En mugglare i Slytherin

Ååhh!
Pansys reaktion; jag avskyr henne! Men jag har en känsla att hon inte kommer göra det särskilt lätt för Artemis.

Jag känner också att det kommer bli ett triangeldrama mellan Artemis, Nott och Draco. Nott kanske blir sur på Artemis över att hon umgås med Draco? Eller Draco kanske förklarar sin kärlek till Artemis, vilket får henne att bli kluven och förvirrad. *jag har så många tankar och funderingar i huvudet*

Men lika underbart kapitel som alltid. Hoppas du är på bättre humör imorgon och jag ser fram emot att läsa fortsättning. Kan det finnas drama runt nästa hörn kanske??

Äntligen, jag har längtat, uppdaterat sidan osv. Lika bra som vanligt, om inte ännu bättre. Om det ens går. Pansy är ändå lite härlig, som sagt den här ff skulle inte alls ligga på samma nivå om inte Pansy fanns där och ställde till det för allt och alla. Skulle vilja ha fler kapitel med Weasley tvillingarna och kanske lite Peeves power?





Pansy kanske också dras in i kärleken eftersom hon redan från början är planerad att bli Dracos blivande hustru.. hm..

Tack så mycket! Blir på bättre humör när jag får sådana här fina kommentarer! ^^

Och kan lova lite drama runt nästa hörn,haha



Precis! Pansy måste vara där, även om hon är dryg så in i satan.

Jodå, det kommer komma mer med Fred och George, måste ju ta med mina favorittvillingar Och kanske lite Peeves power också

Tusen tack för din kommentar!


Nästa kapitel kommer i eftermiddag! Kram!

Efterssom ne bild säger mer än tusen ord!

Superbra! Nu blir det nog trubbel med Draco och Nott, och jag är rätt så säker på att Pansy (urk, hemska häxa) kommer göra allt hon kan för att göra livet surt för lilla Art. Och hoppas att henners brorsa börjar acceptera Slytherin.

Guuuuuuuuuuuuuu vad bra!
Jag älskar sättet du skriver och beskriver på!! Detta är en fantastisk FF!!!!!!!

God eftermiddag mina fina läsare! Tusen gånger tusen tack för era kommentarer ♥

Här kommer nästa kapitel!

---

Kapitel 32: Du har fel!

När jag vaknade nästa morgon var jag rädd att allt bara hade varit en underbar dröm. Jag ville inte öppna ögonen och upptäcka att jag fortfarande var kvar i mitt egna rum. Men sedan hördes röster utanför förhängena till min säng, och jag hade nog aldrig blivit så glad över att höra Pansys gälla stämma.

”Jag kan inte fatta att du lät henne sova i samma rum som oss!” sade Pansy med en ljudlig viskning. ”Hon är en smutsskalle!”

Daphne suckade. ”Jag vet, men hon är fortfarande schyst”. Jag log åt att Daphne faktiskt försvarade mig. ”Och vi kan inte direkt göra något, killarna verkar vara glada över att ha henne tillbaka”

”Jag förstår inte!” utbrast Pansy ilsket. ”Hon måste förhäxat dem på något vis! Draco skulle aldrig göra så här!”

”Jag har inte förhäxat dem”, sade jag kort och drog undan sängförhängena.

”Prata inte med mig!” tjöt Pansy backade undan några steg från mig. ”Och jag tror dig inte, smutsskalle!”

”Gärna för mig”, sade jag och såg på Daphne. ”God morgon”

”God morgon”, svarade Daphne tillslut. Pansy blängde argt på henne och sen på mig. Jag ignorerade henne och började klä på mig.

”God – gäsp – morgon”, mumlade Millicent och gnuggade sig i ögonen.

”God morgon, Milli”, sade jag och log mot den storvuxna flickan. Hon log brett tillbaks. ”Följer du med och äter frukost?”

Hon nickade och började klä på sig. Pansy fortsatte att bara blänga på allt och alla.

När jag och Milli gick kunde jag känna hennes ilskna blick i ryggen och innan ryggen slog igen bakom oss hörde jag hur Daphne utbrast: ”Men nu får du väl ge dig!”

Det kändes skönt att vara tillbaka trots allt.

I uppehållsrummet satt Draco framför brasan i en fåtölj. Han stirrade intensivt på elden och verkade inte vara medveten om något annat. Jag smög fram bakom honom.

”God morgon”, sade jag högt precis bakom honom. Han hoppade förskräckt till och vände sig om mot mig. ”Skrämde jag dig?” frågade jag oskyldigt.

Först bara blängde han på mig och jag blev rädd att han tagit illa upp på riktigt. Men sedan spred sig ett leende över hans ansikte.

”Aldrig”, sade han och reste sig upp. ”God morgon på dig också”

Jag log mot honom. Trots att han såg mer levande ut nu än han gjort förut så behövde han fortfarande ta igen den sömn han förlorat och äta upp sig igen, innan han skulle se ut som sitt gamla jag.

”Jag och Millicent tänkte gå upp till frukosten, ska du följa med?” frågade jag.

”Jag kommer senare, jag lovade att vänta på Blaise”, svarade han och log mot mig.

”Okej, vi ses i Stora salen då”, log jag tillbaks och vände mig om och gick.

När vi kommit ut ur uppehållsrummet sade Millicent: ”Jag tror han gillar dig”

”Va?” sade jag förvånat.

”Ja, Draco, jag tror han gillar dig”, sade hon igen och flinade lätt.

Jag skrattade till. ”Nej, det gör han inte”

”Jo, han kan ju inte sluta le när han ser på dig. Och han kan knappt sluta se på dig heller!” envisades Milli.

”Men det betyder inte att han gillar mig!”

”Jo, tro mig, han gillar dig!”

Jag tror att jag innerst inne hoppades att hon hade rätt, men var rädd för vad jag själv kände för Draco.

”Okejokej, men jag är med Theodore nu”, sade jag bestämt. Men ändå kände jag hur mitt hjärta började slå fortare vid tanken på att Draco kanske gillade mig.

”Jag vet”, sade Millicent och log mot mig. ”Ni är väldigt söta ihop”

”Tack”, log jag.

-

”Jag förstår mig inte på dig, Draco Malfoy!” skrek Pansy rak i ansiktet på honom. Hon och Daphne hade kommit ner från deras sovsal strax efter att Artemis och Millicent gått. Hon hade direkt gått fram till honom och börjat skrika, och hade nu en kvart senare knappt hämtat andan.

”Du behöver inte förstå, Pansy”, sade han kallt.

”Men hon är ju en smutsskalle!” utbrast hon och slog ut med armarna.

”Kalla henne inte det.”

”Nu låter du som Weasley!”

”Ge upp, Pansy, Artemis stannar”, sade han bestämt.

”Du har blivit vek, Draco”, sade hon hånfullt. ”Du är patetisk”

Han kände hur en svag rodnad steg på hans kinder. Om det var av ilska eller skam kunde han inte avgöra. Utan att tänka drog han fram trollstaven och riktade den mot henne.

”Nej, Pansy, det är du som är patetisk”, sade han farligt lågt.

”Nej, jag tycks vara den enda som fortfarande har vettet i behåll! Är jag den enda som inser att det ligger under vår värdighet som slytherinare att umgås med sådana som hon”

Nu hade det börjat samlas folk runtomkring dem med nyfikna blickar.

”Hon stannar. Och om du inte tycker om det så kan du gå”

”Inser du inte, Draco? Du kommer aldrig få henne. Hon älskar Nott, inte dig. Och dina föräldrar skulle aldrig acceptera att du blev tillsammans med en oren liten smutsskalle”, sade Pansy illvilligt, och samtidigt triumferande.

Han fick inte fram ett ord. Hur kunde Pansy veta vad han kände? Han såg upp och mötte ingen mindre än Notts blick. Den andre slytherinaren såg rasande ut, och hans blick lovade Draco att om han så mycket som rörde vid hans Artemis så skulle han få ångra det.

Det var knäpptyst i uppehållsrummet, alla väntade på vad han skulle svara. Han försökte få sin hjärna att börja sammarbeta igen, han kunde inte låta Pansy vinna. Du måste förneka det hon sa, sade en lite röst i hans huvud.

”Du har fel”, sade han och insåg hur osäker han själv lät. Pansy började sakta le skadeglatt, när hon insåg att hon gissat rätt.

”Du har fel”, sade han igen med större eftertryck. ”Jag ser henne bara som en vän”

”Säkert”, sade Pansy ironiskt. ”Du är kär i henne. Det är därför du har betett dig som du gjort. Och nu har du fått henne tillbaka i Slytherin, bara för att inse att hon valde Theodore Nott istället för dig! Hah!”

Alla andra runt om började mumla sinsemellan. De pratade om honom, det visste han.

”Det räcker nu, Pansy”, sade Nott och klev in i ringen.

”Oooh, är det inte loverboy”, sade Pansy och gjorde sig till. Notts blick mörknade.

Själv stod han fortfarande och bara stirrade på Pansy. Hon visste, och nu vet alla. Fan.

”Vem tror du Artemis kommer välja, Theodore? Dig, eller honom?” sade Pansy hånfullt.

”Jag sa att det räcker”, sade Nott igen.

Då släppte förlamningen i hans kropp. Han insåg att han fortfarande pekade med sin trollstav mot henne.

”Du har fel”, sade han igen. Han verkade inte kunna säga något annat.

”Jag tror dig inte”, sade Pansy nedlåtande. ”Du är verkligen patetisk, Draco. Jag är glad att jag äntligen har insett det. Du är helt värdelös”

Utan att tänka snärtade han till med trollstaven och Pansy flög iväg och slog i väggen på andra sidan rummet. Han var så arg att han skakade.

”Du har fel!” skrek han nu. Pansy rörde sig inte.

”Draco”, sade Blaise försiktigt och la en hand på hans lyfta trollstavsarm. ”Kom nu, vi går”

Han sänkte långsamt trollstaven. Daphne gick bort till Pansy och skakade om henne. Pansy stönade och öppnade ögonen.

”Hon är okej!” ropade Daphne till dem.

”Bra”, svarade Blaise. Sen vände han sig mot Draco igen. ”Kom nu”, och i princip släpade ut honom ur uppehållsrummet. Nott följde efter.

När de var ute i korridoren ryckte han åt sig sin arm som Blaise hade dragit honom i.

”Släpp mig”, fräste han, fortfarande arg. Blaise tog ett steg bort från honom och höll upp händerna.

”Jag hoppas att Pansy bara har inbillat sig saker”, sade Nott lågt och såg på honom.

Han mötte den andres blick och försökte utstråla självsäkerhet.

”Pansy vet inte vad hon pratar om”, svarade han.
Nott såg inte helt övertygad ut. ”Jag väljer att tro på dig, Malfoy, och jag hoppas att du inte ljuger för mig”

”En Malfoy ljuger inte”, svarade han och försökte mana fram lite av sin vanliga Malfoy-kyla.

”Bra. Kom bara ihåg att Artemis är min, men jag vet att hon värdesätter er vänskap, så jag ska inte säga åt dig att hålla dig undan”

Han nickade kort. Nott gav honom en sista blick och vände sedan på klacken och gick därifrån. Han lutade sig mot väggen och önskade att han kunde sjunka genom golvet.

”Hur är det?” frågade Blaise.

”Det är bra”, sade han kort.

”Pansy hade rätt, eller hur?”

Han såg på Blaise och undrade om han skulle vara ärlig eller inte. ”Ja, hon hade rätt”

”Jag trodde väl det”, sade Blaise eftertänksamt.

”Och nu vet alla…”, suckade han.

”Har du tur så tror inte folk på Pansy. De flesta tycker ändå att hon är både korkad och dryg”, sade Blaise.

”Tror du Artemis vet?” frågade han och var rädd för svaret, och samtidigt förhoppningsfull.

”Nej, jag tror inte det”, sade Blaise, ”och hon skulle nog inte tro på det heller om någon berättade det för henne.”

”Bra”, sade han och rätade på sig. ”Gå och ät du, Blaise, jag behöver vara själv ett tag”

Blaise nickade kort och gick sedan. Själv vände han åt andra hållet. Han visste inte var han skulle utan bara strövade iväg.

---

Nå, vad tycks? Och vad ska Draco göra nu tror ni?

Lämna gärna en kommentar så blir jag superglad!

Jättebra!!

Alltså detta är så himla underbart!
Känner på mig att Artemis snart kanske kommer få ett ultimatum, men om det är utav Nott eller Draco vet jag inte.
Åh, dessa feelings! Du skriver så himla bra, jag hoppas att du vet det!

Usch, Pansy. Denna hemska människa men som andra har skrivit, utan henne så skulle det inte ha varit samma sak.

Frågan är bara om hon kommer ge efter till slut och börja se Draco som sin kelgris igen (tror inte detta) eller om hon kanske till och med skvallrar för Lucius och Narcissa?! (vilket vore förjävligt)

Hm, som sagt, dessa feelings! Grym är du

Asså gud vad bra!