19 år senare [Privat roll]

Cara suckade och antog att McGonagall inte skulle lugna sig fören Florence hade fått kolla på henne.
"Jag antog att Minivera hade med det att göra, hon var lika dan under min skoltid" sa Cara trött "Ja kom in och få det överstökat bara" sa Cara och öppnade dörren. Det kunde inte bli värre och egentligen kunde Florence inte göra något eftersom allt satt i hennes huvud. Voldemort hade redan helat henne och gjort allt värre. Cara satte sig på sängen
"Gör vad du måste göra" sa Cara bara

Florence steg in i rummet och stängde dörren tyst efter sig. Hon traskade genom rummen och ställde sig vid Caras säng.
"Miss Riddle, om du hade kunnat sätta sig ner hade det underlättat."
Florence vågade inte kalla någon vid förnamn än, hon var rädd för att någon skulle bli sur på henne eller tycka att hon var oartig. Hon insåg att hon hade kallat Cara för Miss och inte professor och rättade sig själv fort.
"Jag menar, professor Riddle. Jag ber om ursäkt."
Florence gnuggade sina händer för att värma upp dem, hon avskydde läkare med kalla händer, och flyttade på luggen som hängde framför hennes ögon.

Cara tittade på Florence med en tom blick, hon gillade inte när människor skulle ta hand om henne, det fick henne att känna sig så hjälplös. men hon förstod att det skulle gå fortare om hon inte protesterade. Cara reagerade inte ens på om hon blev kallad professor eller inte. Alla kallade henne ändå olika saker. Men hon förstod inte varför Florence envisades med att kalla henne vid efternamn, hon hatade sitt efternamn. Cara satte sig ner på sängen och drog morgonrocken tätare runt sig.
"Hur lång tid kommer det ta?" frågade hon

James gick till stenstatyn som vaktade McGonnagalls kontor direkt efter lektionen och försökte lista ut lösenordet, eftersom ingen sagt det till honom.
"Uhm... Dumbledore? Nej, för enkelt. Albus?" han tänkte vidare och provade med hela namnet. "Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore?" stenstatyn rörde sig inte. "Quidditch? Magi? Ner med dödsätarna? Fenixorden? Fenix? Dumbledores Armé?" inget hände. "Alastor Moody? Gryffindor? Hogwarts? Uugh... Harry Potter?" sade han med en äcklad betoning på Potter, och stenstatyn flyttade sig. "Självklart..." suckade han och steg på trappan.
När han väl kom upp knackade han på Minervas dörr, som öppnades nästan direkt. Han såg på hennes blick att hon hoppats på annat besök.
"Åh... James. Stig in. Vad är ditt ärende här uppe?" frågade hon.
"Jag har förstått att Cara är försvunnen och-" men McGonnagall avbröt honom.
"Nej, Ms Riddle har återvänt. Visste du inte om det?" sade hon, James tyckte sig höra en liten överlägsen ton, men han kunde bara inbilla sig.
"N-nej. Vart är hon?"
"Du verkar ha fått reda på hennes försvinnande rätt snabbt, herr Carnalos, och vad har hänt med din arm?"

( YO! Nu är det December = NaNoWriMo är över... Så... Nu börjar jag skriva här igen. C: )

"Det bör inte ta särskilt lång tid, jag ska inte göra särskilt många saker... Mest en rutinkontroll för att lugna ner Professor McGonagall." sade hon hastigt och fumlade med händerna när hon kände på Caras rygg.
Florence händer vibrerade av nervositet, hon var lite osäker i Caras närhet. Florences röst var väldigt skakig och hon kände att hennes hjärta dunkade väldigt fort. Hon tyckte att Cara var lite obehaglig...
Hon ville inte döma folk i förväg, men Cara verkade jädrigt läskig.
Cara däremot verkade må bra, rent fysiskt. Inget annorlunda från hur man ska må. Florence undrade varför hon egentligen blev inskickad.
"Varför ville Professor McGonagall att jag skulle se till att du mår bra? Har det hänt något?" mumlade hon snabbt och tog ett steg ifrån Cara, hon gav henne lite utrymme.

(yeay välkommen tillbaka My ♥)

Cara märkte Florence nervositet men hon sa inget. Hon visste inte om Florence visste vem hon var egentligen och om hon inte gjorde det så tänkte hon inte avslöja det heller. Men om Florence inte visste vem hon var så kanske hon kunde säga något utan att avslöja vad som egentligen hade hänt. Cara försökte febrilt tänka igenom alla alternativ. Och för ett kort ögonblick var hon tillbaka i Sydafrika, innan Florence pratade med henne. Hon bestämde sig för att se hur mycket den andra kvinnan visste. Cara reste sig upp och gick fram till fönstret.
"Jag vet inte om du skulle förstå ens om jag försökte förklara men jag kan försöka i alla fall. Jag och James har känt varandra sedan skoltiden och för att säga det enkelt fick vi problem igår. Han försvann och jag följde efter honom. Jag vet inte om du har mött honom efter att han kom tillbaka. Det som hände honom beror i alla fall på mina föräldrar. Min mor och James vill utan att överdriva döda varandra och min far som jag trodde var död, ja han lever" sa Cara lågt och stirrade blint på sjön "Som vanligt försökte han styra över mitt liv. Men jag gjorde ett byte, han fick vad han ville, James blev fri och jag försökte ta mitt liv. Inte ens det får jag bestämma över. Han eller vem det nu var av dem räddade mig, satte mig i en cell, ja tills öh...en gammal vän räddade mig och jag kom tillbaka" Hon hade varit på väg att säga Yaxley men hon hindrade sig själv.
"Minivera mötte mig i korridoren och hon märkte väl att jag inte mådde bra och ja kom hit i morse när jag inte dykt upp på lektionen och sedan kom du hit. Men hur mycket hon än oroar sig så kan hon inte göra något, det är alltid han som bestämmer" sa Cara och la handen över sin vänsterarm. Hon hade klarat sig utan det i så många år, men nu hade hon fått det. Hon var inte ens säker på att Florence hade förstått henne

"Uhm... Olycka." mumlade han snabbt, nästan för snabbt. "Jag borde nog..."
"Du går ingenstans förens jag hört sanningen." fräste McGonagall och såg på honom med sin välkända bestämda blick.
"Ok då... Under mitt sjunde år dog min fl- En vän till mig för att skydda mig, alltså fick jag ett liknande skydd som Potter hade."
"Hur-"
"Avbryt mig inte. Under kriget blev jag träffad av en dödande förbannelse, kastad av Voldemort, min midja och en del av honom flög in i mig, men det hade inte en lika stark effekt som när det hände Potter." varje gång han nämnde efternamnet betonade han det med en äcklad ton "Och han 'överlevde'. Så jag blev hans åttonde Horrokrux." innan McGonnagall öppnade munnen sade han snabbt "Ja, jag vet om Potters föredetta uppdrag, men inte förens nyligen. Och när Voldy gick under försvann bandet mellan Potter och honom, alltså gjorde inte hans ärr ont längre. Men mitt gjorde det." sade han och drog upp sin tröja för att visa det nymåne-formade ärret "Och för några dagar sedan fick jag extrem huvudverk, Voldemort hade samlat styrka från min kropp, och tvingade sig ut ur mig. Han är tillbaka, förresten. Så de kidnappade mig, Bellatrix Lestrange torterade mig och skar av min arm." sade han och drog efter andan.

((JESUS CHRIST JAG KAN INTE BESTÄMMA VILKEN TIDSFORM JAG SKA SKRIVA I, fast kanske... Öh... Jag tror jag har bestämt mig nu. XD))

"Åh, det låter ju inte särskilt roligt... Det låter faktiskt hemskt. Jättehemskt. Eh, om du behöver snacka med någon finns jag alltid uppe i sjukhusflygeln. Alltså, du måste inte komma, men emh, jag är där. Det kanske kan vara bra att veta. Att det finns någon att prata med... Om du inte mår bra. För jag finns där. Jag brukar inte ha något att göra... Jag lyssnar gärna. Om du har något på hjärtat alltså... Men du måste verkligen inte komma till mig om du inte vill! Jag bara, emh... Väntar på dig eller nått." säger Florence snabbt.
Även om hon bara har en sak att säga; är du deppig kan du snacka med mig, är hon alldeles för nervös för att hålla sig kortfattad. Hon har ingen aning om vem Caras far är, men hon vet vem James är.
"Jag vet vem Professor Carnalos är... Jag ber om ursäkt, men jag kunde inte rädda hans underarm just då. Jag kan nog göra det om jag får lite tid på mig, han gick för tidigt..." säger hon och känner hur hon borde hålla tyst. Hon pratar alldeles för mycket.

(Hahahah My jag ändrar alltid det xD haha men jag förstår vad du menar xD)

Cara såg ut genom fönstret och lyssnade på Florence och när hon slutat prata började hon skratta. först lågt och sedan högre. Cara vände sig om mot kvinnan.
"Du anstränger dig för mycket" sa hon enkelt och satte sig ner på golvet och lutade huvudet mot den kalla stenväggen. Hon tittade på Florence och tog ett djupt andetag för att inte fortsätta skratta.
"Jag är inte så säker på att du vill att jag skall prata med dig. ju närmare människor kommer mig, desto hemskare öde drabbar dem. Se bara på James, vi båda visste väl egentligen att min far aldrig låter någon gå helt, men vi gjorde inget åt det. Eller rättare sagt jag gjorde inget åt det, och det gick ju som det gick" sa hon lågt. Hon hade mer än en gång kunnat hindra sin far från att leva genom att enkelt döda honom, men hon hade aldrig gjort det och det ångrade hon nu.
"Oroa dig inte, James är som han är och han klarar sig. på något sätt antar jag att vi båda har lärt oss överleva och ta oss ur situationer som borde blivit våran död för länge sedan" sa Cara och log svagt

"Varför berättade du inte om huvudvärken tidigare, Carnalos? Vi kunde ha hjälpt dig och gett dig skydd."
"Trodde att du misstänkte mig, trodde att du skulle anklaga mig för att ha fört in Voldemort med vilje." sade han.
"Tror du verkligen så lågt om mig? Snälla, anledningen till att jag bevakat dig är för att de andra lärarna hatar dig, med undantag från miss Riddle. De litar inte på dig, men jag vet att du stred väl mer eller mindre på vår sida under kriget. Jag känner till ditt hat mot Voldemort och Bellatrix." sade hon förvånat.
"Jo..." sade han och såg ner på golvet. "Förresten, när jag ändå är här, skulle vi inte kunna ordna en duellklubb, när han väl har återvänt?" frågade han, och fick en till idé. En idé som äcklade honom. "Vi skulle kunna bjuda in Potter."
"Jag förstår inte varför du avskyr honom så mycket. Han har räddat vår sort två gånger redan."
"Uppenbarligen inte, eftersom Voldemort återvänt gång på gång." mumlade han, och Minerva låtsades inte höra.
"Men det är en bra idé. Ms Riddle verkar inte i stånd att leda en duellklubb för tillfället, så jag antar att du kan ha hand om det tills vidare. Sätt upp en notis på anslagningstavlorna så snabbt som möjligt." sade hon och viftade ut honom. Han gick ner till entréhallen och körde upp en lapp om duellklubben, och skickade äcklat sedan en uggla till Potter om inbjudan.