En mugglare i Slytherin

Yay

Självklart missade jag tåget som jag hade tänkt ta, men tur för er så går det en gång i timmen så här kommer nästa kapitel - en timme senare än jag lovat, haha. Hoppas ni tycker om det!

---

Kapitel 35: Motsägelsefulla känslor

Jag ville inte att kyssen skulle ta slut. För när det väl gjorde det skulle jag vara tvungen att tänka på konsekvenserna av vad jag precis gjort. Och det var något jag ville skjuta på så länge som möjligt. Jag ville bara fortsätta leva kvar i den dröm jag var i nu. För visst var det bara en dröm?

Men tillslut var vi ändå flämtande tvungna att slita oss från varandra för att andas. Draco höll kvar händerna om mina kinder och lutade sin panna mot min. Jag blundade fortfarande, och tänkte att jag kunde dra ut på konsekvenserna ytterligare om jag inte öppnade ögonen.

”Förlåt”, viskade Draco. Men han släppte inte taget om mig.

”Säg inte så…”, mumlade jag, ”Du har inget att be om ursäkt för”

Han skrattade lågt. ”Inget att be om ursäkt för? När det gäller dig kan jag inte göra annat än att be om ursäkt, för allt jag gjort”

”Jag vill inte höra dina ursäkter”, sade jag bestämt och drog honom ännu närmare så jag vilade huvudet mot hans bröstkrog.

Vi båda tystnade. Jag lyssnade på hans hjärta som fortfarande slog fort. Draco strök mig över håret och ner över ryggen. Jag kunde inte låta bli att rysa av välbehag.

”Fryser du?” frågade Draco när han kände min rysning.

”Nej”, sade jag. ”Du ger mig rysningar bara”

Jag kunde nästan känna hur han log och han kysste mig på huvudet. ”Så trevligt”

Jag drog mig undan från hans bröstkorg och såg äntligen upp på honom. Hans ögon lyste när han såg ner på mig.

”Millicent hade rätt”, sade jag och flinade.

Hans såg förvånad ut. ”Va?”

”Hon sa att hon trodde att du gillade mig”, log jag och strök honom över kinden. Han blundade och lutade huvudet mot min hand.

”Så uppmärksamma alla ska vara då”, mumlade han.

”Det var det du bråkade om med Pansy va?” sade jag tyst. Han nickade bara. ”Jag trodde du hatade mig ett tag”

Han såg plötsligt upp igen och mötte min blick. Han såg plågad ut igen. ”Jag hatade dig aldrig”, sade han och tog tag kring mina kinder igen. ”Förlåt för att jag fick dig att tro det”

”Jag har redan förlåtit dig”, sade jag och ställde mig på tå så jag kunde kyssa honom igen. Han mötte ivrigt mina läppar.

Den här gången tog det ännu längre tid innan vi drog oss undan från varandra.

”Varför?” frågade Draco tillslut när vi stått tysta ett tag.

”Varför vadå?” sade jag, även om jag hade en misstanke om vad han menade. Men jag ville inte tänka på det än.

”Jag trodde du ville vara med Nott. Jag trodde du skulle förhäxa mig om jag kysste dig”. Han lutade sig prövande fram, och när jag inte gjorde något så gav han mig en lätt kyss.

”Jag vet inte…”, sade jag och vände mig om. Jag skämdes något fruktansvärt på grund av det jag gjort, men kunde ändå inte förmå mig själv att ångra mig.

Draco la armarna om min midja och höll om mig hårt.

”Jag vet inte vad jag ska göra…”, viskade jag och kände hur tårarna steg i mina ögon.

”Jag kan inte bestämma hur du känner eller vad du ska göra, men jag vill att du ska veta att jag är bara din om du vill ha mig”, sade Draco och kysste mig på huvudet.

En snyftning undslapp mina läppar. Jag kände hur Draco stelnade till och sedan tog han tag i mina axlar och vände mig om. Jag brydde mig inte ens om att försöka dölja mina tårar. Draco såg förfärad ut när han såg att jag grät.

”Artemis…”, började han säga. Men jag avbröt honom genom att borra in ansiktet mot hans bröstkorg. Nu när jag väl börjat gråta kunde jag inte sluta. Det kändes som om hela jag gick sönder inuti.

Draco försökte backa undan så han kunde se på mig, men jag bara skakade på huvudet och drog honom närmare. Han protesterade inte, men backade bort med mig till bordet igen. Han sjönk ner på en stol och drog ner mig i hans knä. Jag kurade ihop mig och fortsatte gråta hejdlöst mot hans axel.

”Förlåt”, mumlade jag tillslut.

”Du har väl inget att be om ursäkt för?” sade Draco förvånat.

”Jo, jag blöter ner din tröja”, sade jag och skrattade till. Men tårarna verkade i alla fall äntligen slutat rinna.

Draco skrattade också till. ”Jag överlever nog”, sade han och stök mig över håret. Jag suckade och slöt ögonen.

”Egentligen är det väl jag som ska be om ursäkt – igen”, sade Draco lågt. ”Jag bara förstör för dig”

”Nu skulle jag säga att det är jag som har förstört för mig själv…”, sade jag något bittert.

”Du kan inte hjälpa vad du känner”, sade Draco.

”Och jag kan inte bestämma mig för vad jag känner heller”, suckade jag. Theodore eller Draco?

”Vill du fortfarande vara med Nott?” frågade Draco lågt. Hans händer hade stannat och strök mig inte längre över ryggen.

Jag såg upp och mötte hans något sorgsna blick.

”Jag vet inte… jag är ledsen”, sade jag och lutade pannan mot hans. ”På ett sätt känns det här så rätt, men ändå så fel”

”Jag kan gå ifall du vill det”, sade Draco, men han röde sig inte.

”Nej, stanna”, bad jag. ”Jag ska försöka förklara”. Jag tystnade och försökte trassla ut mina motsägelsefulla känslor.

Tillslut kom jag bara på en sak att säga. ”Tror du man kan gilla två personer samtidigt?”

”Jag vet inte”, svarade Draco tillslut. ”Det kan man nog, men i slutändan kan man bara välja en”. Jag nickade. Det hade jag också kommit fram till. Frågan var bara vem jag skulle välja.

Medan jag tänkte drog jag fingrarna genom Dracos mjuka hår. Han blundade av välbehag. Vi satt så i tystnad ett tag, försjunkna i egna tankar.

”Du behöver inte välja nu”, sade Draco tillslut. Han mötte min blick och log, även om det inte riktigt nådde ögonen. ”Jag vill bara att du ska vara lycklig”

”Tack”, mumlade jag. Han lutade sig fram, så att hans läppar nästan nuddade mina. Hans anderäckt var varm mot mina läppar. Jag motstod impulsen att luta mig fram och kyssa honom, utan väntade på vad han skulle göra.

”Får jag?” frågade han.

”Självklart”, svarade jag. Jag ville för tillfället inget hellre än att känna Dracos läppar mot mina.

Hela mitt inre vibrerade när han kysste mig. Den här kyssen var mjukare och mindre desperat än de två tidigare. Men den var även djupare och mer passionerad. Det kändes som om jag hade pixignomer i hela magen.

Men även den här kyssen var tvungen att ta slut. Och nu började även klockan bli mycket.

”Hur vill du göra nu?” frågade Draco. Jag suckade och ställde mig upp.

”Antar att det är dags att gå tillbaks till uppehållsrummet”, svarade jag undvikande. Jag förstod att det inte var det han frågat om, men valde att tolka frågan så.

”Jag menade med oss”, sade Draco och ställde sig upp och la sina händer på min midja.

Jag suckade igen och lutade mig mot honom.

”Jag vet fortfarande inte…”, mumlade jag och kände hur tårarna var på väg igen. Jag blinkade ilsket. Jag tänkte inte börja gråta igen. Jag backade undan från honom och mötte hans blick. ”Jag behöver tänka. Och prata med Theodore…”. Fan. Fan. Fan.

”Jag förstår”, sade Draco lugnt. ”Då är det kanske bäst att vi går tillbaks till uppehållsrummet då”

Jag nickade. Sedan böjde jag mig fram och gav Draco en kyss. Jag kände hur han log mot mina läppar, och jag kunde inte låta bli att le tillbaks. Skit i alla konsekvenser, det här var värt det.

Jag log fortfarande när jag drog mig undan.

”Ska vi gå då?” frågade jag.

”Efter dig”, svarade Draco och tog tag i min hand.

Jag kramade hans hand, men släppte den sedan och gav honom en menande blick. Ingen skulle få reda på det som hänt här ikväll. Draco nickade förstående.

---

Hoppas ni gillade det! Lämna gärna en kommentar så blir jag gladast! Kram

Gaaaaaaaaah. Iiiiiioooiiiiiihhhhh.
Förlorat förmågan att uttrycka mig i skrift.
Så
Mycket
Känslor.

Det är så jobbigt, så fantastiskt. Och jag lider med typ alla. Suck
Suck.

Vill att Artemis ska vara med både Draco och Theo! Superduperbra

Skitbra

Jag har inte varit inne här på ett tag, och då upptäckte jag (typ) TRE nya kapitel! Helt fantastiskt att läsa!
Efter kapitlet med konversationen mellan Draco och Luna började jag hoppas lite på Druna ( + ), även om jag visste att det inte skulle bli så...
Jag älskade verkligen det här kapitlet med Draco och Artemis! I och med hur du skriver förstår man precis hur hon känner sig. AMAZING!!! Undrar verkligen hur det kommer gå, och jag är liksom Arts helt velig, jag kan inte heller välja vem som är bäst!

Sist men inte minst vill jag bara säga att det sättet du skriver om och framställer Draco på i den här ff:en, det är min absoluta favorit. Din Draco är bättre än J.K. Rowlings Draco! Självklart är den "riktiga" Draco också bra, lite som Pansy (här) som bara måste finnas och förstöra även om hon bara är helt ******...

Aja, superbt skrivet!

Så fantastiskt jättebra!! Du skriver fantastiskt!!!!!

Hur bra som helst!

Detta är så underbart.
Triangeldrama! Precis vad jag älskar att läsa om!
Och du skriver som en gud. Alltså det är så himla underbart att läsa det du skriver.
Beskrivningarna är underbara och man känner precis vad de känner.
Men trots att jag gillar triangeldrama så förstår jag att Artemis är kluven. Det kan inte vara lätt att gilla två personer. Till slut så måste man ju som sagt välja någon och krossa den andras hjärta. Usch vad hemskt.

Men du skriver såååååå himla underbart och jag väntar spänt på fortsättningen Kramar!

Wiiiieeee så bra kapitel!!^^