prs yehet & kkaebsong

Lektionerna under den tredje september är många, två långa stycken på förmiddagen och fyra lite kortare under eftermiddagen. Bara det kan vara riktigt utmattande, men för Joshua blir det bara ännu jobbigare när han inte finner sig fokusera riktigt som han borde. De läser om enhörningar. Enhörningar! Ett djur som sextonåringen varit förtjust i sen han stötte på dem i en bok. Till och med Lee är mer inne i sin bok än vad Joshua är, vilket inträffar ytterst sällan.

När dagen äntligen kommer till sitt slut värker det i hela hans kropp, han som inte ens har ansträngt sig det minsta lilla. Joshua stannar och pratar med McGonagall en liten stund, som lagt märke till hur den annars exemplariska eleven inte kunnat fokusera. Joshua slingrar sig ur konversationen med en viss svårighet, men hon påminner honom om att hon finns där om han vill prata. Det skulle aldrig hända. De andra kamraterna hade redan gått sin väg, med Joshuas godkännande såklart. Dock hade han inte haft emot att ha en lång Weasley tvilling eller en stark Jordan bredvid sig när den där vidriga skepnaden än en gång dyker upp.
"Se här! Vår favorit, älskade mugglarfödda Joshua," sjunger Xavier med ett brett leende över läpparna, ryker av sarkasm. Hur kan de första två dagarna gå så himla fel. "Och nu visar det sig att du inte bara är mugglarfödd, men också väldigt, väldigt förtjust i andra killar."

Efter ett lågmält samtal med madam Pomfrey, gick skolsköterskan slutligen in på sitt kontor och stängde dörren om sig. Hon hade varit mycket noga med att tala om för Zihao att alla möjliga orsaker hon nämnt, troligen bara var en massa skrock och skröna. Men med tanke på hur hennes kroppshållning varit och att hon jämt och ständigt flackade omkring med blicken hade han snabbt börjat tro den raka motsatsen. För det första hade hon funnit att området omkring ärret mycket riktigt hade läkt, men att blodet i området verkade vara muterat. För det andra hade hon talat om spontan förändringar och något limbo, som han inte förstod sig på ett dugg. Det var åtminstone tillräckligt allvarligt för att hon bestämt sig för att ge honom ledigt under resten av veckan. Även om just den aspekten tilltalade Zihao, så gjorde resten definitivt inte det. Allt han ville var att återgå till sitt vardagliga liv, trots alla läxor och så vidare. Att vara tvingad till att stanna i sjukhusflygeln var ju knappast ett liv värt att leva. Speciellt inte då det var hans sista år på skolan.

Efter Xavier och hans två följare haft sitt lilla roliga, kan inte Joshua undgå att skratta åt sig själv. Kanske är dags att träna lite mer så att han kan skydda sig själv från deras nonsens med knivarna. Tårar trillar ner över hans kinder där han sitter inne hos killarnas toabås. Känner hur huden brinner av det nya inborrade ordet, matchande det andra på andra nyckelbenet.

Joshua sitter där en stund, i tystnad, innan han bestämmer sig för att röra på sig. Benen för honom mot handfaten, börjar tvätta såret även om det svider något förjävligt. Efter detta torkar han bort tårarna, då sextonåringen inte har någon lust alls att visa sitt gråtande ansikte för allmänheten, och absolut inte Zihao. När han blir klar med detta knäpper han upp skjortan ännu högre upp, fixar till koftan och rör sig ut ur badrummet till sjukhusflygeln. Ett leende sprider sig när han får syn på den äldre eleven.
"Hur är det med dig, har du fått vila någonting?"

Zihao pressade fram ett lätt tvingat leende mot Joshua, även om han var glad att se honom.
”Inte direkt, jag har på tok för mycket att tänka på just nu”, sade han och tittade ner på sina händer. ”Hur har det gått för dig då? Var lektionerna långtråkiga eller?” Undrade han sedan. Återigen började fingrarna pilla med lakanen under honom. Av någon anledning blev han lugnare när han höll på med någonting, även om tankarna fortfarande var där så höll de sig i bakgrunden. Han vände upp blicken igen och klappade bredvid sig.
”Kom.”

Det är inte särskilt svårt för Joshua att se ett fram pressat leende i mängden, och av någon anledning sjunker hans hjärta med detsamma. Försiktigt tippar han fram till sängen och sätter sig ned bredvid den äldre.
"Vad är det du har att tänka på, vill du berätta?" frågar han och ser på Zihao, stryker försiktigt tummen över hans hand. "Har madam Pomfrey pratat med dig?" när sjuttonåringen sedan ställer den där olidliga frågan, nickar han. "De var helt okej egentligen, vi studerar enhörningar hos Hagrid och vi ska få vårda en under några veckor. Så det var en förvånansvärt intressant lektion. Även om min hjärna i princip alltid tänkte på dig."

Med en suck drog sjuttonåringen upp benen intill sig och vilade hakan mot knäna. Han tvekade några sekunder. Ville han verkligen berätta?
”Hon påstår att det är någonting fel med mig och att hon är rädd för att jag ska komma ur synk. Visserligen är det extremt ovanligt och enligt henne bara en skröna, men jag vet inte”, mumlade Zihao och sneglade lite på deras händer. Ett litet leende växte sig fram på läpparna.
”Enhörningar? Och allt du kan säga är att det var förvånansvärt intressant?” Frågade han och slängde armarna omkring axlarna på Joshua. ”Enhörningar är ju hur häftiga som helst!”

Huvudet faller på sned när Joshua hör det den äldre berättar.
"Att du ska komma ur synk?" upprepar han frågandes, han har lust att krama Zihao till han tuppar av, men på grund av omständigheterna är det nog inte en ut av sextonåringens bättre idéer. "Har det med varulven att göra?" Kanske det var en dum fråga, men det är i alla fall det Joshua trott från början.

"Nej nej nej! Jag menar att lektionen var förvånansvärt intressant, enhörningar i sig är helt fantastiska," försäkrar Joshua och hoppar till lite när den äldre slänger sina armar om honom. Känner det kvida till i nyckelbenet, men det spelar ingen roll. "Har du läst något om dem?"

"Japp, fantastiskt va?", sade Zihao bittert och började tugga på insidan av kinden. "Hon säger att det är mitt eget fel, för att jag försökte ta hand om allting själv. Du vet, karma", fortsatte han och lät händerna glida upp till Joshuas axlar. Av någon anledning kändes det som om någonting inte riktigt stod rätt till. Dock kunde han inte sätta fingret på vad det där någonting faktiskt var. De mörka ögonen sökte efter sextonåringens. Inte ens chans att han tänkte låtsas som ingenting.

"Varför hoppade du till?" frågade han misstänksamt. "Jag känner att det är något som är fel, så ut med språket." Även om den andre, till synes verkade vara helt okej, så var atmosfären på något sätt annorlunda.

"Det är inte ditt fel att en varulv hoppade på dig, och du visste ju inte att det var från en varulv.. berättade du det för henne?" frågar Joshua och kramar om Zihaos händer, innan han märker hur de for upp mot hans axlar. Sextonåringen känner hur axlarna spänns, och ryggraden dunkar till av rörelsen. När den andre eleven försöker söka efter ögonkontakt låter han sig själv slukas. Bara för att han har större chans att komma iväg med det om han inte viker undan med blicken.

Joshua bestämmer sig däremot för att vika undan från kroppskontakten, känner sig äcklig som har orden inristade över nyckelbenen. Och Zihao ska inte bekymra sig över det. Mudblood och Fag, han har bara lust att ta en egen kniv och skära igenom orden, få det att blöda så pass mycket att de försvinner.
"Det är ingenting," viskar Joshua med ett litet, men genuint leende över läpparna.

Varför trodde Zihao inte på ett endast ord om Joshua yttrade? Det är ingenting. Han skakade på huvudet och slängde armarna omkring sextonåringen ännu en gång.
"Nog prat om mig", sade han bestämt. "Kom igen nu, Lewis. Jag vet att någonting har hänt", viskade han sedan och drog den andre närmare intill sig. Att Joshua dragit sig undan förut fastställde hans misstankar om att någonting faktiskt hade hänt under timmarna de varit åtskilda. Nu var allt som återstod att ta reda på vad det kunde röra sig om, hur svårt det nu än skulle visa sig bli. Han var inte en person som gav sig i första taget precis. Kanske efter det tionde, men definitivt inte innan dess.