PRS Kkaebsong & JustAFriend

Allt eftersom, började Zhìyuans hjärna stänga av sig själv. Som vanligt började det med koncentrationen - den aspekt som inte ens funnits där från början. Sedan gick det vidare till hörseln, som snart dog bort och sist men inte minst, synen. Ögonlocken som börjat bli tunga redan vid lektionens början hade slutligen slutits helt. Och i den stunden fann sjuttonåringen sig själv i en helt annan värld - en mycket trevligare och mindre smärtsam värld. Det var inte så att han låg och sov direkt, men bra nära. Den enda skillnaden var att han kunde styra över tankarna och gå igenom alla händelser i rätt ordning, återigen i ett försök att reda ut allt det komplicerade. En sak var säker, och det var att Zhìyuan hade en ganska så stor crush på Max. Efter att ha utforskat den tanken så pass många gånger innan, hade han slutligen kommit fram till den slutsatsen. I följd med den lilla uppenbarelsen började även en massa andra små aspekter faktiskt make sense. Om han var kär i personen som satt bredvid honom så var det inte underligt att han gått med på det där med kvällen, att han blivit betydligt mer pratglad..allting blev så extremt mycket tydligare. Däremot kunde han inte avgöra om det var en bra eller dålig sak. Max kanske inte alls hyste några sådana känslor för Zhìyuan? Då skulle det hela bara bli frustrerande och jobbigt, usch.

Jaha, så nu låg den andre och sov bredvid honom? Max visste inte riktigt vad han skulle göra. Egentligen kanske det vore bäst att knacka lätt på axeln och få honom att vakna. Fast sedan smög sig tankarna iväg till den kommande natten. Nej, det skulle väl troligtvis inte bli någon sömn alls för den jämnårige då. Stackar'n. Det var väl inte mer än rätt att han kunde ta igen lite sömn, i förskott. Ja, ja det var det, konstaterade Max och lät Zhìyuan fortsätta lektionen med slutna ögon.
"Och så ser Mr. Fig till att få med sin kära bänkkamrat på denna ytterst intressanta bryggning". Äh, Max tassade iväg och hämtade diverse skumma ingredienser. Tyvärr hade han missat detaljen om vilken brygd det hela gällde.

Nope, Zhìyuan hade inga planer på att hjälpa Max med den där intressanta brygden. Men samtidigt ville han göra ett gott intryck på sin bänkkamrat, och slog därför upp ögonlocken med ett ryck. Ett litet stön undslapp sjuttonåringen när han sträckte armarna över huvudet och gäspade stort. Dumma, förbaskade, komplicerade känslor. Om de någonsin fick honom att börja delta under lektionerna i trolldomshistora, skulle han fan gräva ner sig under en sten för resten av framtiden. Förstulet blöngde han bort mot Max, med smala, trötta ögon. Varför var den andre tvungen att vara så jävla åtråvärd i Zhìyuans ögon? Det var ju bara sjukt, rent utsagt. Och att han fallit så snabbt för honom också..ingenting som bådade sådär jättebra inför framtiden.
”Och nu när Mr Huang har vaknat, kan jag informera honom om att han ska stanna kvar efter lektionen är över”, ropade professorn över virrvarret med kacklande elever, vilket fick den nyvakne eleven att hoppa till. Underbart.

Stackars Zhìyuan. Behöva stanna kvar efter lektionen kunde ju inte vara speciellt roligt. Speciellt inte just då, innan fullmånen och allt. Fast vänta, va? Max hade ju alltid stört sig på personer som låg och sov på lektioner. Vad var skillnaden nu? Eh, okej, ganska uppenbart när han tänkte efter ytterligare.
Efter att ha höjt blicken noterade han hur receptet stod uppskrivet längst fram i salen. Bra, uppmärksamt där Max. Försiktigt balanserade han alla flaskor och små burkar han plockat med, bort mot bänken. Med ett duns landade allt på bordet, som tur var till synes hela.
"Kan du slå upp sidan som står där framme?", mumlade han och puttade fram sin bok framför den jämnårige, innan han satte fart bort mot örterna.

Här fanns det minsann ingen tid till att slöa eller vara lat. Han hade bokstavligen nyss öppnat ögonlocken och hade redan blivit instruerad om vad han skulle göra. Jisses. Med kinden lutad mot en av händerna började sjuttonåringen långsamt bläddra igenom sidorna, fram tills dess att rätt brygd kikade fram bland raderna. Ögonen gled långsamt ner längsmed sidan, försökte att tyda orden som bara verkade leta sig in genom ögonen och tillbaka ut genom bakhuvudet. Nej, det var visserligen inte så det fungerade, men det var så det kändes. Zhìyuan stönade lite för sig själv, grämde sig över hur komplicerat receptet var. Nåja, det var åtmsintone inte lika komplicerat som alla hans röriga tankar det var då ett som var säkert. Diskret vände han de mörka ögonen bort mot Max istället, roten till alla hans problematiska funderingar. Dumma, dumma gröna ögon. De förstörde verkligen allt.

"Afodill, sopoforusbönor och hmm...", mumlade Max frånvarande för sig själv när han återvänt till bänken, där den jämnåriga slagit upp rätt blad. På beordran såklart. Ja, det var ännu en sak att lägga till på listan med saker att jobba på. Kontrollbehovet. Ordningen. Han fick ju inte bli en sån som körde över alla i sin närhet med ordrar hela tiden. Nej, du kan inte styra resten av världen Max. Du har ju fullt upp att ta kontroll över dig själv. Och det verkar ju gå rent sagt åt helvete med tanken på vilka tankar som snurrar runt i ditt huvud. Fjärilarna som flyttat in i magen.
Han blickade ner på uppslaget. Levande död- brygd.
"Om jag kokar malörterna så kan väl du smula sönder afodillroten?", frågade Max och började mixtra med kitteln utan att invänta svar. "Aquamenti".

”Smula sönder vadå?” Undrade Zhìyuan och stirrade dumt på Max, med huvudet lätt på sned. Sjuttonåringen kunde ju knappt knyta sina egna skosnören, så den jämnårige var verkligen modig som gav den längre någon uppgift. Alltså en uppgift som faktiskt hade med brygdens öde att göra. Hade han själv fått bestämma så hade han inte ens rört vid varken ingredienserna eller kitteln. Vem visste vad fan han skulle kunna råka ställa gill med, trots att uppgiften var löjligt enkel egentligen. Nej, nu fick han inte sitta där och bete sig som om han faktiskt var helt värdelös - vilket han i och för sig var. Det var dags att visa att han kunde göra saker och ting rätt.
”Never mind”, mumlade Zhìyuan trevande och plockade upp den knubbiga lilla roten från bänken, för att därefter börja smula sönder den. Med naglarna. Urk. Sjuttonåringen låtsades dock som ingenting, då det faktiskt gick ovanligt bra för en gångs skull. Success.

Max hade helt glömt bort att den andre sagt att han hatade ämnet. Nåväl, Slytherineleven lydde så då var det väl okej. Suck Max, inte bestämma för mycket var det. Bra det gick...
Tänk om han skulle skrämma bort Zhìyuan? Vilket mardrömsscenario. Nej usch, det fick inte hända. Bara tanken fick det att knyta sig i magen. Skärp dig Max, step up your game.
Roten smulades sönder och malörterna kokades. Sopuforusbönor och valerianarötter las till. Väntan genomfördes. Och slutligen stod det någon form av brygd på bordet. Oklart hur lyckad.

Zhìyuan betraktade den färdiga brygden med en uttråkad blick. Återigen vilade en av kinderna i handen och ögonlocken riktigt hängde över ögonen på honom. För det första så var det Max som gjort i princip allting, inte han själv. För det andra så höll sjuttonåringen på att somna igen, vilket troligen inte var så svårt att tyda.
”Hm, jag tycker att den blev riktigt fin”, mumlade han och betraktade ångan som steg upp från kitteln. ”Tycker inte du?” Undrade han sedan och vände blicken mot den jämnårige. Fy skäms, inte somna igen. Det var helt klart dags att fokusera på någonting som defintivt skulle hålla honom vaken för resten av lektionen - Max.
”Hm..klar västska, lätt ångande utan någon doft”, började professorn, som poppat upp från ingenstans. ”Utmärkt”, konstaterade han nöjt och nickade godkännande.

Den såg ju inte hemsk ut, inte för att vara en brygd det vill säga.
"Jodå", svarade Max och nickade. Ett litet leende spreds över läpparna när han vände blicken mot Zhìyuan. Den väldigt trötta Zhìyuan. Det var i alla fall intrycket den andre gav. Gud, så söt... Max! Herregud.
När professorn inspekterade brygden stod Max på nålar. Inlämningar, prov, allt som innebar någon form av kritik eller bedömningar fick hjärtat att rusa. Och inte på ett mysigt sätt. Nej nej.
Phew. Godkänt. En liten lättad suck slapp ur honom.
"Det där gjorde vi bra", konstaterade han med ett litet leende när professorn gått vidare till nästa bänkpar.