prs yehet & kkaebsong

Joshua öppnar munnen, försöker finna ord för att svara den äldre innan han stänger den igen. En liten rynka stryker sig över ögonbrynen, ovetande om vad han ska svara på det.
"Jag.." börjar sextonåringen innan han stannar upp för att fundera. "Jag har börjat gilla dig mer de senaste dagarna," berättar Joshua och ser ner mot deras händer. Det kändes främmande att de skulle komma in på ett sånt här samtalsämne, då han alltid trott att Zihao drivit med honom. "Du vet en del saker som inte många andra vet, så jag antar att du vunnit min tillit," ett leende dyker upp över ansiktet medan han låter ögonen möta den andres. Joshua vet innerst inne att han gillar Zihao på något annat sätt än sina vänner, men han vet inte om det är det Zihao letar efter. "Varför frågar du det?"

Zihao sänkte blicken. Hade han haft fel? Var känslorna han bar gentemot Joshua ensidiga? I vilket fall skulle oredan i skallen på honom inte trassla upp sig själv förens han visste vad det var de egentligen hade sinsemellan. Därför tog han ett djupt andetag och spände de mörka ögonen i sextonåringens, återigen.
”Jag är ganska säker...äsch, vem försöker jag lura? Jag är säker på att jag tycker väldigt mycket om dig”, började han osäkert och kunde inte undgå att låta ett skratt slinka ut. Usch, han lät så nervös och fjantig...men trots det fortsatte han. ”Okej, du kommer bara få höra det här en gång, men jag är kär i dig. Helt jävla tok förälskad för att vara exakt”, avslutade han kort.

Rodnaden stiger över kinderna, känner hur han har lust att gömma ansiktet under täcket. Tummen stryker Joshua försiktigt över Zihaos handrygg innan han vänder tillbaka blicken mot den äldres ögon.
"Jag vet inte riktigt vad jag känner," viskar Joshua ärligt men osäkert. "Du vet, antagligen skulle det vara super lätt att erkänna att jag är hopplöst förälskad i dig också, om det inte varit för de tidigare åren." Tänderna griper tag i underläppen, biter ängsligt i skinnet. "Men igår trodde jag nästintill hela tiden att du bara var snäll mot mig, för att sedan slå till och vara ännu elakare än någonsin innan."

Orden slog emot Zihao som en isande kall våg och han släppte med ens Joshuas händer. Han bet ihop käkarna och gömde ansiktet i händerna under några korta sekunder, för att sedan låta dem falla utmed sidorna på honom. Det var inte så att han inte förstod sextonåringens oro, men det hindrade honom inte från att tappa kontrollen - kontrollen som han kämpat för artbestämma behålla varje sekund han spenderar med den yngre eleven under de senaste dagarna.
”Jag vet att det kanske aldrig riktigt verkat som om jag haft myclet till hjärta, men jag skulle aldrig, aldrig, göra så mot en annan människa”, sade han tyst och försökte hålla en sansad, lugn ton. Men trots sina försök, rösten brast i slutet. Han var inte arg på Joshua, dömde honom egentligen inte för fem öre, men trots allt detta kändes det som om hjärtat blivit kluvet på mitten. Det var dumt och extremt själviskt, men han kunde verkligen inte hålla känslorna i styr.
”Förlåt”, muttrade han skamset, vek hastigt undan med blicken som istället fästes på ett av fönstren intill sängen.

Joshua känner sig skamsen över att ha sagt något sådant, sannerligen var det sant, men innerst inne vet han hur han känner för den äldre eleven. Han är bara för rädd för att godkänna det. Värmen försvinner tvärt när Zihao släpper taget om hans händer och ansiktsuttrycket förvandlas till ängsligt på sextonåringen. Joshua tar tillbaka händerna i sina, vill känna den där värmen igen, men den är som försvunnen.
"Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är förälskad i dig," erkänner han aningen blygt, vill inte såra den äldre. "Jag tror jag varit det ett litet tag, och därför blir det så mycket för mig att inse det nu. Ena delen av mig avskydde sättet du behandlade mig, och ändå byggdes känslor för dig upp hur dumt det än låter. Jag tror bara jag behöver vänja mig vid dem, godkänna dem, om du förstår vad jag menar?"

Zihao förde Joshuas händer upp mot den vänstra sidan av bröstkorgen, där hans hjärta fortfarande pumpade ungefär dubbelt så snabbt som det brukade.
”Känner du hur snabbt det slår?” Frågade han med ett snett leende. ”Varje gång vi har fått ögonkontakt under de senaste fem åren har det slagit så snabbt”, fortsatte han. ”Jag trodde alltid att det var hat, men nu inser jag att det var något helt annat. Det var som stt jag inte ville erkänna för mig själv vad jag egentligen kände, eftersom jag var alldeles för feg...” Han tystnade och tog ett djupt andetag. ”Så jag förstår på ett ungefär vad du menar, ja”, avslutade han tyst.

Hjärtat som dunkar under huden får Joshua att le, det dunkar snabbt, ungefär som hans egna.
"Det tog ett bra tag för dig att inse det," mumlar sextonåringen tyst, försiktigt tar han tag i Zihaos händer och för mot den vänsta sidan på sin egna bröstkorg, där hjärtat dunkar nästintill i samma takt som den äldres.

Någonstans djupt inom Zihao plingade en varningsklocka. Han var självisk, som erkände alla sina känslor inför Joshua. Sextonåringen hade ett helt liv framför sig, fyllt med möjligheter. Själv hade han inte mycket att se fram emot. Rädslan att vars en börda, omfamnade honom ännu en gång och rotade fast sig inuti huvudet på honom.
”Förlåt”, viskade han och darrade på läppen. Han tittade ner på deras händer, kände de rappa hjärtslagen under sina händer. ”Jag förtjänar egentligen inte dig.”

Joshua ser tyst på Zihao och suckar lätt.
"Vad det nu betyder," mumlar han med blicken fäst på den äldre. "Räcker det inte med att jag känner likadant för dig? Förtjänst har ingenting med det hela att göra." sextonåringen låter sina händer släppa taget om den äldre innan blicken sänks. "Räcker det inte?"

Zihao vände ögonen bort mot fönstrena och betraktade det ösande regnet. Jo, egentligen så räckte det väl. Men han kunde trots det inte släppa det faktum att han verkligen inte förtjänade någon som Joshua.
”Jag antar det”, mumlade han och föll ner med huvudet mot kudden. Han lät blicken glida upp i taket där den fastnade. ”Det är bara det stt du är så begåvad och smart och...allt som jag definitivt inte är”, fortsatte han tyst.