PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Det där gjorde du bra”, rättade sjuttonåringen med ett blekt leende och sträckte armarna över bordet, så att axlarna knakade till. Shit, vad skönt. Att sitta stilla vid bordet hade, utan tvekan, gjort honom mer stel än innan. Ännu en anledning till att avsky skolan - allt förbaskat stillasittande. Det kunde verkligen inte vara bra för kroppen.
”Men jag hade faktiskt inte väntat mig något annat..du är väl bra på det mesta, som jag förstått det?” Fortsatte Zhìyuan efter en liten stund, fortfarande med ögonen fästa i Max gröna. Så vackra, precis som resten av den jämnårige eleven. Fan, det var knappt någon idé att försöka hindra de där tankarna längre, speciellt inte under dagen till ära. Alla förbjudna tankar och känslor skulle minsann fram, ingen fråga om saken. Ett utmärkt sätt att plåga sig själv på, ugh.

"Äh, det var den mest professionella söndersmulning av rot jag någonsin sett", svarade han skämtsamt innan han började ställa tillbaka allt på sina rätta platser. Den här gången stod han dock kvar vid bänken. Trollstaven fick lösa resten.
"Då har du nog missfattat, typ allt", påpekade Max medans kinderna blossade upp. Igen. Jösses.
"Har du ont?", frågade han när den andre började sträcka på sig. Utan att invänta svar placerade han lätt händerna på Slytherinelens axlar. En på vardera sida. Vad i..? Du kommer ångra det här sen. Just saying...Försiktigt försiktigt började han massera. Rädd att det skulle göra ont. Jo, stel var väl bara förnamnet. Troligtvis mådde väl inte lederna sådär toppen, precis innan fullmånen heller.

Vadå missuppfattat typ allt? Zhìyuan ryckte till lite när den andres händer sedan fann sin väg mot axlarna, men han hade ingenting emot det. Alls. Även om det kändes extremt ovant, då var det samtidigt löjligt skönt och behagligt.
”Hur har jag missuppfattat allting?” Undrade sjuttonåringen och sjönk ihop över bänken, då hela kroppen blivit till någonting som mer vidliknade gelé. Äsch, den såg ju självfallet inte ut som gelé, men hade i princip samma egenskaper. Han kunde inte hindra sig själv, utan det gick av bara farten. Med en liten nöjd suck, slöt Zhìyuan ögonlocken, var tyst i några sekunder innan han svarade på den sista frågan.
”Inte just nu”, mumlade han sömnigt och gäspade lätt. ”Innan? Absolut. Ikväll? Absolut..så har ingenting emot om du fortsätter med knådandet fram tills dess..” Som om det någonsin skulle hända. Merlin, vad pinsam han var. Urk.

Okej bra, massagen gjorde i alla fall inte smärtan värre. Kanske till och med lindrigare. Toppen toppen. Det var väl få saker som Max skulle påstå att han var speciellt bra på, men massage var ett av undantaget. Metodiskt och försiktigt vandrade, de hyfsat små, händerna runt över axlarna och övre delen av den andres rygg. Försökte reda ut en knut i taget. Försökte ignorera pirrandet i fingertopparna.
"Att jag skulle vara bra på det mesta. Det är verkligen inte sant.", mumlade han tyst som svar. Max skulle vara väldigt tacksam att Zhìyuan inte hade ögon i nacken (vilket han troligtvis inte hade?)för ännu en gång blossade kinderna upp.
"Är inte säker på att det kommer vara speciellt accepterat att fortsätta på de andra lektionerna.", påpekade han. Annars hade han inte sett några problem med det. Kär? Nejdå.

”Äh, i jämförelse med mig så är du bra på i princip allting”, envisades Zhìyuan och lade sig ännu mer tillrätta över bänken, trots att det var en urusel idé. Nåja, det var åtmsintone en dålig idé för tillfället, då professorn vandrat fram till de två eleverna som dröjde sig kvar.
”Vad sa vi om att sova under lektionerna, Mr Huang?” Undrade gamlingen, med en glimt i ögat, och ställde ner en rykande bägare mitt framför näsan på sjuttonåringen. ”Du har tagit alla de andra, eller hur?” Frågade han, plötsligt allvarlig.
”Absolut, har professorn någonsin sett mig slarva med någonting så viktigt?” Kontrade Zhìyuan och satte sig försiktigt upp, då Max fortfarande knådade axlarna..skönt som in i helvete.
”Nej, inte just med det här. Dessvärre gäller inte det alla uppsatser och prov”, svarade mannen med den runda magen och skakade lite på huvudet. ”Nåväl, nåväl. Det är bara att lämna bägaren när du är klar.” Och med de orden försvann han in i ett litet sidorum, där han började plocka bland en hög med flaskor och gud vet vad.
”Här, lukta”, sade Zhìyuan och höll bägaren bak mot Max. ”Smaka inte på det dock, då kanske du typ blir förgiftad eller något.”

Skulle han somna igen? Nja, den andre verkade åtminstone minst sagt avslappnad. Tänk om Max kunnat bli så...icke stressad och hypernervös. Tänk att kunna sova. En hel natt. Utan mardrömmar. Äsch, drömvärld.
Åh, vad det här den beryktade brygden. Usch då. Han slutade upp med massagen, men behöll händerna på Zhìyuans axlar. Tveksamt lutade han sig framåt. Och fy vad han ångrade det beslutet. Kväljning kväljning host host. Ruttna ägg var verkligen inte en överdrift.
"Åh herregud", kved han. Fy och blä. Och han hade ju bara luktat. Tänk att behöva dricka sörjan... Nej, det var verkligen synd om den jämnårige.

Max reaktion gav Zhìyuan världens lust att brista ut i skratt. Med ett roat leende strykande över de bleka läpparna, förde han bägaren till läpparna och knep ihop ögonlocken. Klunk, klunk, klunk. Jodå, varje gång han svalde hade han lust att spy över hela bänken framför dem. Men det gjorde han inte, då det bara skulle göra honom mer ont än gott i slutändan.
”Usch. Ibland ifrågasätter jag verkligen om det är värt det, ska du veta”, muttrade sjuttonåringen och gjorde en äcklad grimas, innan han smällde ner den tomma bägaren i bordet. Duktig Zhìyuan, döda bägaren. Det kommer absolut att få dig på bättre humör. Därefter kvarstod det bara att sluta älta det hela, och röra sig mot nästa lektion.
”Ska vi gå?”

Han släppte taget om axlarna och såg storögt på när Zhìyuan klunkade i sig bägarens innehåll. Till synes utan alldeles för stora problem. Där hade säkert Max fel men han var rätt så övertygad att han själv skulle spytt upp allt om han befunnit sig i samma sits. Fast det var ju självklart inte optimalt. Den andre löste det betydligt bättre.
"Du har all min respekt", mumlade Max när bägaren tömts. "När du sa att den luktade illa...nä usch", fy fy fy.
"Det låter som en bra idé", svarade han och hängde tygkassen över ena axeln. Ja, de fick ju inte komma försent till nästa lektion. Det fanns ju inte någon annan anledning till att stanna heller för den delen. Förutom att fortsätta med massagen då.

”Jag må ha all din respekt”, började sjuttonåringen och reste sig upp från stolen, för att sedan skjuta in den mot bänken igen. ”Men nu kommer det säkert aldrig falla dig in att kyssa mig, efter att jag hällt i mig någonting så vidrigt”, fortsatte Zhìyuan, utan att tänka sig för. Med en liten gäspning, hängde han väskan över axeln och vände sig därefter mot Max. Ungefär då slog det honom, vad han precis sagt. Ansiktet bleknade med ens, precis som ögonen spärrades upp till dess yttersta. Hade han verkligen sagt det där till den jämnårige, eller hade han drömt? Nej, han hade nog tyvärr sagt det, högt och tydligt. Helvete.
”Snälla säg att du inte hörde det där sista”, viskade Zhìyuan skräckslaget och drog händerna över ansiktet. ”Fan, fan, fan.”

Kroppen stelnade med ens till. Ögonen fylldes av en ny, extrem grad av förvirring och osäkerhet. Vad hade den andre nyss sagt?
Orden spelades om och om igen innanför fågelboet. 'Nu kommer det säkert aldrig falla dig in att kyssa mig'. Huh? Nej? Jo? Va?
Om Max varit förvirrad innan så var det ingenting mot vad han var nu. Den jämnårige hade väl bara sagt fel. Bara bara en ynka liten felsägning.
Fast sedan verkade det gått upp för honom med vad som nyss sluppit ur läpparna. Läpparna som nyss ovetande varit involverade i dygnets mest oväntade mening.
"Du- öh , va", undslapp honom. Hjärnan var lite för upptagen med att tolka det andra, för att kunna koncentrera sig på att få ihop en vettig mening. Han hade absolut hörde det sista. Och nu pågick en tolkningsfas.