19 år senare [Privat roll]

"Jag är säker på att jag klarar mig utan en arm, eller två. Jag bröt båda armarna samtidigt när jag var yngre, innan jag började på Hogwarts. Då jag inte var medveten om mina krafter." säger hon och skrattar till. "Jag har aldrig varit bra på att hålla balansen, speciellt inte när man ska gå balansgång under idrotten i skolan. Usch och fy för mugglarskolor. Man lär sig helt onödiga saker. Vem behöver matte? Eller idrott heller för den delen. Man skadar sig bara."
Florence ler osäkert mot Cara och börjar rulla tummarna.
Hon behöver nästan alltid ha något att göra för att inte bli galen, oavsett om det är att städa hela skolan eller att bara rätta till kläderna. Så länge hon gör något är hon nöjd.

"Utan armar kanske, men utan ditt liv?" sa Cara och höjde ett ögonbryn. Hon var väl medveten om vad hennes far var kapabel till. Han skulle utan att kunna blinka döda dem allihop, hon var ibland förvånad över att hon själv levde. "Det vet jag inte, men att kunna tänka logiskt är något magiker behöver, ty vi förlitar oss annars blint på att magin skall kunna hjälpa oss" sa hon och log, att logik var viktig var något Severus hade lärt henne för många år sedan. Hon tittade upp när hennes dörr flög upp och Minivera stod där.
"Varför har du inte sagt att han är tillbaka?" sa hon allvarligt "hej Florence" sa hon snabbt. Cara såg på henne och log sedan ett kallt leende.
"Så James berättade" Cara reste sig upp och såg på sin föreståndare "Att inte berätta var för mig ett enkelt val, jag litar inte på er helt enkelt. Jag kan inte säga att jag direkt litar på någon av sidorna. ni båda vill se mig död så varför berätta att min far är tillbaka? Vad hade det tjänat till?" frågade hon enkelt
"Du hade kunnat rädda liv" sa Minivera, Cara fnös. Hennes föreståndare borde veta att Cara har släckt mer liv än hon räddat "Du hade kunnat hindra James från att bli skadad" sa Minivera och Cara slutade le, hennes föredetta lärare behövde inte påpeka detta för henne
"Jag vet det." sa hon men ryckte sedan på axlarna "Jag kunde i och för sig räddat många av mina andra vänners liv under kriget om jag bara dödat honom" sa Cara enkelt

James gick ner till anslagstavlan igen och skrev till ett PS om att duellklubben skulle hållas i vid-behov-rummet, och gick upp för att förbereda den. Han flinade för sig själv, han hade tänkt att använda denna möjligheten till två saker, att fullfölja det uppdraget han skickats till att göra under sitt sjunde år (att hitta fläderstaven) och att träna elever till att gå med i Rävlyan. Rakt under näsan på Minerva, utan att hon kunde misstänka någonting.

Florence nickar snabbt en hälsning och står sedan nervöst och lyssnar på när Minerva och Cara pratar med varandra. Florence visste att Cara har en speciell bakgrund, men hon visste inte varje liten detalj. Hon vill inte fråga någon i lärarkåren, det känns inte riktigt rätt. Cara har hon inte vågat fråga, det känns som en liten för personlig sak.
Hej, vad är din far för någon sorts psykopat?
Nej, det låter inte så bra. Hon antar att om Cara vill berätta så gör hon det.

Minivera tittade på henne och lugnade ner sig lite
"Jag ber om ursäkt för att jag brusade upp" sa hon och Cara log utan att mena det
"Det gör inget. Vi ville väl alla att han skulle vara död kan jag tro" sa Cara
"Vem sida kommer du stå på?" frågade Minivera och Cara suckade, hon visste att den frågan skulle komma
"Ingens sida, ni får som förra gången sköta det här kriget själva. Jag tänker helt enkelt hålla mig utanför" sa hon även om det inte var sant, hon hade fått märket nu så hade hon antagligen valt sida. Hon suckade och såg på Florence som såg undrande ut
"Lika bra att du berättar för henne" sa Cara och såg på Minivera innan hon lämnade rummet

Snart fick han tillbaks en uggla från Pottan om att han gärna ställde upp i att visa vad han kunde i duellklubben, och bad James att förbereda den hemliga gången Neville fixat under sitt sjunde år från Vid Behov Rummet. Han tänkte att han behövde en gång till svinhuvudet, och såg tavlan visa sig bakom de stora, långa duell-scenerna. Han kastade en tanke att Potter antagligen var närmare än han trodde. Snart började eleverna samlas, alla stod med hög väntan pga att han skrivit att en hemlig gäst skulle hjälpa till med den första undervisningen. Snart, medan James stod tyst och stirrade på målniningen av Ariana, öppnades den och Potter steg ut. Eleverna jublade, och James flinade belåtet. Även om han redan då kände djupt hat mot honom var han glad att se honom. De skakade hand och James frågade över pratet
"Ska vi börja?" Potter log vänligt och nickade. Då han steg upp på scenen vinkade han glatt till publiken, och James kände ännu en stöt av hat. Precis då Harry drog upp staven från fickan snärtade han till med staven, och Harrys stav flög ur händerna på honom.
"Även om det där var lite osjysst" sade James med ett självbelåtet flin över att ha vunnit tilliten till Harrys stav "kallas det där en avväpningsbesvärjelse, en av dina favoriter om jag förstått rätt?" sade han till Potter, som bekräftade det med ett vänligt flin. De ställde upp i duellställning och inledde en vild duell mot varandra, för att demonstrera. James lyckades få in en väl placerad Lamslagning och vann åter igen, rättvist, mot Potter.
"Sådär!" sade han högt. "Nu är det er tur! Jag och mr Potter kommer att assistera er så gott vi kan." sade han, men ville egentligen lämna rummet direkt för att 'besöka' Dumbledores grav, där han skulle leta först.

Cara gick ut på skolområdet. Hon behövde rensa tankarna och det kunde hon inte göra med McGonagall i närheten, inte när hon ville få henne att välja sida. Alltid samma sak, de vill alltid få henne att välja sida. Hon gick till Dumbledores grav och såg på honom.
"Du berättade för lärarna, jag hoppas du är nöjd" sa hon och tittade på den vita graven. "Är du nöjd när människor inte litar på mig? När jag är ensam men ändå förväntas hjälpa er" Cara sjunk ner på marken och lutade sig mot graven.
"Men jag antar att jag har valt sida nu" sa hon och drog upp tröjärmen och tittade på märket, hon strök handen över det. Människor sa alltid att det skulle göra ont men hon kände inte det. Det var som om hon inte kände något längre

"Jag ber om ursäkt, men det är rätt svårt att bortförklara en avhuggen arm." sade han och såg otåligt mot graven som hon satt lutad mot, han hade precis varit påväg att bryta upp den. "Vilken sida du än står på är jag med dig." sade han och dolde sin otålighet för att sätta sig ner jämte henne. "Jag kämpade på Nevilles sida under det andra kriget, även om jag bar märket. Och Snape var på vår sida också." sade han tankfullt. Han såg ner på stumpen, han kände sig smått fri utan märket, men även handikappad.

Florence står ensam kvar i Caras rum. Både McGonagall och Cara har lämnat henne.
Hon suckar och vandrar iväg. Hon behöver lämna slottet, ta lite frisk luft. Hon traskar genom slottet, funderar först om hon ska gå tillbaka till flygeln... Nej, hon måste verkligen komma bort.
Hon vandrar bort till växthusen och traskar runt. Kollar på lite olika växter, doftar på blommor som hon vet inte kommer döda henne.
"Söker du efter något, Florence?" hör hon en man säga. "Jag menar, Miss Needham."
Florence vänder sig om och möts av Neville, läraren i Örtlära. Hon ler svagt mot honom och går fram för att hälsa.
"Hej Neville, det går bara bra att kalla mig för Florence." säger hon "Och nej, jag letar inte efter något speciellt, jag bara behöver ta det lite lugnt."
"Är du också intresserad av växter?!" frågar han ivrigt, han påminner Florence om en liten hundvalp som nästan spricker av glädje när dess ägare kommer hem från ett hemskt långt (runt 3 minuter) besök på toaletten.
"Lite grann, inte särskilt. Jag vet inte så mycket om dem dock..." svarar hon och skäms en aning. Neville måste tycka att hon är jättekorkad.
"Ska jag visa dig runt?" frågar han.
Florence svarar snabbt och glatt, med ett stort leende.
"Gärna."

Cara tittade upp på James
"Jag vet det, och det är inte dig jag skyller på egentligen" sa hon lågt och log sedan "Bryt du upp den, jag tänker inte hindra dig. Det är inte så att jag gillade honom" sa hon enkelt och skrattade sedan torrt "Tänk hur allt kan bli, min far är tillbaka, du har snart Fläderstaven och jag, ja jag har märket" sa hon lågt och såg på det. Hon ångrade sig inte men hon förstod inte vad hennes far ville åstadkomma med det.
"James, det glädjer mig att höra att du är på min sida, men du skall välja den sida som du själv känner dig mest trygg på" sa hon leende. Hon visste att den sidan inte var hennes fars sida