Någon som vill rolla Hungerspelen?

Hon log mot honom men kommenterade det inte. Det var sött av honom att oroa sig så, men hon tänkte ändå göra det. Inte tänkte hon låta barn gå oförberädda in i spelen, nej inte när hon och Mars kunde hjälpa dem.
Hon nickade "Det är bra det." sa hon och de tog bort det sista från efterätten.

Mars nickade och såg ut ur fönstret. Om under ett halvt år skulle de återvända till huvudstaden, efter att ha rest igenom alla andra distrikten. Tills dess skulle de få vara ifred. Hoppades han.

Då de närmade sig elvan märkte Mars förvånat att han började bli nervös. Han log åt detta, för inte ens innan spelen hade han känt så.

Vicinia såg ut genom fönstret 11ans välkända kullar, åkrar och fruktträdgårdar strömmade förbi då de passerat den 30 meter höga stenmuren med taggtråd som omgärdade hela distriktet.
Vicinia tog Mars hand dels för att lugna honom, dels för att lugna sig själv.

De klev ut ur tåget ut på torget. Torget var mest en stor sand och grus planad yta. Nästan hela befolkningen stod där och hälsade dem. De få skrangliga bodarna där det såldes någonsånär bra mat stod på torget. Och såklart borgmästarens stora stenhus. Byn låg längre bort med dess alla baracker och rangliga fallfärdiga hus, vissa lagade dock.

Mars såg förundrat på det flata landskapet, som skiljde sig så mycket från tvåans bergiga. Och så murarna. Första gången tvivlade han en stund att det här hade varit en bra idé.
Då de anlände till torget stod hela distriktets population och väntade på dem. Mars övervägde att visa samma leende ansikte åt dem som i huvudstaden, men de här människorna skulle se igenom alla tricks. Mars kunde inte hjälpa att ansiktet antog en uttryckslös form då de steg ut.

Vicinia log och vinkade. De flesta verkade glada att se henne, dock inte Sams familj, de såg mest sorgsna ut. Vicinia utalade ett ljudlöst Jag pratar med er senare. till dem. Hon höll i Mars hand han verkade nervös, dock visade han inte något fejkansikte bara sitt vanliga utryckslösa. 11ans folk skulle se om han spelade, de var som ett med naturen. De hade lärt sig om djur, och deras vanor därför var det enkelt att se människors sanna jag.

Mars lät Vicinia sköta leendet och vinkandet och granskade människorna. Han kunde inte se många män som var längre än han, och alla verkade vara magra och svaga.
Borgmästaren kom fram till dem, han var en av de längre männen i staden. Det här var en ny situation för dem alla, och trots att Mars var vinnaren tänkte han låta Vicinia ta den större rollen.

Vicinia hälsade avmätt på borgmästaren och presenterade Mars för honom. Och han började omedelbart fjäska runt för dem. Jasså? tänkte Vicinia irriterat. När man kommer hem från spelen och har Mars med sig, då går det att fjäskas för. Borgmästaren var en hemsk typ, han hade satt alla de hårda reglerna och att de skulle hållas till punkt och pricka. Han kunde hjälpa dem med mat, men gjorde det inte utan lät folket svälta och kaserade hem mat och otroliga summor själv. Folket levde i skräck att deras barn skulle bli dödade eller straffade och det var han som hade sett till att Vicinia skulle piskas.
Han log mot henne och talade om hur bra hon var och hur ledsen han blivit när hon dog. Vicinia ger honom en kall blick och höjer bara på ögonbrynen. "Jasså det blev du? Då måste du blivit eld av lågor när jag levde igen." sa hon kyligt och gick därifrån och drog Mars med sig ner till den väntande folkmassan.

Mars hälsade på borgmästaren utan att röra en min och insåg att han höll just den där karriärist rollen som Vicinia sagt att han inte skulle ta. Men å andra sidan betedde hon sig också väldigt kyligt mot borgmästaren, så Mars såg ingen orsak att tvinga fram ett leende.
Då Vicinia drog iväg honom hann Mars uppfatta blicken borgmästaren gav åt henne, och han gillade den inte alls.
Men människorna som väntade på dem var mer vänligt sinnade. Flera av dem log äkta mot Vicinia och hälsade på henne, även om de höll sig på avstånd från Mars. De verkade faktiskt rädda, och Mars kunde förstå åtminstone en del av räddslan. Fysiskt hade han kunnat övermanna även den starkaste av dem, och han som hade trott att Vicinias storlek var ett undatag.

Vicinia hälsade på dem och log hon sökte någon med blicken men hon såg honom inte försen han drog henne i klänningen. "Danvis" ler hon och tar upp den femåriga killen i famnen och kramar om honom. "Jag såg dig, du var så cool, fast jag grät när du dog. Fast nu är jag glad att du lever." babblade han på. Vicinia kunde inte annat än le, hon hade saknat honom, en av sina grannars barn. "Jag behöver din hjälp." viskar hon tyst i pojkens öra så bara han hör och nickar mot Mars och han förstår genast vinken. "Det här är Danvis." säger hon och lämpar över pojken i Mars armar och han börjar genast prata med Mars. Precis vad hon ville för att de skulle se att Mars var trevlig och för att han skulle slappna av.

(Aww vad gulligt ♥)

Mars märkt knappt att ett litet leende spred sig på hans läppar då Vicinia tog upp den lilla pojken. Han hade gissat att det fanns någon här hon skulle ha saknat, någon som nästan betydde familj för henne.
Men då hon gav pojken åt Mars stelnade han till. Han hade aldrig hållit i ett litet barn, eller ens ett äldre barn, men han förstod vad Vicinia ville och log åt hennes håll då pojken pratade.
Mars slappnade av och svarade på pojkens frågor. Flera av de yngre pojkarna började komma närmare och nickade ivrigt då Danvis berättade att han var den bästa krigaren någonsin. Då skrattade Mars och svarade vänligt på deras frågor.