Sagan om ringen roll

Tamara höjer på ögonbrynen åt Fairna, "Och? Varför skrämmer skogen dig? Det lär ju knappast vara någon överhängande fara, desutom ska väll ni alver vara bra vänner med träden?" sa hon smått roat och styrde Nyx in på stigen in i skogen och nickade som svar på Belariths fråga in dit.

Fairna såg på Tamara
"Det är inte träden som skrämmer mig utan de som söker skydd bland dem" sa hon enkelt och log sedan "kan så vara men jag är ändå en vattenalv" sa Fairna och skänklade sedan på Dragor så han gick in i skogen

"Det är nog som det är med det, men det är den vägen vi skall fara. Så inga bekymmer försen de kommer." skrattar Tamara glatt och de rider in i skogen. Visst kunde Tamara verka smått obekymrad och en aningen naiv, men hon var alltid på sin vakt även om det inte syntes, hennes erfarenheter hade lärt henne detta.

Fairna såg på Tamara men svarade inte utan hade bara blicken fäst på vägen rakt fram. hon gillade inte stråtrövare inte sedan den gången hon först hade stött på dem när hon var väldigt liten med sina föräldrar och sedan den gången hon hade stött på dem för några år sedan. hon motstod impulsen att rysa, utan höll blicken stadig rakt fram i stället

Belarith red efter de båda pratande reskamraterna och patrullerade mot skogen många skuggor och vrår och kände den lättnad som hon ofta kände i skogar gripa tag i henne: nu var hon på hemmark.

Fairna såg sig omkring i skogen och vände sig sedan om mot de andra.
"Må jag vara van att färdas dit hovarna bär mig, men i detta fall tror jag inte lyckan kommer vara på vår sida om vi gör på detta sätt" började hon och Dragor frustade och hon log lite men såg inte på honom "därför är jag idel i öra att höra vad vår plan är?" sa hon vänligt

( Vad tycker ni om denna idé? Ringarna funkar typ som Voldemorts Horokruxer , för Sauron. Han kan endast dö på riktigt om alla ringarna förstörs. De är som typ delar av han, delar av hans själ/kropp. Och de som bär ringarna påverkas, precis som Frodo och Ron gjorde.)

"På andra sidan skogen upp i bergen finns byn Dal. I bergen bor en del dvärgar och i byn mellan människor. Det kan hända att någon ring finns där, i en by där människor och dvärgar lever samman." sa Tamara lätt och log mot Fairna. "Eller vad tror ni?"

(superb ide där!!!)

"Det blir jätte bra" mumlade Belarith som satt som på fjädrar och bara väntade på att något hemskt skulle hända. Plötsligt sade hon "något är fel, riktigt och osvikbart fel" hon blundade en kort stund och fortsatte sedan med slutna ögon och spetsade öron "skogen är i disharmoni med djuren" hon spetsade öronen och sade sedan förskräckt "Död, den är död , alla är döda" tillade hon svagt och tycktes sjunka ihop lite men samlade sig sedan fortfarande med ögonen slutna och en rynka av koncentration mellan ögonbrynen.

(Jätte bra ide haha och nu måste jag försöka hindra det här xD hahahaha I love that I always stay on the Dark Lords side xD haha)

Fairna såg på Tamara
"Förvåningen kommer inte träffa mig om sanningen är att dvärgarna har ringen. människor är inte alltid så försiktiga och dvärgar är starka" sa Fairna och såg på Tamara "inget illa menat" sa hon och vände sig sedan mot Belarith
"Är det träden som är döda eller dess invånare?" frågade hon undrande

Fortfarande med ögonen slutna sade hon "allt" med en ihålig röst och sedan öppnade hon ögonen och där fanns det en sådan uråldrig sorg att dem flesta aldrig hade sett en sådan sorg förut. Hon var ju trots allt en skogs alv.
Hon vände bort blicken och en eld föreföll brinna i hennes ögon när hon vidrörde ett träd och sedan morrade hon fram "Dem ska straffas" lågt och hotfullt.