En mugglare i Slytherin

Instämmer absolut

OMR, du underbara skribent vad jag älskar den här ff'n!! De senaste två kapitlen har bägge varit fantastiska! Jag erkänner villigt att jag avskyr Pansy, men samtidigt är det som att hon behövs. Hon tillför det där lilla extra liksom, och du skriver henne såå bra!!

Och du skriver Draco helt fantastiskt!! Jag älskar att läsa om hans vånda över allt. Det är helt enkelt fantastiskt bra och jag har inte ens ord nog att riktigt beskriva tror jag. Men det är grymt. .

Superduperdunderjättesperfantastiskt bra!!!!!

Jag har läst de fem första kapitlena på ff.net, du skriver riktigt bra!!! Ska fortsätta läsa ikväll, längtar verkligen tills dess!

Som sagt, riktigt bra skrivet!

Tack för alla era kommentarer! Jag tror jag har sagt det här, men ni är bäst! ♥

Det här kapitlet är inte så händelserikt, men jag ville får in det mellan all drama. Eller ville och ville, jag brukar inte direkt ha någon plan när jag skriver, utan låter bara texten ta mig dit den vill. Och då blir resultatet ibland sådana här kapitel! Jag gillar dem iaf och hoppas ni gör det också

---

Kapitel 33: Muffins och husalfer

Snart var han tillbaka på ett ställe han trodde han varit förut. Om han inte misstog sig så var det här han hade haft det där underliga samtalet med Lovegood.

Tydligen låg köket här i närheten. Hans mage kurrade och han bestämde sig för att försöka hitta det. Bättre det än tänka på det som hänt i uppehållsrummet.

Han fortsatte framåt och snart kom han in i en korridor som var kantad av tavlor av olika sorters mat. Han såg det som ett bra tecken. Där var en tavla med en stor tårta och bredvid hängde en med en fruktskål på.

Just som han stod och betraktade tavlan med fruktskålen svängde den upp och stolliga Lovegood kravlade sig ut.

”Tack för maten!” ropade hon in bakom tavlan innan den stängdes bakom henne. Sen vände om sig om och fick syn på honom.

”Malfoy”, sade hon chockat.

”Lovegood”, sade han med en nick. ”Är det där köket ligger?”, han pekade bakom henne.

”Ja”, svarade hon med en misstänksam blick på honom. Hon hade det blonda håret uppsatt i en slarvig knut och något som såg ut som ett par orangea rädisor i öronen. Även den här gången hade hon trollstaven bakom örat. Hon såg verkligen stollig ut.

”Hur kommer man in?” frågade han nyfiket.

”Malfoy?” frågade hon förvånat.

”Vad?”

”Du är trevlig”, sade hon med uppspärrade ögon.

Han bara såg på henne och insåg att hon hade rätt. Hade det här hänt förra terminen hade han bara befallt henne att berätta, men nu hade han faktiskt frågat utan att låta nedlåtande.

”Jag försöker ändra på mig”, svarade han ärligt.

”Det är bra”, sade hon och log. ”Ett tag trodde jag att du hade blivit utsatt för en smygprutt”

”En vadå?” frågade han förvånat.

”Ja, en smygprutt”, sade hon som om det var det mest självklara i världen. Han bestämde sig för att inte fråga igen.

”Men hur kommer man in i köket?” frågade han igen. Lovegood såg fundersamt på honom och sög på underläppen samtidigt som hon tänkte. Först trodde han att hon skulle vägra berätta, men sedan sade hon bara: ”Man kittlar päronet”

”Va?” sade han och såg på henne som om hon var tokig. Vilket hon förmodligen var också.

”Ja, man kittlar päronet”, sade hon igen och pekade på päronet på tavlan bakom sig.

”Okeeej”, sade han och gick tveksamt fram till tavlan. Stolliga Lovegood gav honom en uppmuntrande min. Han kittlade päronet. Han hoppade ett steg bakom av förvåning när päronet började fnissa och förvandlades till ett handtag.

”Det funkade”, sade han förvånat.

”Du måste lära dig att lita på andra”, sade Lovegood och såg på honom med fast blick, helt utan sin vanliga dimmighet.

”Jag vet”, svarade han tyst. Sedan tog han tag i päron-handtaget och drog upp tavlan.

Där innanför var ett rum som var lika stort som Stora salen, och om han inte misstog sig så låg köket precis under. Där fanns även fem bord som stod placerade som i salen ovanför. Den största skillnaden här var att det kryllade av husalfer istället för av elever. Och alla var iklädda likadana handdukar.

”Önskar herrn något?” pep en husalf vid hans fötter.

”Jag skulle vilja ha frukost”, sade han dumt, helt utan den vanliga ton han brukade ha mot husalferna hemma.

”Ska bli, herrn”, sade huralfen och bugade sig och försvann sedan in i myllret av husalfer. Han fortsatte att se sig om. Lovegood kom in efter honom.

”Det här är inte alls vad jag väntat mig”, sade han till henne.

Då fick han syn på två husalfer som inte hade samma kläder på sig som de andra husalferna. Speciellt den ena hade den konstigaste kombinationen av kläder på sig. För det första såg det ut som om den hade minst fem fula stickade mössor på sig. Sedan vände husalfen sig om.

”Dobby?!” utbrast han. Husalfen pep till av förskräckelse när han fick syn på sin förre herre och sprang med huvudet före in i väggen. Vilket inte gjorde så mycket då mössorna dämpade smällen.

”Känner du Dobby?” frågade Lovegood nyfiket bakom honom.

”Han brukade jobba hos oss”, svarade han.

”Du borde kanske säga åt honom att sluta försöka slå sig själv” sade hon med drömmande röst, som om hon inte brydde sig om vilket.

”Dobby, sluta”, ropade han och husalfen ryckte till och slutade.

”Ung… unge herrn”, pep Dobby. ”Vad gör ni här?”

”Jag vet faktiskt inte”, svarande han. Det kändes konstigt att se sin gamla husalf på Hogwarts. Han kom ihåg hur hans far brukade låta husalfen bestraffa sig själv för allt möjligt, utan att Dobby egentligen gjort något. ”Vad gör du här på Hogwarts?”

”Dobby jobbar här, unge herrn”, svarade Dobby utan att våga se på honom. ”Dobby är en fri alf nu!” Nu lät alfen nästan trotsig.

”Jag vet”, svarade han. Han hade inte så mycket mer att säga till sin gamla husalf.

”Här är er frukost, herrn”, pep husalfen som hade pratat med honom först och höll fram två mackor med ost och en muffins.

”Tack”, sade han lätt frånvarande. ”Hejdå, Dobby”

Sedan vände han sig om och gick. Han hörde hur Lovegood följde efter honom. Den här morgonen hade blivit mer än lovligt konstig.

”Dobby är en snäll husalf, han brukar alltid komma fram och prata med mig när jag kommer på besök”, sade Lovegood och tog en tugga i muffinen som hon hade fått. ”Mmh, hallon”. Hon log.

”Du är knäpp”, sade han utan att tänka efter.

”Ja, folk brukar säga det”, sade hon och ryckte på axlarna. ”Men min pappa säger bara att jag ska strunta i vad andra tycker”

”Jag menade det inte så”, sade han. Hon gav honom en fundersam blick. ”Äh, strunt samma. Jag håller nog på att bli tokig”

”Jag tycker inte du verkar tokig”, sade Lovegood och log sitt speciella leende. ”Annars ska man släppa fram lite av sin tokighet då och då, för annars kanske man spricker”

Han förstod inte var hon fick allt ifrån. ”Jag borde gå”, sade han.

”Okej. Du är mycket trevligare när du är så här, bara så du vet”, sade hon och vände sig och började gå därifrån. ”Hejdå, Malfoy, passa dig för narglar”

”Visst, Lovegood”, mumlade han till svar. Vad tusan höll på att hända med honom? Här hade han haft ett nästan normal samtal med stolliga Lovegood – hur normal det nu kan vara när det är med henne. Och det var inte ens första gången de pratade.

Han tog fundersamt en tugga på sin macka och fortsatte gå.

---

Smygpruttar och narglar! Håller Draco på att bli tokig?

Haha, man vet aldrig. Men imorgon får jag äntligen lägga ut det kapitel jag har längtat efter att få lägga ut! Hörs imorgon, kram

Åh jag älskar det här! Luna är fantastiskt!!! Och lilla draco vars värld har vänts upp och ner.. Jag längtar tills imorgon!!!!

Skitbra

Älskar när Draco pratar med Luna Hoppas på fler konversationer från dom.
Jättebra kapitel!!

Jag gillar bilden man får av Luna i denna FF!
För övrigt tycker jag att detta var ett jättebra kapitel!

Jag längtar till imorgon och hoppas att jag tycker om kapitlet lika mycket som du!

GAAAAA LÄMNA THEODORE NU OCH BLI IHOP MED DRACO JAG KOMMER DÖ SNART FÖR ATT DET ÄR FÖR BRA DU BORDE SKRIVA VARNING FÖR FÖR BRA FANFICTION I FÖRSTA INLÄGGET JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖR DET ÄR FÖR BRAAA