The Avengers [rollspel]

(Okej jag vore seriöst tacksam om ni kunde skriva lite längre inlägg än en mening för annars är det grymt svårt att föra rollspelet vidare! och jag vill jätte gärna komma längre fram i rollspelet. så skriv längre eller skriv inte alls!)

Planet landar och Steven går ur det. Nu måste han hitta Loke. Lättare sagt än gort.

Loki satt i helikoptern och såg upp mot himlen
"Damn you Oden" sa han lågt, han förbannade sin far för att han skickat hit honom "you never love me" han steg ut ur helikoptern och hans blick var tom, allt han hade velat i sin ugndom var att hans far skulle se honom och älska honom, men för Oden var han inte mer än en relik, någon som han kunde använda sig av. Nej Loki hade för länge sedan förstått att det är varje man för sig själv! han satte sig ner i ett fönster i ett av rummen och låste dörren. han undrade hur hans liv hade varit om Lafey hade uppfostrat honom?

[INSERT NAME HERE]:

Där var det, Stark Tower, platsen där han skulle genomföra dagens experiment på den Elektromagnetiska Anti-Vapen maskinen.
När han väl var i testkammaren hörde han mikrofonen aktiveras, en av Starks forskare pratade igenom den.
"Ok, 12856, just walk up to the machine and pull the blue lever, that should activate it. After that, just grab a weapon and let the machine do its thing." sade forskaren. Han gjorde som han sagt och tog ett vapen. Maskinen blinkade till, och vapnet flög ur hans händer och i en lucka stor nog för de flesta vapnen. Han kände att det drog till i hans arm, och kom på att han glömt att ta av sin klocka, som drogs kraftigare och kraftigare mot luckan. Snart låg han där inne, med sin arm fast-magnetiserad vid maskinens golv, och maskinen försökte att stråla elektromagnetism på honom för att få honom att försvinna, likt de vapnen som flugit in. Han kände hela sin kropp fyllas av energi, hans hjärta pumpade snabbare och snabbare, och sedan slutade det. Allt var svart. [TBC (To Be Continued)]

Bruce/Hulk:

Han knappade på en av datorerna, och kände något stöta emot tangentbordet, och hörde något falla ner på marken. Han böjde sig ner för att plocka upp föremålet, det såg ut att vara något sprut-liknande. Sedan blev hans högra hand helt stel, sedan av-domnad, och han såg på den. Det var en svart fläck på mitten av handflatan, fläcken spred sig snabbt via hans blodådror. Hela hans högra arm började darra, sedan svartnade det för hans ögon.
Sedan såg han klart igen. Och han visste vad han måste göra. Han visste mer än han vetat förut, han visste hur han kontrollerade sina hjärtslag. Bruce blundade och koncentrerade sig, genast gick hans hjärtslag upp, och snart växte hans muskler snabbare än innan.
"HULK SMASH FLYING SHIP!!!" skrek han och hoppade igenom taket, för att lämna efter sig ett stort hål i taket. Hulk såg sig omkring, och hoppade till den ena motorn. Han hoppade sedan till en av helikoptrarna, bar den med sig, och kastade den in i motorn som sprängdes. Han vrålade och kastade ännu en helikopter i ännu en motor, och fortsatte tills Helicarriern störtade mot marken, i vilket tillfälle Hulk hoppade ner mot marken.

Steven checkar in på ett Hotel och ger sig sen ut.

Loki skakade på huvudet, han hade aldrig varit en del av Odens familj och varje gång Thor påstod att de var bröder hade han fel. Thor förstod aldrig, han var en av monsterna som föräldrar skrämde sina barn med, han var bara en handelsvara. men trotts det kunde han ibland inte rå för att sakna sin bror.
"sometimes you are a foul Loki" sa han till sig själv och lämnade rummet. han behövde göra något, något som kunde hålla tankarna på en familj borta och hans tankar på att ta över världen

[INSERT NAME HERE]

"Hur dog han?"
"Ett av Starks experiment... Han var dock för upptagen att se till det själv."
"Var han värd det? Var han en bra mä-"
Hans hjärta fick en chock, sedan en till. Och han reste sig upp, de två läkarna skrek av skräck. Instinktivt pekade han sina armar mot de båda, och kraftiga blixtar sköts ur dem. Doktorerna föll ner, grillade, på marken. Han sprang ut och snodde en bil, skickade energi till låset för att starta den och körde mot sin lägenhet, där han hade gömt sina försök till att kopiera Starks Ironman dräkt. Hittils hade han en handleds-del, en mask, en repulsor och två o-flygbara stövlar. Masken skulle kunna ge honom mörkerseende, frisk luft vid alla tillfällen och skydd mot pistoler. Handleds-delen skulle kunna skapa en närpå oförstörbar energi-sköld. Repulsorn skulle kunna skjuta en repulsor-stråle. Stövlarna hade ännu ingen funktion. Han kom fram, sprang ner till källaren, öppnade den hemliga väggen och satte på sig rustningen. Det enda problemet han haft innan var att återskapa kraftkällan, men nu var han sin egen kraftkälla. Efter att ha satt på sig allt testade han repulsorn, men istället för en Ironman lik repulsor stråle sköts en rak blixt-stråle som sprängde ett bilhjuls-stort hål i väggen. Han provade att ge mer el till den, och en kraftigare stråle sprängde ett hål stort nog för att få jord att forsa in. Sedan, än en gång instinktivt, skickade han elektromagnetisk energi till sina stövlar, och började sväva med sin vilja. Sedan tog han ner ett gammalt baseball-trä, gjort av metall, vars plasthandtag var borta. Han skickade elektricitet igenom den, och sedan till hjälmen. Han sprängde ett hål i taken och flög ut.

"Inte nu. Jag orkar inte... Jag åker nog hem direkt." Tony lägger på utan att vänta på något svar.
Han meddelar en gubbe i kostym som han inte kommer ihåg namnet på att han måste åka hem och jobba lite...

Det tog ett tag innan Natasha fattat att han läggt på.
Hon bestämde sig att besöka honom. Hon ville veta vad som var dåligt men ändå inte.

När Tony äntligen hade kommit hem slängde han sig i soffan och täckte ansiktet med en kudde och bara funderade över dagen. Vad tänkte Bruce med? Vem är så dum att man slänger sig ut genom en bil som är i rörelse!
Okej, Tony erkänner att han också troligtvis kommer göra det någon gång i framtiden... Men ändå. Bruce hade kunnat döda någon! Om han inte redan har gjort det...
Tony var rastlös men ändå otroligt utmattad, en känsla han ogillade kopiöst mycket. Han bestämde sig för att försöka slappna av och låta tiden gå. Kanske han kunde sova en stund.