Sjunde året, det värsta, bästa året

Tycker du inte Seamus och Ida längre? :O

Har jag aldrig tyckt vad jag kommer ihåg x_x

Hade för mig du sa nåt om Seamus förr, men jaja Men det var för du sa NYA favorit shipp, att Ida och Draco var det, så tänkte lite fel kanske Haha

Jättebra!

Oh Ron, vad har du nu ställt till med?
Naaaaw, vad gulligt!!! Vad kallar man det här då? Drida?

Gud vad bra du är! Det här den absolut bästa ff:n jag läst!!

När kommer det mer? ♥

Okej, här kommer ett nytt kapitel!! ;D

Jag kommer inte vara inloggad på tre dagar nu, för jag ska på lägerskola med min klass. Men ni kanske kan hålla er i alla fall



Kapitel 24


Tårarna rann fortfarande efter att Ida berättat klart. Hagrid tittade på henne med smått chockade ögon, men han räckte henne hans bordsduksstora näsduk. Ida var tvungen att skratta och Hagrid drog även lite på munnen.
”Va ska du göra då Ida?” frågade han när han samlat sig någorlunda.
”Jag vet inte...” svarade hon med tunn röst. ”Eftersom säkert hela skolan vet nu...”
”...borde ni bli tillsammans offentligt.” avslutade han meningen åt henne. ”Men vill du verkligen det Ida?” Han är ju en Malfoy.”
”Ja, jag vill det. Mot mig är han helt annorlunda...”
”Det är ditt val, det är inte jag som ska välja åt dig.”
Ida ställde sig
”Tack Hagrid! För att du lyssnade.” sade Ida och räckte tillbaka hans näsduk.
”De va så lite så!” svarade han och tog tag i Idas hand med sin gigantiska näve.
”Tack igen Hagrid.”

Efter att Ida lämnat Hagrids stuga gick hon inte raka vägen tillbaka till slottet, Hon ville vara lite ensam, samla tankarna.... Och njuta av att inte ha hela skolans blickar på sig.
Hon suckade tungt och upptäckte att hon styrt stegen mot Quidditchplanen.
Hon öppnade kvastförrådet och tog tag i en av skolans rensopare och satte sig gränsle över den.
Hon sparkade av från marken och flög ut på Quidditchplanen. Kvasten var inte alls lika snabb eller smidig som hennes egna, men för tillfället dög den.
Hon ville bara få vara uppe i luften, få flyga, innan hon skulle möta helvetet hon visste väntade på henne i slottet.
Hon flög ett varv runt quidditchplanen, två varv, tio varv...
Till slut landade hon återigen på marken och märkte att solen stod högt på himlen. Det var lunchdags. Idas mage gav ifrån sig ett knorrande ljud, hon hade ju inte ens ätit någon frukost.
Hon lämnade tillbaka kvasten och började gå med släpande steg mot slottet. Hon fasade verkligen över vad som väntade henne där, det kändes som om hon hade en tung sten i magsäcken och hjärtat bultade hårt. Hon önskade verkligen att hon hade Harrys osynlighetsmantel, då hade hon kunnat smita in i slottet, hon skulle inte ens behöva gå in i stora salen, hon skulle kunna smita ner till köket... Ida kastade en snabb blick på klockan hon fick i sjuttonårs present och stenen i magen lättade lite.
Alla åt lunch vid den här tidpunkten på en söndag, så hon skulle nästan helt obemärkt kunna smita ner till köket och be husalferna om lite mat.
Hon öppnade försiktigt den stora porten och sprang det snabbaste hon kunde, förbi ett par tredejeårselever från Ravenclaw som stirrade storögt på henne, till trappan som ledde ned till källaren.

Ida kittlade päronet på tavlan som ledde in i köket. Päronet fnissade till och förvandlades till ett grönt dörrhandtag, som hon tog tag i och öppnade dörren.
Ida steg in i köket som var precis lika stor som Stora Salen över henne. Flera grytor och kastruller hängde över huvudet på henne och...
”Miss Ida!” Ida tittade ut över havet av husalfer och såg hur Dobby kom springandes mot henne.
”Hej Dobby!” log hon när han slog armarna om hennes midja.
”Ni har inte hälsat på mig än! Men jag visste att Harry Potter och hans vänner skulle komma inom de närmaste dagarna!” sade Dobby med sin pipiga röst och drog sig undan lite från Ida och tittade bakom Ida. ”Är inte Harry Potter och dina andra vänner med?”
”Ehm... Nej, de är inte med.” sade Ida och hennes mage kurrade.
”Miss Ida är hungrig!” pep Dobby och innan Ida ens hann blinka hade fem fat med olika rätter dykt upp under näsan på henne.
”Det hade gått bra med en smörgås bara!” sade Ida försynt samtidigt som hon tog för sig av kycklingvingarna. Ida satte sig ner på en pall och fick en skinande ren tallrik i knät där hon lade kycklingvingarna på. Husalferna med de fem faten stod fortfarande runt henne och hon plockade på sig lite av varje.
”Tack så mycket!” log hon mot dem. ”Det är jättegott, men det är bra nu!”
Husalferna strålade mot henne samtidigt som de bugade sig och drog sig undan.
”Miss Ida?” frågade Dobby, blyg helt plötsligt.
”Ja Dobby?”
”Dobby har hört ett ryckte... som säger att du och unge mr Malfoy... är tillsammans.” frågade han försiktigt. ”Är det sant?”
”Vi var tillsammans.” sade Ida och kände sig illa till mods om att prata om det igen. ”Sen gjorde vi slut och nu... vet jag inte.”
”Miss Ida, unge mr Malfoy är en stygg pojke som kommer från en... ond familj...” Dobby grep tag i närmaste stekspade och skulle precis börja slå sig själv, men Ida var snabbare och tog stekspaden ifrån honom.
”Tack miss Ida, men Dobby menar det han säger.” sade Dobby och hans gröna ögon stirrade intensivt in i Idas blågrå.
”Jag vet Dobby, men mot mig är han...annorlunda.”
”Miss Ida gör som hon vill...” sade Dobby. ”Dobby måste ursäkta sig, han måste hjälpa till med lunchen.”
”Okej Dobby och tack för maten!”
”Så lite så! Dobby gör allt för Harry Potters vänner!”
Ida funderade på om hon fortfarande räknades som en av Harry Potters vänner.

”Vart fan har du varit?” vrålade Ron åt Ida när hon anlände, fullproppad med mat och blåbärsmuffins, till uppehållsrummet.
”Hos Hagrid, Quidditchplanen och nere i köket.” svarade Ida lugnt, men hon var alldeles röd i ansiktet av ilska och förlägenhet. Hela rummet stirrade på dem.
”Inte hos honom då?” frågade Ron giftigt.
”Nej, jag har inte varit hos Draco.” svarade hon precis lika giftigt.
Ida och såg sig omkring i rummet. Hon såg Seamus, som tydligen inte visste hur han skulle se ut, för han växlade mellan ett sorgset, sårat och förbannat uttryck. Dean och Neville såg ut chockade ut. Hermione såg sårad och närmast gråtfärdig ut. Ginny såg nästan ut som Ron, högröd i ansiktet och skitförbannad, enda skillnaden var att Ginny inte skrek på henne. Harry däremot såg endast sårad och generad ut över Rons beteende.
Sen stod resten av Gryffindoreleverna och bara stirrade på spektaklet som skedde framför dem, plus att Ida för ett par timmar sedan kysste Draco Malfoy, allmänt erkänd som skitstövel mot varenda levande Gryffindorare.
”ALLTÅ FY FAN!” fortsatte Ron att skrika. ”Ida, jag trodde du var smart! Men tydligen inte!”
”Vad menar du med det?” brusade Ida upp.
”Malfoy utnyttjar dig!”
”Hur vågar du?!” väste Ida.
”Vadå? Jag talar bara sanning.”
Ida rusade mot flickornas sovsal, innan hon började skrika en massa elaka saker till Ron som hon visste att hon skulle ångra senare.
Hon stormade in i salen och sparkade till sin koffert, vilket resulterade i en ond tå. Istället började hon banka med knytnävarna på sängen, bara för att få ut lite av sina aggressioner.
Ibland var Ron bara en så stor... idiot! Hon visste att han brydde sig, men måste han bry sig just så mycket!
Hon gav ifrån sig en djup suck och begravde ansiktet i det djupröda överkastet med gulddetaljer.
Hon tänkte på hur hennes vänner sett ut. Hur sårad Seamus sett ut, hur ledsen Hermione såg ut, hur Harry såg ut...
Hon kände hur överkastet blev alldeles vått av tårar när hon tänkte på dem. Hur hon hade svikit dem...
”Ida?” Hermiones röst var tjock av tårar och Ida började snyfta högljutt, hon skakade till och med.
Hon hörde hur Hermione gick närmare henne och hon kände hur hon drog in Ida i en kram.
”Varför Ida?” viskade Hermione.
”Jag älskar honom.”
Hermione nickade.
”Du såg så arg ut förut...” mumlade Ida och satte sig mittemot henne.
”Det var jag, men sen blev jag bara ledsen och kände mig sårad.” sade Hermione och torkade bort ett par tårar som rann längs hennes kind. ”Jag förstår inte varför du inte berättade!”
”Jag vågade inte...” svarade hon och log nästan ett fåraktigt leende.
”Jag kan ju i och för sig förstå det.” sade Hermione. ” Men Malfoy Ida?”
Det var runt trettioelfte gången hon hörde det och Ida var tvungen att skratta till.
”Ja, Malfoy Hermione.”


Kommentera så som ni brukar göra ;D

DET VAR BARA HELT AWESOME. DU ÄR HELT AWESOME OCH DETTA KAPITEL VAR BARA HELT IIIIIIIIII ♥

ALLTSÅ GRÅTER NU BEHÖVER INTE SÄGA MER.