Det sista året på Hogwarts =D

Så tyst de bara kunde smög de efter. Lite längre fram kunde de höra syskonens röster när de pratade med varandra. Då och då skrattade de elakt, systern med ett gällt elakt skriande och brodern med en mer brummande bastrumma.
När de väl kom ner i källarkorridoren drog Gemma sin klädnad tightare omkring sig. Det var väldigt kallt och rått här. Dörr efter dörr passerade den lilla skaran för att komma vidare till fängelsehålorna.

(Ojdå Något du vill prata om?)

(Kärleksproblem bara ;P)

Syskonen stannade framför en av dörrarna och raslade med ett par nycklar innan de hittade rätt och steg in. Susan tänkte följa efter men Alex stoppade henne, det var obetänktsamt att bara rusa in sådär. Hon drog sin stav och såg på de andra för att de skulle göra likdant.

(Usch ja, de är aldrig lätta =( Är det bättre nu?)

Gemma drog också sin stav efter en blick från Alex, även de andra gjorde likaså. Hon var spänd i hela kroppen och mådde illa. Det här bådade verkligen inte gott, men de var tvugna att rädda sina vänner.
- Hur ska vi göra? viskade Gemma till de andra. - Det bästa är väl om vi kan attackera dem bakifrån på något sätt och sen få tag i nycklarna för att leta upp var de andra är?

(Jepp faktiskt )

Crusio for genom Alex huvud. Men hon tänkte att hon bara skulle skulle skrämma upp dem då. Men hon nickade åt Gemmas förslag. Att attackera dem bakifrån var absolut det bästa då de inte var berädd på det. Alex gick fram och skuffade upp dörren och såg sig snabbt om och duckade då en forel kom susande förbi hennes öra. Syskonen hade upptäckt dem och Alex svor till.

(Ja, jag såg det. Fantastiskt! Glad för din skull! )

Ett isande skrik kom från någon bakom Gemma och sedan hördes arga och upprörda röster varpå de flesta började kasta alla möjlig sorters formler.
Gemma tittade bakåt för att se vem som skrikit och fick se några som satt hukade över något. Med snabba steg var hon framme och såg till sin förskräckelse att Hannah låg på golvet med vidöppna ögon och askgrå färg i ansiktet.
De andra från Hufflepuff satt runt henne och Susan grät.
- Hon är inte död! utropade Gemma när hon såg hur Hannahs bröst fortfarande hävde sig upp och ner i andningar. - Kom igen! Få henne i säkerhet och hjälp oss sen.
Med det sagt vände hon återigen på klacken och började själv kasta alla förtrollningar hon trodde kunde vara bra emot syskonen.

( Tackar )

Alex såg oroligt efter Hanna men hon skulle bli bra. Nu var det bara hon och Gemma kvar och Alex for om och kastade en formel över en av dem. Han föll ihop och började rycka i kramper. Plötsligt skriker Alex till av smärta, den andra har fläkt upp ett svart blödande sår på hennes arm. En förbannelse som hon inte kände till. Alex morrade fram dovt och hotfullt, "Det där skall min mor få höra om." fräser hon till och den kvarvarande av syskonen backar förskräckt bakåt, ty nu var Alex läskit lik sin mor, med den lite galna och mordiska blick hon hade.

Gemma såg hur blodet började rinna från det otäcka såret men hon var tvungen att fortsätta ha sin uppmärksamhet på systern. Gemma stod i attackposition och släppte inte systern med blicken.
Hon såg däremot lite rädd ut nu faktiskt och Gemma förstod henne. Alex tonfall hade inte varit nådigt.

Alex höjde sin stav och skrek crusio och systern föll ner skrikande i plågor. Alex log förtjust, just nu var hon inte helt sig själv. I vanliga fall brukade hon kunna kontrolera sig, hon hade aldrig velat vara som sin mor även om uppfostran var sådan.

Gemma sänkte skräckslaget sin stav och såg med öppen mun på Alex. Men det var inte många drag hos henne längre som var kvar. Nu såg hon i stället ut som en mindre version av sin mor, med en något galen blick och ett elakt grin på läpparna.
Hela tiden hördes skriken av plåga från systern, men det såg inte ut som att Alex brydde sig. Gemmas vän var långt borta just nu och hon visste inte vad hon skulle göra.
I rena desperationen tog hon tag i alex axlar och skakade henne lätt.
- Alex!? sa hon och försökte fånga sin väns blick men utan resultat. - Sluta, Alex! Det räcker!
Fortfarande ingen respons eller reaktion.
- ALEXANDRA LESTRANGE, SLUTA!!!!! vrålade hon till slut.

Alex märkte inte Gemmas första försök att få henne till sig själv men när hon slutligen skrek var det som att Alex vaknade till liv....till sig själv. Hon skakade på sig och slutade genast förbanelsen. Hon såg skrämmt på Gemma och insåg vad hon hade gjort, inte hade gjort hon hade inte kontrolerat sig.