En mugglare i Slytherin

Nu mina underbara läsare kommer kapitlet jag har längtat efter att få lägga ut enda sen jag började lägga ut den här ff:en!

---

Kapitel 34: Helvete

Han återvände inte till uppehållsrummet på hela dagen. Han ville inte att folk skulle viska om honom bakom hans rygg. Han var för tusan en Malfoy, han hade större värdighet än så. På något sätt måste han få tillbaka sin stolthet.

Bråket med Pansy i uppehållsrummet hade inte varit ett särskilt smidigt drag, speciellt inte med tanke på den publik det hade dragit till sig och vad det hade handlat om. Säkert hade någon upplyst Artemis om det nu också…

För tillfället hade han slagit sig ner längst in i biblioteket där han hoppades att ingen skulle hitta honom. Han hade efter ett tag tröttnat på att vandra runt i korridorerna. Egentligen borde han plugga, men hans väska med skolsakerna var kvar i sovsalen och dit tänkte han inte gå förrän han var säker på att alla hade gått och lagt sig.

Han funderade på om han skulle vara ärlig mot Artemis och bara berätta vad han känner för henne. Fast det skulle säkert bara sluta dåligt. Hon var ju tillsammans med Nott, så varför skulle hon då vilja vara med honom?

Han funderade även på hur hans relation med Pansy skulle se ut hädanefter. Vad skulle hon göra? Han hade ändå slagit henne medvetslös, så hon var säkert inte särskilt glad på honom nu.

”Hej”, sade plötsligt en röst bakom honom. Han stelnade till när han kände igen Artemis röst. ”Jag har letat efter dig”

”Hej”, sade han och vände sig om. Hon stod där med en trave böcker i famnen och det gyllenbruna håret uppsatt i en slarvig knut.

”Var har du varit idag? Du dök aldrig upp till frukosten. Jag väntade på dig”, sade hon samtidigt som hon satte sig ner bredvid honom. Hon satt så nära att han bara skulle behöva sträcka ut handen och röra vid henne.

”Ledsen för det”, svarade han. ”Men du kanske hörde att jag hade ett bråk med Pansy i uppehållsrummet strax efter du gått? Efter det så behövde jag tänka”

”Jo, jag hörde”, sade hon och såg bort. Varför såg hon inte på honom? ”Jag hörde att du skickade Pansy till sjukhusflygen”. När hon sade det växte ett skadeglatt flin på hennes läppar.

”Jag tappade humöret”

”Jo, jag hörde det också”, sade hon och såg äntligen på honom. Han visste inte vad han skulle svara på det. Om inte hon själv tog upp det, så ville inte han börja prata om vad bråket hade handlat om och vad Pansy sagt.

”Tack för att du stod upp för mig”, log hon.

”Jag måste ju gottgöra dig på något sätt för allt jag gjort”, muttrade han.

”Du kan inte gottgöra mig om du gömmer dig hela dagarna” sade hon och höjde menande på ena ögonbrynet. Han skrattade till.

”Jag ska bättra mig”, lovade han. Hon log glatt mot honom och hans hjärta hoppade över ett slag. ”Hur har din första dag tillbaka i Slytherin varit?”

”Jodå, helt okej. Jag får fortfarande en hel del skeptiska blickar, men ingen har sagt något än, förutom Pansy då, men henne tog ju du hand om”

Han nickade.

”Så vad har du gjort hela dagen?” frågade hon och såg nyfiket på honom.

”Vandrat runt i skolan. Haft ett väldigt konstigt samtal med stolliga Lovegood” sammanfattade han.

”Känner du Luna?” frågade Artemis förvånat.

”Inte direkt. Har pratat med henne två gånger nu. Jag tycks träffa på henne varje gång jag vandrar runt i skolan”

”Ah, förstår”, sade hon och log lite för sig själv. ”Du har förändrats”

”Har jag? Hur då?” frågade han, trots att han mycket väl visste att han hade förändrats. Frågan var om det var till det bättre. Just nu visste han inte vad han tyckte om det.

”Svårt att förklara”, svarade hon och gav honom en fundersam blick. ”Du är mer ärlig med dina känslor nu, visar mer vad du känner och tycker”

Om du bara visste om mina känslor, tänkte han dystert.

”Om du säger det så”, sade han.

”Sa jag något dumt?” frågade hon förvånat

”Va? Nej, inte alls. Varför frågar du?” sade han lika förvånat

”Ditt humör verkade sjunka bara”, sade hon och såg lite bekymrad ut.

”Jag mår bra”, sade han och tvingade fram ett leende. ”Förlåt för allt jag gjort”

”Draco, sluta be om ursäkt nu. Jag vet att du ångrar det, och det räcker för mig”, sade hon och log ett varmt leende.

”Artemis…”, han avbröt sig, var han på väg att bekänna sina känslor för henne? Han ruskade på huvudet. Artemis gav honom fundersam blick. ”… det var inget”

-

Draco såg ut som ett vilset djur när han såg på mig och jag kunde inte låta bli att tänka på det Millicent sagt tidigare, att han tyckte om mig. Återigen hoppade mitt hjärta över ett slag. Han satt så nära, men ändå så långt bort.

Tänk på Theodore, sade jag till mig själv. Men samtidigt ville jag bara röra vid honom.

”Om du säger det så”, sade jag och log mot honom i förhoppning att han skulle le tillbaks. Han log.

Utanför höll solen på att gå ner. Jag reste mig upp och gick fram till fönstret.

”Det är så vackert här”, sade jag och såg utöver Hogwarts marker.

”Inte i jämförelse med dig”, sade Draco lågt bakom mig. Jag såg förvånat bakom mig, jag hade inte hört att han rest sig upp och gått fram till mig.

Hans ögon lyste, det såg ut som en vikt hade lyfts från hans axlar. Han tog ett steg mot mig. Jag vände mig om helt så jag stod mitt emot honom.

Han tog ytterligare ett steg framåt.

Sluta, sade en liten röst i mitt huvud åt mig, det här är inte rätt. Tänk på Theodore!

Jag borde säga åt Draco att backa ifrån mig, att jag inte… inte vadå? Så istället såg jag bara på när han kom närmare. Det kändes som om min kropp drogs mot honom.

Nu stod vi så nära vi kunde utan att röra vid varandra och jag kämpade emot impulsen att göra något åt det. Han såg ner på mig och jag kunde inte tolka uttrycket i hans ansikte. Det var som en blandning av rädsla, förväntan, hopp, förakt, glädje och sorg. Han lutade sig framåt och stannade sedan.

”Får jag?” frågade han med inte mer än en viskning. Jag mötte hans stormgrå ögon.

”Vi borde inte…”, mumlade jag. Sluta! Du har redan en pojkvän!

”Jag förstår om du inte vill…”, sade han lågt, utan att släppa min blick.

”… jag vill”, sade jag så tyst att jag inte trodde han skulle höra mig. Vad tänker du på?! Du kan inte göra så här!

Då slöt Draco ögonen och lutade sig fram och kysste mig. Det var som om en förtrollning släppte. Plötsligt kunde jag röra mig. Jag slog armarna om honom, och han lade sina händer på mina kinder och drog mig närmare. När han kysste mig tystnade den förnuftiga rösten i mitt huvud och jag glömde allt. Det enda som fanns och betydde något var Dracos kropp tätt mot min och hans läppar mot mina.

Helvete

---

Hoppas ni gillade det!

Men nu kommer det inte bli något kapitel förrän på fredag, ska hem till Gävle och orkar inte släpa med mig datorn. Förhoppningsvis kan jag få lite skrivet, för nu har jag vara två färdiga kapitel kvar (!), så måste verkligen komma igång med skrivningen.

Ni är bäst, och jag vet att ni kommer peppa mig att fortsätta skriva, så förhoppningsvis ska ni inte behöva vänta (allt för länge) på de kommande kapitlen! Kram

Omg! The drama is here! Jag älskar det. Du är grymt bra på att skriva och beskriva. Men jag är orolig över hur Nott kommer reagera....
I alla fall, lika underbart som alltid!

OMG!!! Artemis, vad håller du på med?! Så grymt bra!!!

OMR!!
Shieet. Så jävla mycket feels efter det här kapitlet. Vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv... Jisses vilken underbar läsning det här är!! Fantastiskt! ♥

SPÄNNANDE!!!!!
Kapitelet var jättebra och jag vill veta vad som kommer att hända NU!!! BRAAAAAA!!!!

Helvete. Det där var inte smart Art. (Hehe, det rimmar )


HERRE GUD NU KOMMER DE LEVA LYCKLIGA I ALLA SINA DAGAR OCH LÄMNA THEO!!!

Är jag den ända som vill veta vad Artemis fick av Theo? Super bra förresten

Du är absolut inte den ända som vill veta vad hon fick!

Wiiiiie har längtat efter detta ^u^ Gillar när de har blivit något sorts drama och man har läst ett tag! Har några idéer på hur Theodore kommer regera några realistiska och orealistiska. Men de spelar nog ingen roll hur de blir när Theodore kommer få veta de (om han ens får reda på de(!)) men jag vet de kommer bli grymt i alla fall