Sjunde året, det värsta, bästa året

Haha! xD Det är inte så svårt Bara knappa in bokstäverna i rätt ordning så
Nämen liksom du vet ju hur Malfoy är i böckerna och jag fick bara känslan av att ha skulle göra det... Men säkert sedan sluta och det blir frid och fröjd, men det måste ju vara nåt drama ju liksom och det är ju det! xD
Och det är likt nåt den riktiga Malfoy skulle göra

mer

Du skriver så bra ♥

Mer♥♥

Here comes more!!

Ledsen för dålig uppdatering men så här är det:

Lägerskola+skrivkramp+övertrötthet=inga bra kapitel

Men här har ni i alla fall ett

Oh tack för era kommentarer och att ni är så tålmodiga!!





Kapitel 25


Fram till middagsdags stannade Ida i tjejernas sovsal och tog igen med lite läxor och annat hon inte hunnit göra. Hon ar faktiskt förvånad att Parvati och Lavender inte kommit upp till henne för att få reda på hur hon lyckats få Draco Malfoy på kroken. Hermione hade gått efter en halvtimme för att leta reda på Ron och efter det inte återvänt.
Men nu gick hon ensam ner på darrande ben mot Stora Salen och en obehaglig klump i magen. Hon andades snabbt och kände hur kallsvetten kröp fram i nacken.
Det är som vilken annan lunch som helst! Intalade hon sig själv hela vägen ner till Stora Salen, men det lugnade inte ner henne någonting.
Hon steg försiktigt in i salen och satte sig på första, bästa plats för att väcka så lite uppståndelse som möjligt. Hon satt för sig själv i kanten av Gryffindorbordet och tittade inte på någon annan. Dock så hörde hon hur, sakta men säkert, ljudnivån i Stora Salen sänktes och hon kände hur hundratals blickar var riktade åt hennes håll. Ida rodnade, som vanligt. Trots att Ida var såpass vass på tungan hade hon alltid haft lätt för att rodna, vilket tillfälle det än varit.
Hon plockade åt sig lite av köttfärspajen och åt upp snabbare än hon någonsin gjort. Ida skyndade sig ut ur stora salen och hörde hur ljudnivån stegs när hon avlägsnade sig.
”Ida?”
Det var Harry som ropade på henne.
Ida stannade upp och vände sig långsamt om. Han var ensam och han gick långsamt närmare henne.
”Kan vi gå någonstans och kanske... prata?” frågade han försiktigt. Ida tittade in i de smaragdgröna ögonen som hon litade så fruktansvärt mycket på och nickade.
De gick tysta bredvid varandra genom slottet, fram tills att de satte sig till rätta högst upp i astronomitornet.
De var tysta ett tag till, betraktade bara träden som nu helt saknade löv och marken som var alldeles brun av förmultnande löv.
”Varför sa du inget?” frågade Harry och fortsatte titta ut över landskapet.
”Hur skulle jag kunna göra det?” frågade Ida. ”Vi har alltid hatat Draco, och det gjorde det så mycket svårare att berätta.”
”Det var på grund av honom som du var så nere va?” Harry tittade rätt in i Idas blågrå ögon med sina gröna.
”Ja.” Ida vände bort blicken och tårarna steg.
Harry lade en arm om hennes axlar, men Ida vägrade gråta igen. Hon hade gjort det alldeles för mycket den senaste tiden.
”Jag hatar honom fortfarande.” sade Harry efter ett tag och Ida skrattade.
”Du behöver inte tycka om honom.” sade hon leendes. ”Jag var inte särskilt förtjust i Cho.”
Harry skrattade. 
”Jag vet. Men Ida, tänk på att det är Malfoy du är tillsammans med. Lita inte allt för mycket på honom!” fortsatte Harry med citatet hon hört allt för många gånger nu. ”Sårar han dig igen, vet du att alla killar från vår årskurs i Gryffindor...”
”Harry, det skulle bara bli du! Alla andra hatar mig!” rösten blev tjock igen och hon kände hur en varm tår rann längs kinden.
”Nej det...”
”Jo, hörde du Ron? Såg du Seamus ansikte, eller Ginnys?”
”Jag tror inte att Dean och Neville hatar dig.” fortsatte Harry tålmodigt.
”Nej, men de tycker inte om mig!” Flera tårar rann nu och Harrys gröna tröja blev alldeles blöt.
”Förlåt.” viskade hon och strök på tröjan, som om det bara skulle rinna av om hon gjorde det.
”Det är lugnt, jag gillar inte denna tröjan i alla fall.” sade Harry.
”Inte jag heller, men den är liksom du” sade Ida sakligt med rinnande näsa.
”Så du gillar inte mig?” skrattade Harry.
”Nej, absolut inte!” flinade hon tillbaks.

Ida stod och kurade bakom en staty utanför Slytherins uppehållsrum och väntade på Draco. Hon visste vart uppehållsrummet låg därför att hon själv vart där en gång för fem år sedan, hennes andra år, då hon varit utklädd till Pansy Parkinson med hjälp av Poly-Juice elixir för att få reda på vem som var Slytherins arvtagare. Ida log nästan lite vid minnet. Hon hörde plötsligt steg och tittade fram diskret bakom statyn. Ett par tredjeårselever från Slytherin gick förbi hennes gömställe och hon drog sig djupare in i skuggorna igen.
Ingen skulle få se henne, det hade räckt med förödmjukelsen vid lunchen. Alla pratade säkert ändå bara om den chockerande nyheten om att en av Harry Potters bästa vänner och skolans elakaste (och snyggaste lade Ida till i tankarna) kille var ett par.
Ida satte sig lutandes ner mot den kalla och hårda stenväggen. Det luktade nästan lite mögel här nere, lade hon äcklat märke till och såg sig om så att hon inte satt på det. Hon slöt ögonen i någon sekund, men bara en sekund för hon hörde steg igen. Såvitt hon kunde avgöra, ensamma steg.
Hon kikade försiktigt fram bakom statyn och hjärtat tog ett skutt.
”Draco!” viskade hon ljudligt. Draco hoppade till och såg sig förirrat omkring. Ida kröp nästan ut från sitt gömställe och log nästan mot honom. Draco drog upp henne på fötter och log.
”Jag trodde jag höll på att bli galen.”sade han med sin underbara röst och rörde vid hennes kind med sina fingertoppar.
” Hur vet du att du inte är galen?” frågade Ida flinandes.
”Hade du varit en inbillning hade du försvunnit om jag gjort så här.” viskade han och tryckte henne mot väggen samtidigt som han kysste henne ömt.
”Sant.” viskade hon och drog efter andan när han kysste henne på halsen.
”Fan vad jag saknade dig.” viskade han.
”Vi kanske... öhm... skulle flytta på oss?” sade Ida och försökte återfå en normal andning.
”Bra idé.” viskade han och fattade hennes hand och drog iväg med henne längre in i fängelsehålorna.
Ju längre in de kom desto glesare blev det med facklor. Ida stannade till i ett av partierna där man bara såg någon meter framför sig och stal en av Dracos underbara kyssar.
”Är du redo då? För ett riktigt, offentligt förhållande?” frågade Draco.
”Är inte det uppenbart?” log Ida och såg in i Dracos glittrande ögon.
”Då är det officiellt då.” viskade han och drog henne närmare sig.
”Det har varit det i några timmar nu.” log hon.
”Hur tog dina vänner det?” frågade han.
”Ron tog det ju inte alls, men det vet du. Ginny och Seamus var inte särskilt glada heller... Men Harry och Hermione tog det ändå relativt bra.” svarade hon samtidigt som hon flätade samman hennes och Dracos händer.”Dina då?”
”Pansy var ju rosenrasande, men de andra brydde sig typ inte.” svarade han och ryckte på axlarna.
Ida kunde inte låta bli att le.
”Vad ler du åt?” frågade han och log han med.
”Inget.” svarade hon hemlighetsfullt.
”Jag ser ju att det är något.”
”Inget!” viskade hon.
”Vill du att jag ska tvinga det ur dig?” frågade han och kysste hennes hand.
”Det är bara att jag är tillsammans med dig igen.”

Naw! ♥ Mitt absoluta OTP!

Ja, ett nytt kapitel har tyvärr inte tid och läsa den nu så det får bli i eftermiddag.

Naaw!!! Tack så mycket!!!





Gör du det! Hoppas du gillar det!

Och detta är min nya absoluta bffe (best ff ever)! *Smör så att vi kanske får nytt kapitel*

Meer