Voldemort är tillbaka (Privat roll)

Laura ställde sig upp och stälde sig vid Cara när hon anlände.
"Du skall dricka det." säger hon tar blodpåsen öppnar den och häller det i glaset. "Tänk att det är som hallonsaft, nästan samma färg." försöker hon le och ger glaset till Cara men för det sammtidigt till hennes mun. En törstig vampyr var inget hon ville ha på sig och Cara skulle inte förlåte sig själv om hon skadade någon av dem.
"Du måste dricka, det är säkert gott."

Cara såg på Laura och kände sedan blodsmaken i munnen och slog undan glaset från Lauras hand. Hon såg på sin far när han hostade till, han hade blod över sig men hon struntade i det.
"Jag går till mitt rum" sa hon och gick förbi dem. Hon ville inte behöva dricka andras blod. även om blodet hade varit godare än vad hon först trott och det plågade henne. Hon öppnade dörren och stängde den sedan noga och satte sig i sängen

Laura svor till när Cara slår undan glaset ur hennes hand och försvinner därifrån. En snabb blick på Voldemoet och hon stelnar snabbt till i ansiktet för att inte brista i skratt. Ty han såg riktigt rolig ut, men hon ville inte råka ut för något.
Hon lagar glaset och fyller det åter med en sväng på staven och försvann sedan efter Cara men stannade utanför dörren. "Får jag komma in." ber hon vänligt, visserligen hade hon tänkt att gå in ändå, men det var ju en annan fråga.

Cara hatade allt som hade med vampyr grejen att göra. Hon tålde inte solen, hon skulle leva medans alla andra dog, hon var tvungen att dricka blod och hennes känslor var ett kaus. hon hörde Laura långt innan hon var framme vid dörren
"det spelar ingen roll om jag säger nej" sa hon bara kallt, hon visste vad Laura ville

"Nej, det gör det inte." svarar Laura, ignorerar Caras kyliga röst och kliver in. Hon ställer ifrån sig glaset på bordet, stänger dörren och sätter sig sedan vid henne på sängen. "Hur är det?" säger hon oroligt till sin vän och synar henne.

"Varför frågar du då?" sa hon kallt och stirrade på glaset. Hon visste att hon behövde blodet men hon ville inte ha det. hon visste inte vad hon skulle göra.
"Jag är död hur tror du det är?" fräste Cara och slet blicken från glaset och såg ut upp på månen

"För att du är min vän och jag bryr mig om dig, jag är orolig för dig. Vad trodde du?" säger hon allvarligt och låter sig inte skrämmas av Caras tonfall och följer sedan hennes blick ut på månen och rycker på axlarna.
"Jag vet inte, hemskt? Att alltid leva och aldrig dö...." sa hon och rös till och såg på Cara och insåg att Cara skulle fortsätta att vara ungdom...Medans hon, hon skulle bli en gammal tant och tillslut dö. Tänk att umgås med Cara och själv vara 80 år.....en gammal skröplig tant medans hon..Cara...

"Jag vet att du bryr dig Laura och jag är glad för det" började hon men hon visste inte ens vad hon skulle säga. "Ja det är hemskt. jag har ingen lust att vara kvar här för evigt. det var inte min plan. jag förstår inte hur de klarar av det?" sa hon lågt och tittade upp när hennes far kom in och hon suckade
"Är du okej?" frågade han försiktigt
"tror du jag är okej? jag är död! jag kommer aldrig få leva ett eget liv, jag känner ingen värme, jag kan inte vara ute i solen och jag lever på blod. så nej jag är inte okej" fräste hon

Laura ser bara på henne, hon led för hennes skull, men hon kunde inte göra något för att hjälpa henne.
Hon ser sedan upp på Voldemort och följer de båda med blicken men håller sig tyst. Skulle de börja bråka var det bäst att hålla sig ur vägen, det hade hon bittert fått erfara.

"Jag gjorde det för din skull?" sa Voldemort
Ge mig vampyrblod och putta ner mig för trapporna. ja du är en sån kanon pappa" sa Cara och reste sig upp
"Jag ville se till att du inte dog!" sa Voldemort och tog upp glaset med blod
"Det är mitt val om jag vill dö lr inte! jag är itne som du som vill vara odödlig! och hade jag velat det hade jag skaffat horoxrucer" sa hon vasst och såg på hennes far när han gick fram till henne och tvingade i henne blodet. hon försökte få bort honom men trotts att hon hade blivit starkare var hon inte starkare än honom och när han hällt i henne allt gav hon honom en örfil.
"UT HÄR IFRÅN!" skrek hon argt