prs wolfy & rollspelare

"Är det allt? Behöver det vara mer än posttraumatiskt stressyndrom?" fnös han och kollade på henne med en liten rynka mellan ögonbrynen. Han drog handen över ansiktet och skakade lite på huvudet, hade ingen större lust att fortsätta sin lögn så han gick ut från köket.

Stella följde honom med blicken och putade fundersamt på underläppen, fick lite dåligt samvete över hans reaktion. Hon kunde dock inte rå för sitt undermedvetna som menade att något inte stod rätt till.

James satte sig i vardagsrummet och drog handen över ansiktet, gillade verkligen inte att ljuga för henne men han ville inte berätta sanningen heller. Han satte på tvn och bet sig hårt på läppen.

Efter att ha suttit tomhänt vid bordet en stund fumlade hon osäkert med händerna medan hon närmade sig soffan i vardagsrummet.
”Jag menade inte att göra dig upprörd,” började hon trevande och kliade sig på armen, ”förlåt.”

"Det är okej, hjärtat." log han och sträckte sig efter henne. Han drog ner henne i sitt knä och kysste mjukt hennes läppar, önskade att hon skulle släppa det hela och låta bli hans rygg framöver.

Stella besvarade hans leende och satte sig villigt tillrätta i hans famn, lutade sin kind mot hans axel. Fortfarande hade hon den envisa känslan av att något låg snett och sin nyfikenhet skulle hon inte kunna stilla förrän hon luskade ut vad det var frågan om.

James satte på tvn och rynkade lite på pannan då det inte riktigt fanns något bra på tvn. Han satte på Netflix istället och sken upp i ett flin.
"Ska vi netflix och chill eller?" skrattade han och kysste hennes kind.

Som svar på hans fråga kröp hon upp i hans famn och gnuggade sin nästipp mot hans.
”Menar du att du kan erbjuda bättre sysselsättning än netflix utbud?” Hon la sina armar kring hans nacke och höll sina läppar på några centimeters avstånd från hans.

"Jag kan erbjuda dig vad du än vill." flinade han och la armarna om hennes midja. Han skrattade sedan till och kramade hårt om henne. "Du är så söt." log han nöjt och klämde lätt på hennes rumpa.

”Jaså?” Stella höjde tillgjort misstroget på ögonbrynen och tittade fundersamt upp i taket, som om hon inte vore övertygad om att han talade sanning. ”Det tror jag när jag ser.” Hon skulle inte ha något emot att han bevisade henne fel.