We are left, they disappeared. (Rollspel)

((Wierd.. TwT))

Nemi orkade inte längre stanna i biblioteket. Hon fick en känsla av att ingen ville veta av henne i det rummet än så länge.
Hon gick ut i solen som värmde svagt och satte sig vid ett träd. Hon sträckte ut ena handen och kände väggen mot hennes fingrar. Hon tog tillbaka handen och tittade bara rakt fram. Hur hade det blivit så här? Varför var hon plötsligt helt hatad.
Nemi suckade för sig själv och tittade ner på sina skor och kände hur tårarna brände bakom ögon locken men hon tvingade tillbaka tårarna. Inte gråta, inte nu.

Simon tar med sig boken ut, efter Nemi. Han kanske inte är världens bästa brorsa men någon gång måste väl vara den första... eller?
"Nemi?" Ropar han ut i det stundande solskenet.

Nemi ryckte till när hon hörde sitt namn. Hon rynkade pannan. Hade hon inbillat sig?
"Simon?", ropade hon frågande och fick syn på honom, med en bok i handen.

"Japp." Svarar Simon och kommer fram till henne. "Är... det något fel?" Frågar han försiktigt. Han oroar sig för sin syster, ofta. Även om han inte vill erkänna det.

Nemi tittade förvånat på Simon.
Sen när hade hennes tvillingbrorsa börjat bry sig om henne.
"Varför frågar du?", sa hon misstänktsamt. Sedan bet on sig i läppen. "Alltså, för du brukar ju inte fråga hur jag mår eller så..." Rösten dog bort.
Hon harklade sig lite.
"Jo, jag mår bra! Du då?"

Simon inser hur dum han är.
"Säkert?" Frågar han vidare. "Jag vet att... vi inte är det idealiska syskon paret. Men..." Han tog ett litet andetag. "Du är ändå min syster och till skillnad från andra dömer du mig inte." Avslutade han, han insåg hur dramatiskt det låtit och tittar snabbt ned i marken. Idiotiskt, han skäms framför sin egen syster.

Nemi var tyst en liten stund. Hon lät innebörden av hans ord att sjunka in.
"Varför skulle jag göra det?", sa hon tillslut. "Du är min bror och bra som du är"

"Undrar varför andra inte kan vara likadana som du." Far igenom Simons huvud. Han undrar det, varför kan inte folk i skolan sluta döma honom? Varför kan inte hans föräldrar sluta döma hans minsta lilla misstag.
"Ärligt talat, jag vet inte varför du skulle göra det. Men jag är glad över att du inte gör det."

Nikki undrade vad syskonen tog vägen? fast de behövde väl vara för sig själva, även om de inte såg ut att ha så bra komtakt. han reste sig upp
"Kom Mokona, vi går ut" sa han och tog upp kartan och följde den tills han kom ut. han såg syskonen en bit bort men brydde sig inte om dem, han såg på Mokona som genast börjad springa runt och han satte sig ner i solen och lutade sig mot husfasaden. han ville bara hem, han hade inte alls lust att vara inlåst med människor han inte kände, trots att de gick i samma klass var de totala främlingar för honom

Nemi ryckte på axlarna.
"Du är min bror så...". Hon avslutade inte meningen utan bara tittade på boken i Simons arm utan att möta hans blick.
"Hittat nåt än?", frågade hon.