prs yehet & kkaebsong

Joshua lägger sig ner bredvid den äldre med blicken i taket.
"Det beror ju helt på vad vi menar med begåvad, du är tillexempel tusen gånger så begåvad på Quidditch än mig," påpekar sextonåringen med ett leende. Han sneglar mot Zihao. "Sluta nedvärdera dig själv på det viset."

”Jo, men jag kan inte direkt göra karriär av quidditch. Så duktig är jag faktiskt inte”, påpekade Zihao och drog lite på munnen. Han sneglade mot Joshua och sedan bort mot dörren. ”Har inte du lektion? Du kommer att komma försent”, sade han och petade till den andre i armen.

Regnet smattrade värre än någonsin mot fönsterrutorna och åskan mullrade någonstans i närheten. Nere i Slytherins elevhem kunde man sällan märka om det stormade eller ej, eftersom det låg under marken, intill sjön. Det var lite synd, eftersom atmosfären inomhus blev betydligt mysigare när man kunde både se och höra regndropparna slå mot glaset.

I tystnad funderar Joshua på vad han själv skulle kunna göra en karriär av, visserligen är han duktig i skolan, och även om auror varit en dröm sen länge, är han osäker.
"Vad jag menar är att vi är begåvade på olika saker, du är inte mindre begåvad än mig överhuvudtaget." svarar sextonåringen innan han höjer lite på ögonbrynen mot Zihao. "Försökte du vara diskret och be mig att gå?" frågar han och griper försiktigt tag i den äldres arm, använder den som en kudde för sitt huvud.

Zihao frustade till och började pilla med Joshuas mjuka hår.
”Nej, det var faktiskt inte det jag försökte göra”, protesterade han och vände ansiktet mot den andre. ”Jag vill bara inte att du ska missa någonting”, förklarade han sedan och ryckte lite på axlarna. Ett genuint leende dansade omkring på de torra läpparna, som letade sig intill sextonåringens nacke. ”Du luktar gott.”

Joshua granskar det genuina leendet som dök upp över den äldres ansikte, nöjd vänder han blicken upp mot taket igen.
"Jag orkar inte gå.." viskar han i tystnad, sluter sina ögon medan hans arm lägger sig över Zihaos överkropp i en liten kram. Drar in doften av eleven bredvid sig. "Du luktar också gott."

Förvånat höjde Zihao ögonbrynen och tittade aningen chockat på Joshua.
”Ska du skolka?” utbrast han och slingrade armarna runt sextonåringens överkropp. ”Jag tror att världen håller på att gå under...” Han skrattade och fuktade läpparna. Vad hade egentligen flugit i den andre? För han var relativt säker på att den yngre eleven nästan aldrig missat en lektion i hela sitt liv.

Det tar en stund för Joshua att tänka efter sina val, han grimaserar av ordet, skolka. Mycket riktigt har han aldrig gjort det, varit borta från någon lektion pågrund av hälsoskäl däremot, men det är något annat.
"Det är ditt fel, sluta vara mysig," muttrar han och sätter sig upp i bädden, kliar sig bakom nacken. "Men jag går om du så gärna vill," skämtar sextonåringen och drar sina ben över sängkanten. Av någon anledning ville han verkligen stanna, om det är pågrund av Zihaos sällskap vet han inte, men han har en klump i magen för nästa lektion.

Zihao slängde armarna runt Joshuas hals när han satte sig upp och gav honom en snabb puss på kinden, innan han hastigt föll tillbaka mot kudden och gömde ansiktet i det vita tyget.
”Jag vill inte att du ska gå, men det är nog bäst så. Annars kanske du börjar skylla på mig senare för att du missat något viktigt”, mumlade han ner i kudden som dolde hans rosiga kinder. ”Men för all del, tro vad du vill”, fortsatte han och kikade upp från kudden med retsamma ögon.

En liten lätt rodnad stryker sig över kinderna över den lilla pussen, innan Joshua ställer sig upp från den mjuka sängen.
"Det skulle jag nog kunna tänkas göra," erkänner sextonåringen och börjar gå mot utgången av sjukhusflygeln. För första gången i hela sitt liv känner han sig tvungen att gå på lektionen, säkerligen har hans kropp och hjärna protesterat innan, men nu är det mest hjärtat. "Vi ses kanske senare," säger han innan han fortsätter ut till korridoren.

Ögonen följde Joshua tills han försvann ut genom dörren. När hans ryggtavla försvunnit helt bortom Zihaos synfält, hasade han sig upp i sängen till sittande ställning och lutade sig bakåt mot karmen med en suck. Fingrarna pillade rastlöst med de vita lakanen medan blicken gled runt i salen utan att ha något riktigt mål. Tillslut måste han ha slumrat till, eftersom madam Pomfrey halvt om halvt fick honom att flyga ur sängen när hon försiktigt klappade honom på axeln.

Hon satte sig ner på stolen bredvid sängen, spikrak i ryggen med händerna knäppta i knät.
"Så", började skolsköterskan trevande. "Jag kan tyvärr inte ge dig något fullständigt svar när det kommer till vad det egentligen är som inte riktigt står rätt till i din kropp", fortsatte hon försiktigt och lät blicken falla på ovädret utanför fönstren. "Det ser lite ut som någon allergisk reaktion, men samtidigt inte. När jag försökte slå upp symptomen var allt jag kunde finna en massa rappakalja."