Eragon [Privat rollspel]

"Släpp honom" ropar Aily och sätter sig upp. Men Angela trycker ner henne igen.

"Lugna dig Aily, Ór skulle aldrig skada mig", svarar jag med hes röst.
"Ór, gå av mig, jag får ingen luft", säger jag med sinnet. Ór står stadigt på min bröstkorg och trycker oerhört försiktigt men tillräckligt hårt för att det ska vara svår att andas mot min strupe.
Òr hoppar vigt av och hjälper mig sedan upp.

Aily andas lättat ut.
"Unga dam, du ska vara lugn" säger Angela.

Den märkliga katten reser plötsligt ragg och fräser. Törne verkar också känna att något är fel.

Aily ser sig omkring men hon ser inget konstigt. Murtagh och Angela ser lika frågande ut.

Katten stirrar stint på ett ställe, och jag undrar vad det är, eftersom varken jag eller människorn och inte ens de båda yngre drakarna ser eller hör något.

"Vad...?" börjar Aily men Solenbum fräser åt henne.

Jag börjar bli orolig och än en gång ångrar jag att jag inte lämnade ryttarsvärdet utan yxan när Ór blev skadad. Ryttarsvärdet var alldeles för värdefullt, och alven som smidde det åt mig skulle ha dödat mig om jag hade gjort mig av med det, men yxan är det vapen jag känner mig säker på.
Nu ser jag vad katten och Törne stirrar på. En... Människa?, med röda ögon. Det måste vara en skugga. Jag blir iskall och flyttar mig utan att tänka närmare Aily.

Den här gången hindar Angela henne inte är Aily hoppar upp på fötter. Hon och Murtagh drar svärden och ställer sig framför Aily och Tungdil.

Jag inser att jag borde låta den okända kvinnan och Murtagh ta hand om den där skuggan, men jag står fortfarande stridsberedd framför Aily och försöker hindra skuggan från att ens se på henne.
Var är ALex nu", viskar jag till henne, men ångrar mig genast eftersom hon hoppar upp.