Sagan om ringen roll

(haha bara för att jag har tråkigt kan jag lika väl skriva då xD)

Fairna gav dem andra en otålig blick. hon önskade de kunde vara snabbare, hon var van att resa ensam och kunna ge sig av fort. hon såg på Dragor och han verkade tycka lika dant. Fairna sadlade och betslade hingsten och satte upp.
"Vägen som ligger framför oss är en väg med faror på dess båda sidor. jag ger mig av före er och ser om farorna ännu slumrar" sa Fairna och travade ut ur lägret

Nerwen drar av filtarna.
"God morgon" säger hon och ler innan hon stoppar undan dem.
Hon tittar efter Fairna som travar ut ur lägret. Sedan vänder hon blicken till de andra.
"Sovit gott?"

Belarith förstod på Fairnas otåliga sätt att det nog var bäst att skynda sig och inte bara för att Fairna var otålig utan också för att det inte var bra för någon av dem att stanna kvar på ett och samma ställe. Hon såg på den gamla eken som hon sovit under och tog sedan spjärn emot den - hon hade aldrig varit den typen som bad om hjälp - det förbjöd hennes stolthet. Belarith tänkte glada tankar medan hon sammanbitet hasade uppför trädstammen till stående ställning. Sedan sträckte hon sig mot en lågt hängande gren och bröt av den sedan stödde hon sig mot den medan hon gick mot Nomoco och visslade henne till sig.
Hon hörde att Nerwen vaknat och savarade helt sanningsenligt "bara bra" varefter hon provade sig på en provisorisk bugning.

Fairna saktade av till långsam skritt när hon kommit bort från de andra och stannade sedan helt. hon log mot Dragor och skrattade lågt.
"Det här går bättre än väntat" sa hon till honom och Dragor såg på henne "nej de kommer inte få veta" sa hon bestämt och skänklade lätt och Dragor började skritta igen.
"Jag bara undrar vart ringarna kan vara?" sa hon för sig själv

Belarith stod och såg upp på Nomoco och undrade hur tusan hon skulle komma upp på henne med sitt ben, att komma ner var betydligt lättare än att komma upp. Hon såg sig rådvilt omkring.

( Hela mitt inlägg försvann -.- )

Tamara svingar sig lätt upp på den nysadlade Nyx och tar två äpplen ur sadelväskan och ger ett till Nyx och ett till henne själv.
Solens morgonstrålar smeker hennes hy och hon kisar leende upp mot den. Åter ser hon ner och ser på Belarith, hon hoppar ner från Nyx och går fram till henne. "Det är enklare om man ber om hjälp." flinar Tamara, även om hon vet att hon skulle betett sig likadant. Hon tar i alven och hjälper henne upp, och biter ihop när den lätta smärtan i axeln gör sig påmind.
"Så nu kan vi ge oss av." ler Tamara glatt, svingar sig upp på Nyx och försvinner efter Fainra som hunnit långt före dem.

Fairna stannar när skogen kommer närmare, hon red sällan in i skogen, det var antagligen för att hon aldrig visste vilka hon skulle stöta på där inne och de hon fruktade var inte Saurons folk utan hans fienden, dem som hon red med.
"ironin är slående" sa hon till Dragor och vände sig om för att se om de andra var nära och hon såg dem närma sig och log mot dem
"Mina tankar började misstro att ni skulle åter finna mig" sa hon leende åt dem

"En ridande alv i ett öppet landskap kan även ett mänskligt öga se. Även om vår blick nu inte är lika utvecklad som er." ler Tamara mot henne. Äntligen någon vettig att tala med. Alvdrottningen har hon inte mycket till övers för, för snäll och vek på något vis, som ljuset själv, inte något mörker där inte. Och den andra alven? ja Tamara var långsint, även om hon inte längre visade det och ja...så var det bara.

Fairna bara log roat mot Tamara
"Måhända att jag går att se med det mänskliga ögat, men att försvinna är en konst jag är bra på" sa hon leende och vände sedan blicken mot skogen och spelade mer oroad än hon egentligen var. hon gillade den inte, men så oroad som hon verkade var hon inte.
"Vägen som vi följa leder mot skogens dunkel" sa hon och såg osäkert på de andra. hon undrade om de genomskådade henne någon gång

Belarith log mot Tamara som tack för hjälpen och sade "Jag vet men jag är inte den typen" hon log igen och hennes ögon tindrade, sömnen hade verkligen hjälpt tänkte hon och sedan nickade hon åt Tamaras kommentar och började rida iväg tillsammans med Tamara.
Belarith log åt Fairna och kände sig på väldigt bra humör trotts smärtan i benet. Hon kände ännu en gång skuld för att ha skjutit Tamara av misstag men sköt genast undan dem känslorna då hon ju hade blivit förlåten och som hennes kära mor brukade säga: Lev i nutiden så är ditt liv mycket lättare, kliv ut genom dörren och följ strömmen istället för att kämpa emot. Belarith log och kände att hon längtade väldigt betungande efter sin mors trygga famn.
"Jaha,ska vi rida då?" frågade hon.