Tillbaka slängda i tiden (Rollspel)

"Sätta på mig ett par byxor och en tröja." flinar hon och fortsätter. "Sen tänker jag göra exakt vad jag vill och bete mig hur jag vill untan att nån ska ha nått emot det." avslutar hon och ser sedan på honom. "Själv?"

Roxanne här musiken och hela hanns tal. Hon ser på honom, allt är för henne äckligt romantiskt. Kunde han inte bara ha frågat som när de blev ihop och hångla upp henne sedan? Hon ser på ringen, visst ville hon bestämma över sig själv, men ville hon ha Jason? Ärligt talat så gick det lite väl snabbt, men hennes så kallade familj skulle bli nöjd. Men att gifta sig? Var det inte lite väl att ta i? Men allt kanske var en dröm och de skulle snart komma tillbaka till deras normala tid.
Hon nickar och rodnar passande, som en dam bör göra. Allt för skådespelandet för dessa människor som såg dem.

"Jason" flämtar hon till och faller på knä vid honom. "Hämta en droska." fräser hon illsket åt en betjänt som ser undrande på henne. Han undrar väll vart den snälla, rara miss Blackstone. "Se så, innan jag vrider nacken av dig." fräser hon illsket åt betjänten som försvinner iväg. Orkesten har slutat spela och de ser på henne. "Försvinn ur min åsyn innan jag gör mig olycklig på er."

Roxanne ser droskan komma och tar Jason under armarna "Kom hit." skriker hon åt betjänten som ser på henne. "Inte ska miss bära, hon kan inte." säger han och Roxanne ger honom en av sina mördande blickar och säger hotfullt "Hjälp mig, ta tag i hanns fötter, han ska in i droskan." säger hon kyligt och han har inget annat än att lyda. När han väl är inne ber hon, att de ska till sjukuhset så snabbt som möjligt.

Roxanne kommer till sjukhuset och kör med personalen snart får de ett eget rum och de undersöker Jason. Tydligen hade han hamnat i koma men nu orkade Roxanne inte med denna tid och dess seder mera. Hon hade redan skrämt upp alla med sitt häftiga humör som inte passade sig för en dam. Hon kallar till sig en skräddare som får sy henne ett par enkla byxor och en skjorta av dåtidens modell. Hela tiden med ett öga på Jason. När hon fått kläderna byter hon med glädje om glad att äntligen kunna få andas och röra sig fritt.

Roxanne satt lungt mid Jasons sida, de var ensamma nu. Mest för att hon hade skrämt iväg halva personalstyrkan. De trodde nog att hon hade något allvarligt psykiskt fel, hon betedde sig inte som hon borde.
Hon ser en tår falla från Jasons öga, "Kom tillbak, kära du." säger hon bedjande och för sina läppar mot hanns. Hennes korpsvarta hår föll ner och skymmde dem båda.

Ellen såg en altan till höger om henne. Hon log tacksamt och gick ut på den. Den var liten och romantisk. Det stora stenhuset var täckt av rankor och murgröna. Hon andades djupt, frisk luft igen. Hon betraktade roat teatern som förssigick på gatan. En pojke, lite yngre än hon själv, rusade omkring och skrek ut de allra senaste löpsedlarna. Nyheterna färdades fort i den här lilla staden. Ellen lyssnade med ett öra vad pojken skrek.
"... John Viper friade till miss Blackstone! Kärleken är kort! John Viper friade till...", skrek han. Ellen spetsade öronen.
"Kärleken är kooort! John Viper förd till sjukhus! Koooooma!", upprepade pojken gång på gång. Ellen slog händerna för munnen i skräck, men fortsatte lyssna. Stackars Roxanne! Nyförlovad och allting.
"John Viper är dööööende!", skrek han. Trots att Ellen avskydde Jason blev hon illa till mods. Det vände sig i magen. Det kom upp. Spydde. Caroline.
Sjukhuset.
Roxanne.
Jason.

Caroline gick runt i huset och såg sig omkring. Hon kom fram till en altan och där stod Ellen. Caroline blev glad av att se henne och gick till henne.
"Hej Ell... men vad gör du? spyr du?" sa Caroline när hon kom närmare Ellen.

"Jag förklarar på vägen", kraxade Ellen och greppade Caroline om handleden och började springa. "Vi måste till sjukhuset... Jason är döende och Roxanne nyförlovad med honom. Vi måste dit, inte för att jag är så fäst vid Jason, men tänk på Roxanne... Lägg på ett kol då!", flämtade Ellen och sprang så fort hon kunde mot utgången. Jävla slott, det är ju rena rama labyrinten!

"Jaha... eller va?!" sa Caroline och sprang snabbare.
"Döende? hur? varför?" sa hon medan hon var nära på att snubbla över en prydnadsvas.
Hela Herrgården var bombaderad med prydnads skit och grejer.