rollspel femte året.

Nog för att Samantha var i Ravenclaw, och visst hade hon märkt att Umbridge MYCKET liknade en padda. Men just detta förstod hon inte. "Kan du förklara lite mer exakt?" frågar hon Angel.

"Det känns som om hon är en padda, hennes smått utstående ögon och äckligt rosa färger som liknar en tunga är inte direkt normalt. Samt att jag bara VET att hon käkar flugor!" Svarar Angel och inser sedan att hon dragit något slags humoristiskt skämt, vilken dålig humor...

Samantha börjar småfnissa. "Jag vet, visst gör hon!" fnissade hon. "Men biten om att jag inte kommer bli ignorerad då, har det också med henne att göra?"

Angel gör en perfekt imitation av Umbridges harkling och nickar.
"Ungefär..." svarar Angel kryptiskt och hon tycker det känns underligt varmt inombords att höra Samantha fnissa åt hennes 'humor'.

Nu kan hon inte hålla sig för skratt längre. Först börjar småfnisset, som sedan stiger och stiger. Det känns underbart att skratta just nu. På länge har hon inte haft något att skratta åt, det kom i precis rätt läge. Sedan kom hon på att de inte fick höras och slutade tvärt att skratta.

Angel blir helt upprymd av att höra Samanthas skratt och hennes ögon ändrar nästan genast sin kalla ton till en varmare som inte är fullt så avvisande.

Cassandra log när Angel och Samantha skrattade och fnissde. Hon älskade sådana här stämningar...

Pomfrey kommer plötsligt utfarandes från sitt arbetsrum.
"Besökstiden är slut, herregud att ni inte sa till mig! Ut! ut ut ut ut ut ut ut!" Tjatar Pomfrey och nästintill tvingar ned Angel i sängen igen. Angel gör en liten grimas av smärta när hon av en vana tar emot sig med handen, just den som gör ont också.

"Vi ses på lördag", mimade Cassandra när madam Pomfrey schasade bort henne och Samantha.

Angel nickade och hoppades innerligt att lördagen bara kunde komma på en gång!
"Och du fröken Fox måste vila, huden har ju fortfarande en grön nyans!" Säger Pomgfrey och Angel antar genast att det är bäst att göra som hon säger.