19 år senare [Privat roll]

James flinade åt hur mycket hon lyckats lista ut av att han bara stod där, reste sig upp och snärtade staven mot marmoren som än en gång bröts i två delar. Där låg han, men hans hud var förvånansvärt normal för att ha gått 20 år sedan han begravdes. James hukade sig ner och tog tag i fläderstaven som så fint väntade på dess nya herre, och drog den ur Albus slappa grepp. Sedan viftade han, nu med fläderstaven, mot den söndriga marmoren som genast lagades och stoppade ner staven i sin innerficka.
"Med din sida menar jag att jag står där du står, inte att jag är på din fars sida. Om det inte var så du menade känner jag mig trygg bredvid dig. Sedan har jag ju snart en hel hop med elever bakom mig, upptränade i duellens vackra konst." sade han med ett leende, tog sedan ut fläderstaven igen för att beskåda den. Han ville hålla i den så mycket som möjligt, och varje gång han lade in den i jackan igen kliade det i fingertopparna.

Cara hörde graven gå sönder och funderade på om hon för en stund skulle elda upp rektorns kropp, men bestämde sig för att det var lika bra att ge honom frid. Det fanns gånger han hjälpt henne och tro det eller ej hade han faktiskt låtit henne gå på Hogwarts. Hon var inte säker på varför men hon uppskattade det. Hon tittade upp på James och log svagt.
"Du är en sann vän vet du det?" frågade hon och log svagt "Tror du verkligen en bunt elever kommer klara av honom? Vad är skillnaden på de här eleverna och dem som gick under våran tid? Och James de vet inte ens att han är tillbaka, skall du verkligen bara berätta det för dem?" frågade Cara skeptiskt och tittade upp mot himlen
"James, den sida jag verkar ha valt utan vilja är min fars sida och den sidan är knappast ofarlig för dig" sa hon sarkastisk "och den goda sidan hatar mig, så vilken sida vi än väljer blir nån av oss hatade" sa hon. Hon visste inte varför men det var som hon gett upp innan hon ens börjat. Hon orkade inte gå igenom allt en gång till, inte kämpa mot båda sidor så vad var vitsen?

Han log vid hennes ord.
"Om vi tränar dem väl nog kan dem tillsammans ha en liten chans mot honom, och sedan ska vi försöka samla ihop vuxna som likt oss inte vill stå på någon sida. Vi har ju vår egen order nu." sade han med ett flin. "Skillnaden är att de inte leds av en förvirrad ärrskalle som gör Expelliarmus i livshotande tillfällen." skrockade han. "Och jag är van vid att vara hatad."

"Jag beundrar din positivitet" sa hon lågt och mindes att hon en gång i tiden också varit det. Att hon alltid trott att det fanns en väg ut. Men hon ville inte förstöra James hopp så hon nickade lätt och log svagt. Det var antagligen väldigt genomskinligt men hon försökte i alla fall.
"Ja Potter är som han är" sa hon och undrade om Harry någonsin skulle förlåta honom för att han inte sagt något? antagligen inte men det var väl inte så konstigt.
"Jag vet att du är van precis som jag är men det betyder inte att jag anser att du är värd det" sa hon och reste sig upp. Hon drog ner tröjärmen och tittade på James
"Låt oss gå in så jag får hälsa på din arme då" sa hon lågt

"Så gör vi." sade han och reste sig upp åter igen. Han gick åter igen upp till Vid-Behov-Rummet där alla elever fortfarande övade för sig själva.
"OK! Vi fortsätter lektionen nu, och jag har med mig vår Försvar Mot Svartkonster lärare till hjälp denna gången." han såg att Potter hade lämnat rummet, vilket var bra, eftersom han då inte kunde se att James hade tagit fläderstaven.

Cara var inte förvånad över att de gick till vid-behov-rummet de var ändå det perfekta rummet för att öva dueller. Cara granskade eleverna och hennes hopp försvann. Hur mycket hon och James än tränade dem var hon tveksam till att de skulle klara av den mörka sidan. Cara höjde ett ögonbryn åt James, till hjälp, vad förväntade han sig att hon skulle göra egentligen?
"Jag borde kanske be Yaxley komma" sa hon lågt till sig själv. I så fall hade de kanske fått lära sig något, men hon tvivlade på att Yaxley ens skulle kunna komma i närheten av skolan utan att bli dödad och det ville hon inte.
"Frun vad hände med ditt svarta hår?" frågade en av eleverna och Cara tittade på sitt blonda hår.
"Min far var vad som hände" muttrade hon. Av någon anledning hade hon inte ändrat tillbaka det, kanske för att hon gillade det ändå. Cara tittade på James "Så vad skall jag egentligen göra?" frågade hon

"Vi kan dela upp dem i grupper? Du kan ta den ena hälften och jag den andra." sade han och log. Han satte staven mot halsen. "Håll för öronen." mumlade han till Cara. "Sonorus! Alla, sluta fjanta runt! Dela upp er i två grupper, helst med folk som ni inte känner. Det blir lättare att skada varandra då." sade han och flinade åt deras förvånade uttryck. Han gjorde motbesvärjelsen och gick sedan till ena änden av rummet och delade upp gruppen i två led, på vardera sida av rummet, och började förklara hur de lättast skulle lamslå sin motståndare. Han demonstrerade på väggen.
"Prova själva nu, två i taget. Och kom ihåg, besvärjelsen är Stupefy."

Cara höll för öronen och såg på eleverna. Varför blev de förvånade? Trodde de att allt de skulle lära sig var fredliga? Cara gick bort till den gruppen som ställt sig i andra änden. Cara fann till sin förvåning en tron där, ibland förvånade hon sig själv över vad hon kunde önska sig. Hon antog att hennes far haft större påverkan på henne än hon trott
"tror ni alla att människor ni kommer möta där ute slås hederligt?" frågade hon och satte sig på tronen "tror ni att expelliarmus är lösningen?" sa Cara lågt "jag kan lära er saker som inte är lagliga, jag kan lära er de oförlåtligaförbannelserna, svartkonster ni aldrig har hört talas om" sa hon och eleverna skruvade på sig "vill ni lära er stannar ni kvar annars går ni över till James grupp" sa hon och väntade tålmodigt

James såg några Gryffindårar gå över till sin grupp, de verkade inte gilla den läraren de fått.
"Min fos- Min mor brukade lära mig att jag skulle äta det som serverades till mig, men jag vet inte hur ni har uppfostrats." sade han till dem. De såg irriterade ut. "Jag tänker inte upprepa vad jag lärde de andra innan, så ni får klara er själva tills nästa trollformel." sade han och beskådade de andra. När han gick för att hjälpa en av dem såg han Gryffarna titta på honom, de ville se hur man skulle göra. Han flinade åt dem och gjorde en Muffilato när han kom fram till eleven, och visade henne sedan hur man skulle göra rörelsen. "Prova själv nu." sade han, och eleven lyckades med ett glädjetjut. "Bra gjort. Finite." han beskådade dem en stund till, tills alla partners (förutom Dårarnas) var lamslagna. "Ok, nu är nog ett bra tillfälle att lära er motbesvärjelsen. Gör den här rörelsen" han visade dem långsamt med staven "och säg tydligt Enervate." samtidigt gjorde han snabbt rörelsen med staven pekad mot en av de lamslagna eleverna, som genast fick tillbaks rörelseförmågan.

Cara såg på eleverna som stannat kvar och hon var inte förvånad över att de flesta Gryffindorare lämnat hennes grupp och att de flesta Slytherinare stannat kvar.
"Ja jag antar att ni är dem som vill leva där ute" sa hon leende och tittade på dem.
"Jag hade kunnat börja med något enkelt, men man lär sig mer om man börjar med det svårare" sa hon och en av eleverna tänkte protestera "Tro mig jag vet, jag har blivit upplärd med det här" sa hon utan att le. Hennes far hade sina metoder när det gällde att lära ut, och även om hon ogillade dem var hon tvungen att medge att de funkade.
"Vi börjar med Crucio" sa hon och tog fram sin stav. "Jag antar att Minivera kommer hänga mig om jag låter er göra det på varandra så vi får börja med övningsdockor" sa hon och trollade fram dockorna som såg ut som levande människor. "Nu vill jag att ni ser på dockan framför er som någon ni verkligen hatar, någon ni verkligen vill skall lida och sedan säger ni enkelt orden crucio" sa Cara ointressant. Hon tittade på eleverna en stund utan att säga något. Hat var inget man bara kunde trolla fram, man var tvungen att känna det. Cara tänkte just säga något när hon kände hur märket brände till, hon skrek till av förvåning och la höger handen över vänster armen. Hon hade aldrig kunnat räkna med att det skulle göra så här ont. Eller var hennes far bara extra arg?