PRS Kkaebsong & JustAFriend

Zhìyuan, som vägrade ta ner händerna från ansiktet, ruskade på huvudet för sig själv och försökte desperat att få kontroll över nerverna. Däremot verkade det vara en nästintill omöjlig uppgift, då fingrarna pirrade, fjärilarna fladdrade omkring värre än någonsin i magen och de vanligen bleka kinderna hade blivit lätt rosiga. En liten suck slapp ofrivilligt ut och sjuttonåringen kikade nervöst mellan de långa fingarna mot Max.
”Det är dina ögon..de är så gröna och ditt hår ser så mjukt ut och dina läppar är bokstavligen perfekta och..och..” Zhìyuan tystnade och tog slutligen mer händerna från ansiktet, lät dem falla ner mot sidan samtidigt som ögonen vände sig mot det grovhuggna taket i sten. Väldigt passande för att vara nere vid fängelsehålorna. Men det var ingenting han tänkte på just där och då, vilket inte var så konstigt.
”Vad tänker jag med? Hur skulle du någonsin kunna falla för någon som mig?” Mumlade sjuttonåringen för sig själv och skrattade till - ett rått, hysteriskt skratt. ”Bra, nu har jag förstört precis allting..”

Som förstenad stod han där och iakttog den andres försök till att gömma sig eller liknande. Snälla hjärnan, gör något. Kom ikapp med tänkandet.
Så den jämnårige tyckte om Max. Max av alla människor? Det hela var fortfarande lite svårt att ta in. Han blickade ner i golvet för att försöka samla tankarna. Gröna ögon, jovars. Vad skulle han säga, göra? Han kände ju definitivt något i samma stil gentemot den längre men de hade ju bara känt(-ish) varandra i typ ett dygn...
"Vadå någon som dig...?", han höjde blicken igen och tog försiktigt ett litet steg närmre. Löst borrade sig tänderna ner i underläppen. Perfekta...hmpf.
"Du har inte förstört något. Jag bara...det var lite oväntat", mumlade han. Herregud, verkligen en ny situation. En situation han verkligen inte visste hur han skulle hantera.

Sekunderna tickade långsamt förbi, ungefär i samma takt som Zhìyuans ångest växte sig större och större. Max tog ett steg närmare, men inte mer än så? Nej. Vad hade du väntat dig egentligen? Att han skulle kasta sig i famnen på dig och pressa sina perfekta läppar mot dina egna vidriga? För det är bad du är, en vidrig varelse som inte förtjänar någon som Max.
”Jag borde gå, eller hur? Jo, jag borde defintivt gå”, konstaterade sjuttonåringen, som inte lyckats ta åt sig av den jämnåriges ord. Orden som försäkrade att han inte alls hade förstört någonting. Men hjärnan hade redan fått för sig det, att han förstört alla sina chanser med den andre. Nu skulle de omöjligt kunna vara vänner. Ja, så var det. Ingen idé att fundera över det, då kommer du bara bli besviken. Med den tanken på upprepning i huvudet, vände Zhìyuan tvärt på klacken och marscherade ut från klassrummet med snabba steg. Återigen, helvete. Så gick det med den vänskapen, ner i sjön. Plask och skvätt.

Gapande blickade Max efter den långa gestalten som försvann ut ur klassrummet. Troligvis väl medveten om att det skulle bli jävligt svårt för den betydligt kortare att komma ikapp.
Hade han förstörd allt nu? Jo, så var det nog. Max sabbade allt. Ughhh.
När hjärnan, som fortfarande låg efter en aning i tänkandet, kom i kapp satte han fart efter den andre. Sprang genom korridoren.
"Zhìyuan förihelvete, du kan inte kalla mig feg och sedan störta iväg från din bästa vän bara för att samtalsämnet var lite för obekvämt", Max halvt attackerade den längre bakifrån. En av fördelarna med den ganska ovanliga längden var att det tydligt gick att se vem det var på håll. Lite samma sak gällde Max, fast inte med längden då utan det otroligt lockiga håret.
Var han arg? Nej, inte egentligen och han lät inte arg heller. Hade han just kallat Zhìyuan för sin bästa vän? Jo, det verkade så. Inte bara Slytherineleven som inte kunde behålla tankarna i huvudet...

Vad hade Max precis kallat honom för? Sin bästa vän? Det var ju nästan lika illa som det Zhìyuan själv yttrat. Långsamt, i någonting som skulle kunna jämföras med snigelfart, vände den långa sjuttonåringen på sig. Kinderna var fortfarande lätt rosiga, även om det inte syntes så väl. Men den jämnårige stod så pass nära att han med största sannolikhet kunde lägga märke till det, utan några som helst problem.
”Lite obekvämt? Jag sa bokstavligen, jag upprepar, bokstavligen att jag ville kyssa dig. Att jag vill kyssa dig..” svarade Zhìyuan tyst, i en så gott som viskande ton. ”Så hur känns det att din, tydligen, bästa vän vill kyssa dig? Plus det faktumet att han är både en kille och en frånstötande varelse? Hur känns det, Max? Bra? Dåligt? Bisarrt?” Fortsatte sjuttonåringen plötsligt och drog frånvarande en hand utmed Max ena kind. ”Är det fortfarande bara lite obekvämt?” Vad fan höll han på med? Totalt jävla sinnesrubbad..men det kunde han lätt skylla på fullmånen. Absolut, inga problem.

Återigen, storögt blickade han upp mot Zhìyuan. Nej, den jämnårige verkade inte ha en aning vad han snackade om eller trodde sig veta. Han höjde ena ögonbrynet. Skakade lätt på huvudet.
Sedan gjorde han ytterligare något som inte var planerat. Ställde sig på tå, drog den andres huvud neråt med armarna och pressade sedan läpparna mot den jämnåriges kind.
Och därefter tog han en sväng runt den längre och fortsatte iväg mot nästa lektion. Som om ingenting hänt. Typ.

”Hallå, du kan inte bara göra en sådan sak och springa iväg direkt efter”, ropade Zhìyuan, vars fötter fryst fast i golvet, efter Max. Med en liten kraftansträngning lyckades han få benen att röra på sig och skyndade då genast efter den jämnårige filuren. Det lockiga håret gjorde det inte direkt svårt att skilja honom från alla andra elever, och därför dröjde det inte länge förrän sjuttonåringen återigen fann sig vid dennes sida.
”D-du kan inte bara göra sånt där utan att ge någon som helst förklaring..om du gjorde det bara för stt vara snäll, eller jävlas, så svär jag på att..” Nej, inga hotelser, Zhìyuan. Fy.

Känslan av Zhìyuans hud mot läpparna stannade kvar långt långt efter att de lämnat det perfekta ansiktet. Varför hade han gjort så? Kunde han inte bara hållt tillbaka. Svarat på den andres frågor och inte...tja, blivit närgången och sedan stuckit på samma sätt som den jämnåriga gjort alldeles nyss.
Åh, trodde du att det gick att komma undan med det där? Nejdå nejdå. Förklara dig nu. Seså.
"Jag vet inte riktigt...Jag tycker om dig. Väldigt mycket. Fast jag vet inte riktigt hur. Det..det bara blev så", svarade han osäkert med blicken fäst i golvet. Bra jobbat där. Ännu mer förvirring.
"Om jag försöker glömma det du sa så kan du försöka glömma det här?", fortsatte han sedan och blickade halvt vädjande upp mot den andre. Som om det skulle gå. Max skulle ju aldrig kunna radera de där orden från minnet. Suck.

Fast jag vet inte riktigt hur. Zhìyuan studerade Max under tystnad, började långsamt röra sig upp för de första trappstegen som skulle ta dem till nästa lektion. Glömma? Det skulle nog tyvärr bli väldigt svårt för sjuttonåringen att glömma allting som sagts och gjorts. Speciellt den lilla pussen han fått på kinden - bara känslan av den hängde fortfarande kvar. Men han kunde ju alltid försöka, då så pass mycket annat skulle ske under dagens gång. Kanske tankarna skulle låsa in sig i bakhuvudet förr eller senare?
”Om vi säger såhär..jag tycker om dig också, väldigt mycket. Punkt slut”, kobstaterade Zhìyuan och drog lite på munnen. ”Men det kan nog bli lite krångligt att glömma allting. Kanske om jag spyr upp elixiret? Då kommer jag åtmsintone inte komma ihåg det under nattens gång.” Nope, det skulle aldrig hända. Dåliga skämt, usch.

Och så hade den lilla Hufflepuffaren avslöjat vad han kände med. Toppen. Ni har pratat med varandra i ett dygn och redan har du halvt öppnat upp ditt hjärta. Till en av de där undantagen. En av de få du faktiskt inte tyckte om speciellt mycket. Vilket hade ändrats snabbt. För snabbt? Kanske. Var verkligen allt han känt och trott tidigare fel? Något stämde väl. Eller? Fast desto mer tid han spenderade med den jämnårige desto mer kände han. Kände han sig varm. Inombords.
Varför höll hjärnan på sådär? Gick och fick känslor för random snubbar? Fast det var inte sant. Zhìyuan var inte random. Han var ju speciell. Väldigt speciell. På många sätt. Fast det hela var väl egentligen inte optimalt. Nej, utåt sett var det nog raka motsatsen. En traumatiserad liten räddhare och en stor varulv. Det lät inte sådär förskräckligt hållbart eller hälsosamt. Spelade det någon roll då? Tja, steg ett var väl att förstå sig på de egna känslorna. Det lät väl ändå som en ganska bra start. Acceptera det.
Fast tänk om den andre bara drev med honom? Det var ju fullt möjligt. Att han bara låtsades för att sedan skratta honom rätt i ansiktet och dra. Förnedra. Jo, så skulle det kunna va. Varför skulle någon tycka om Max liksom? Det var ju totalt orimligt.
Och om den andres känslor nu, mot förmodan, var sanna. Att det han sa stämde överens med verkligheten, ville Max verkligen ha något med någon att göra? Jo, det klart. Men att släppa in någon nära var också läskigt. Väldigt väldigt läskigt. För de som betydde något gjorde ondare att förlora. Skulle den grönögde klara att förlora fler personer i sitt liv? Nej, tveksamt. Nu skulle förhoppnings inte Zhìyuan dö, men han kunde ju ändå lämna sjuttonåringen. Han hade ju all anledning att göra det. Lämna. Usch.
Max tassade efter den längre uppför trapporna. Skakade lätt på huvudet. Nej, spy upp elixiret lät som en förskräckligt dålig idé.
"Nej, då kan jag ju inte vara med dig ikväll", påpekade Max och sneglade upp mot den andre, fortfarande med rosiga kinder.