro inte jag har glömt bort det. Slytherinarna såg skamset ner.

”Självklart”, sade Nott och drog med henne bort till soffan och fåtöljerna framför brasan. Han satte sig ner och drog ner Artemis i sitt knä.

Draco försökte ignorera att varje gång Nott rörde vid henne eller hon ens log mot honom kändes det som om han fick ett slag i magen. Han suckade och satte sig ner i en av de andra fåtöljerna. Han försökte att bara vara glad att hon var hemma igen och pratade med honom.

Äntligen.

---

Lämna gärna en kommentar så jag har något att se fram emot imorgon. God natt mina underbara läsare *kram*

Hon är hemma!! Superbra, som vanligt, fast nu vill jag verkligen veta vad som kommer hända när hon är tillbaka i Slytherin