prs yehet & kkaebsong

Joshua blänger på den äldre, putar med underläppen.
"Dålig," muttrar han och drar täcket över ansiktet. "Testa att springa ner för de där trapporna utan att stanna, och sedan springa hit och se om du inte blir andfådd." påpekar sextonåringen, ser hur den äldre leker med hans fingrar. Med regnet i bakgrunden känns det något otroligt mysigt, och Joshua försöker att borra ner sig ännu närmre Zihao för värme.

"Har du ätit något än?" frågar han tillslut, förmodar att madam Pomfrey gett den äldre eleven mat.

Med ett skratt drog Zihao sextonåringen närmare intill sig och och lindade armarna omkring honom.
”Jag kan springa ner till Hagrids stuga och upp minst fem gånger innan jag blir andfådd”, påpekade han och flinade. ”Du vet, jag blev antagen till Slytherins quidditch lag av en anledning.” Han log för sig själv. Hela atmosfären var så otroligt passande, med regnet strax utanför och den dånande vinden. Även om han inte direkt gillade regn i vanliga fall, så gjorde han i alla fall det nu.

När Joshua frågade om han ätit något nickade han kort mot soppskålen på bordet.
”Det är grönsakssoppa”, sade han och gjorde en grimas. ”Jag ger inte mycket för grönsaker längre, så du får gärna ta resten om du vill.”

"Skryt lagom," skämtar Joshua gnager till i den andres arm, aningen avundsjuk på den andres kapacitet när det kom till att inte bli andfådd. "Just ja, hur går det med Quidditch spelandet? Kör ni något även om det inte blir några matcher?" sextonåringen, som inte bryr sig ett kvatt om Quidditch, eller någon sport för den delen, men i vissa fall kan det vara härligt att se på. Att heja på ett lag och vara delaktig, kanske det är det fina i det.

Joshua grimaserar lätt och skakar på huvudet, inte för att han hade något emot grönsakssoppa, utan för att aptiten är icke existerande.
"Det är bra tack."

”Vadå? Jag bara talade om sanningen”, utbrast Zihao och kved till lite när Joshua satte tänderna i hans arm. ”Akta dig, för jag kommer bita tillbaka om du fortsätter”, varnade han med en glimt i ögat. ”Och jag vet faktiskt inte...det verkar inte riktigt som om vi kommer göra det, men jag skulle ju kunna försöka övertala Anthony.” Under varje sommarlov var det han saknade absolut mest, att spela quidditch. Det var någonting med att flyga omkring ovanför den gröna planen och slå dunkare mot folk som fick honom att känna sig otroligt tillfredsställd, nästan på gränsen till lycklig.

”Du vet att din mage låter som ett åskmoln lite då och då, va?” Frågade Zihao och suckade. ”Men för all del, jag kan inte direkt tvinga dig.”

Ögonen smalnar en aning när Joshua ser upp på honom.
"Skulle vilja se dig göra det, springa fram och tillbaka mellan slottet och Hagrid," påpekar sextonåringen roande, och granskar den äldres reaktion till det lilla bettet. Utan att ta varningen seriöst, sätter han tänderna i armen än en gång. På något sätt har han kunnat bli van vid deras agerande som är helt annorlunda från de senaste åren. Joshua borde bli rädd, borde inte våga reta Zihao på grund av möjliga konsekvenser, men hans hjärna tänker inte riktigt som den borde. Vilket gör honom mer skraj än något annat. Joshua lutar sig tillbaka lite grann för att kunna se på den andra eleven. "Det är lite synd, den där trekampen borde ju inte komma i er väg."

"Jo, jag vet," svarar Joshua med ett lätt skratt och ser ner på sin mage. "Hade nästan hoppats att åskan utanför skulle övermanna den. Men det är lugnt, att missa en måltid eller två skadar inte." Det hade börjat som det, att kontrollera maten när ingenting annat gick att kontrollera, räkna kalorier och hata sig själv för varje dag han ätit för mycket. Det hade börjat med att han trodde att många ogillade honom, både på grund av mobbningen men annat också, kanske det var något fel på honom, utseendevis. Det sämsta året var förra året, då vikten bara rasade av, men nu är han bättre.

Trots att det verkade som om sextonåringen inte riktigt trodde på hans påstående så var det åtminstone väldigt nära till sanningen. Zihao hade alltid varit vältränad, även om det inte alltid syntes. Han höjde på ett ögonbryn när Joshua ännu en gång satte tänderna i honom. Med ett lätt morrande läte satte han sig i gränsle över den yngre eleven och lutade sig så pass nära att deras ansikten nästan rörde vid varandra.
”Du borde ta mig på större allvar”, flinade han. De fortfarande hyfsat vita tänderna blottades lätt. Förut hade de varit raka kritvita till skillnad från nu, då de blivit lätt spetsiga och missfärgade. Men det var ingenting han direkt tänkte på, utan valde att filtrera från tankarna.

Sedan, lika snabbt som han fått ryck, samlade Zihao sig själv och slappnade av. Han drog en hand genom håret som ramlat ner i ögonen på honom och ryckte lite på axlarna.
”Den borde inte göra det, men det gör den tyvärr”, sade han bistert.

Han lät ögonen falla på den andre och skakade på huvudet. Att missa en måltid eller två skadar inte ...Orden ekade i huvudet på Zihao, studsade mot kanterna och sedan tillbaka in mot mitten. Visst spelade det roll, att missa bara en måltid var illa nog. ”Du är jävligt smart och så, men ibland måste jag allt säga att du inte använder hjärnan speciellt flitigt”, knorrade han och knackade honom lätt i huvudet med ett pekfinger.

Kanske Joshua hade varit lite för nonchalant iallafall, då han aldrig trott att den äldre menat allvar. Och nu har han Zihao sittandes i gränsle över honom. Rodnaden stiger försiktigt över halsen.
"Jo, jag borde nog det," erkänner han skamset, känner den äldres andetag mot huden vilket bara gör honom ännu mer generad.

Sextonåringen kan inte göra mycket annat än att nicka bittert, då han själv inte spelar Quidditch stör det honom inte något mycket. Men när det kommer till sjunde årselever, som går miste om spelet de älskar deras sista år på skolan, är nog sjukt bittert.

Med ett litet, svagt skratt vänder Joshua bort blicken och nickar instämmande.
"Det har du nog rätt i," svarar han och rycker på axlarna, det finns inte mycket han kan göra åt det.

Zihao nöp Joshua i båda kinderna med ett belåtet leende över läpparna.
”Bra, för mina tänder är vassa så du vill nog inte ha dem i armen precis”, sade han och släppte kinderna. De långa fingrarna letade sig nerför hans hals, vidare ut på axlarna och armarna för att slutligen finna sextonåringens händer. Han flätade ihop deras fingrar, med ögonen fästa i den andres. Det var först då han insåg hur otroligt snabbt hans hjärta slog. Först var han nästan rädd att det skulle hoppa ut från bröstkorgen på honom. Men till och med någon med valnötshjärna förstår att hjärtat sitter där det sitter.
”Du är så otroligt oemotståndlig, det driver mig till vansinne”, klagade Zihao frustrerat. ”Förstår du hur jobbigt det är eller?!”

Försiktigt masserar Joshua sina kinder där den äldre nypt till, känner hur fingrarna rör sig ner över armen vilket leder till att sextonåringen ryser till. Ögonen följer fingrarna ner till hans egna händer, känner hur händerna flätas ihop. Blicken glider upp mot Zihaos ögon, ögonkontakten stark och brännande. Hjärtat dunkar hårt, och halsen torkar till. Rodnaden stiger av den äldres ord, tvingar sig själv att svälja klumpen i halsen.
"Oemotståndlig?" upprepar Joshua, blicken dränks i Zihaos mörka ögon. "Kanske.."

Sjuttonåringen försöker att tyda Joshuas ansikte, men finner att det är nästintill omöjligt. Den dånande vinden och smattrande regnet utanför hjälpte inte heller hans tankegångar. Han slöt ögonen och suckade.
”Okej, det här driver mig till vansinne så jag måste fråga”, började han och slog upp ögonlocken en aning. ”Vad...ehm...vad tycker du om mig egentligen?” Frågade han och kände hur hans egna kinder hettade till. Hade han verkligen precis frågat det där? Jo, det hade han nog, frågan var bara vilken del av hans hjärna som tyckt att det varit en bra idé.