Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Varför bär du mig?" skrattar Vicinia och lägger sina armar om hanns hals. Hon hade dock inget emot det, men hon kunde gå själv så hon tyckte det var märkligt. Hon såg på huset, trädgården skulle hon fixa och det behövdes städas. Men huset var både stort och vackert enligt henne. Det var helt, det drog inte och det såg inte ut att blåsa omkull vilket ögonblick som helst. "Vi har till och med el och rinnande vatten." sa Vicinia hänfört när hon kom in i köket och såg kranen.

Mars skrattade och berättade om traditionen från hans distrikt och placerade Vicinia sedan på trägolvet. Huset hade flera rum, alla färdigt möblerade.
Han följde efter Vicinia till köket och nickade leende. Det skulle bli skönt att inte behöva hämta vatten från brunnen varje morgon.
"Ska vi viga in sängen?" Frågade han sedan med ett leende och lade sina armar runt Vicinia.

"Vet du vad vår tradition är? Att på sommarfesten, när solen är uppe som längst.Ska paret dansa och bära kransar gjorda av tjejen och sedan kyssas i solnedgången. Det är som en förlovning."ler Vicinia och kysser honom och ser sen upp på honom.
"Gärna" sa hon och såg leende upp i Mars ögon. Det var förundrat för henne att någon så stor och stark och karriärist kunde vara så snäll. Att hon skulle älska en karriärist var för henne otroligt förr. De gick mot sovrummet.

Mars log.
"Det låter... intressant." Han hade aldrig varit mycket av en dansare, men kanske för Vicinias skull.
De gick upp till sovrummet. Det var lika spartanskt inrätt som resten av huset, men folket i Panem var vana vid det. Mars drog Vicinia till sig och föll på sängen med ett leende. Det här var deras första gång i en riktig säng.

Vicinia bara log, men dans och musik var viktigt i 11an. Sommarfesten var den enda fest de hade på hela året, allt annat var strängt börbjudet. Ja, förutom morgondagens fest som var segrarfest, då alla skulle få mat som skulle delas ut. Och en fest för hela distriktet som skulle direktsändas till huvudstaden och de andra distrikten.
Vicinia föll ovanpå Mars och bara log, hon kunde aldrig tänka sig att hon skulle få uppleva det överhuvudtaget, speciellt inte i en riktig säng. Visste ens Mars att det var första gången för henne, där i grottan? Hon förde sina läppar mot hans och gav honom en långdragen kyss.

Efteråt blev Mar i sängen och låg, med armarna om Vicinia. Han kände sig plötsligt utmattad och det var konstigt att veta att man inte var iaktagen. Enda sedan han rest till huvudstaden för att delta hade någon stått bredvid med en tidtabell.
"Kan vi bli här för resten av livet", frågade han tyst med ett leende och strök Vicinias bara axel. Inte ett spår av spelen, eller hennes lidanden före den, var kvar på hennes hy efter att läkarna återupplivade henne.

Hon såg på honom och nickade eftertänksamt. "Om jag får bestämma så vill jag gärna det. Men jag har en känsla av att huvudstaden tänker använda oss, och sen har du segertunern. Och vem vet om jag blir utagen i slåttern nästa år? Jag är trotts allt ingen vinnare." sa Vicinia eftertänksamt men log sen. Varför förmörka deras stund med vad framtiden bar? Det var dock här och nu hon ville vara, vara med Mars.

Mars rullade över på rygg och såg på taket. Den tanken hade inte slagit honom tidigare. Om Vicinia hamnade i spelen på nytt... Mars skulle anmäla sig frivillig, för att få skydda henne. Han brydde sig inte om det var tillåtet eller inte, han skulle göra det ändå.
"Du ska inte tillbaka dit, någonsin", sade han tyst med kall stämma. Och så segerturnén. Vicinia skulle inte följa med, det hade president Snow varit bestämd om. Han hade andra uppgifter för Mars.

Vicinia log och gick med fingertopparna längst hanns bara bröst. "Nej, men om det händer. Gör då inget dumt och var en duktig handledare och ge mig många sponsorer." ler hon och kysste honom just nu bekymrade det henne inte. Hon tyckte mindre om segertunern, då de skulle vara borta från varann länge, länge.

Mars såg på henne undrande. Trodde hon verkligen att han kunde bara sitta och se på då hon kämpade för sitt liv, igen.
"Men nu har vi ett halvt år för oss själva", sade han sedan med ett leende och klättrade ovanpå henne, medan hans läppar letade sig ner för hennes hals.