Privat Roll

Jag hör någons tankar svepa förbi. Det var Stellas tankar ju... " nej!" skriker jag och följer tankarna.

Stella går ner mot byn, hon ser barn leka. Hon ser dem men ändå inte, den som hade fått vara barn, den som hade fått leka....hon hade aldrig fått vara barn eller leka.
Nej, lika bra att dö.

Jag springer mot Stella. "snälla Stella! Vi börjar om istället!" säger jag med gråten i hallsen. Varför gjorde jag det här? Jo för jag hade känslor för Stella men skulle vi börja om kunnde jag lika gärna bara gilla henne som bästa kommpis!

"Jag, kan inte, fattar du inte. Jag hatar mig själv. Min kropp äcklar mig." säger Stella och vänder sig snabbt om mot Alice på randen till gråt.

"Nej! säger jag! du kommer med här för du ska inte dö! Du ska inte behövas äcklas! om du vill gör om digf till en kille då! klipp dig! opperera om dig! det går att fixa! det går att fixa!" säger jag med ett snällt men hårt ord.

Mitt i den förtvivlan Stella känner börjar hon smått skratta åt Alices ord. "Skulle aldrig falla mig in att bli kille. Det är inte jag, och jag får väll leva med det." säger hon och suckar för nog hade det varit skönt att bara dö från allt.

Jag tittar på henne. " förlåt mig! Det var inte meningen! Men vi glömmer det! När en kille kommer så säger du bara att du int heter Stella eller att det alldrig hän eller något i den stilen!" säger jag och med gråten i hallsen.

Stella nickar, doc´k trodde hon aldrig att hon skulle säga nej, det var för djupt inrotat i henne att aldrig göra det. Och här skulle väll ändå ingen känna igen henne?

Jag nickar och kramar om henne. "tack!" säger jag och ser på henne.

"Alice, läs aldrig mina tankar igen. Du vill inte se dem och jag vill inte att du skase dem. Det räcker gott och väl att du fick se det där, resten är min hemlighet, förstår du?" sa Stella alvarligt till henne.