prs yehet & kkaebsong

Joshua möter den äldres blick och skakar på huvudet.
"Sluta.. berättade du för henne att du inte visste? Kommer du att få hjälp?" han vet mycket väl att Zihao kanske inte vill svara på frågorna, och det kan han acceptera. Men det är fortfarande stora frågor, och Joshua bryr sig om den äldre. När den äldre sedan drar honom närmare intill sig, tvingar Joshua sig bort från hans grepp. "Det är ingenting." viskar han och sluter ögonen.

Zihao suckade när Joshua drog sig bort ännu en gång. Kanske det var bättre att sluta tjata på den yngre, då kanske han bara blev mindre angelägen att tala om för honom vad som hänt. Därför drog han ännu en gång upp knäna intill bröstkorgen och lindade armarna runt benen.
”Ja, jag har talat om halva min livshistoria för henne men hon säger att hon i nuläget inte riktigt vet om det finns någonting att göra”, började han och sänkte blicken. ”Hon sa mest åt mig att jag ska försöka hålla känslorna i skinnet och inte jaga upp mig så mycket.” Han lutade lite på huvudet och log snett. ”Så, är du nöjd nu eller?”

Än en gång känner Joshua skuldkänslor bubbla upp i honom, med blicken på sina händer.
"Okej," viskar han med en nick, höjer blicken mot Zihao med en skamsen blick innan han tar hans hand i sin. "Förlåt, du behöver inte berätta för mig." Joshua lutar försiktigt huvudet mot den andres bröstkorg. "Och jag borde väl inte ljuga för dig, något hände."

Äntligen, tänkte Zihao för sig själv samtidigt som han för den tredje gången placerade sina armar omkring den andre.
”Jag har inga som helst problem med att berätta för dig”, lovade han och lekte lite med Joshuas slips. ”Du vet ju redan allt, eller hur?” Han betraktade sextonåringen med en varm blick. Nåja, så varm den nu kunde vara med tanke på att han alltid såg dryg ut, vare sig han var glad eller ledsen.
”Vad hände?”

Blicken vilar på den äldre eleven i tystnad innan han nickar lite lätt.
"Är det säkert?" frågar Joshua, pillar upp sina nagelband så att de spricker. En rynka bildas vid ögonbrynen och blicken ser ner på sin slips och Zihaos hand. Försiktigt masserar Joshua sitt andra nyckelben och biter tag i sin läpp, funderar över om han sa dela med sig om det som hänt eller inte. "Jag.. stötte på Xavier förut. Men det är okej."

Zihao nickade och fortsatte leka med slipsen.
”Det är helt säkert”, försäkrade han och drog på munnen. Men leendet försvann lika snabbt som det kommit när Joshua började pilla upp sina nagelband. Han greppade snabbt tag om sextonåringens händer samtidigt som han skakade på huvudet.
”Sluta göra illa dig själv”, bad han och insåg med ens att en klump växt sig till i halsen på honom. Att se den andre göra illa sig själv fick honom att må värre än dåligt. ”Vad gjorde han?” Fortsatte han sedan och strök med båda tummarna över händerna, mest som ett försök till stt lugna sig själv.

Joshua känner sig förvånansvärt trygg i Zihaos famn, synd att det var just det som fick honom skadad. Blicken glider ner på deras händer, ser på de brustna nagelbanden innan han ser upp på Zihao.
"Förlåt," mumlar han och kramar om sina händer, påminner sig om att göra sig själv illa inte kommer hjälpa. Inte hjälpa. Joshuas ögon förflyttas till fönstret mittemot, ser på regnet som slår mot taket. "Han såg oss imorse och tyckte jag förtjänade ett annat ord. Men det är okej.. kanske han kommer dekorera hela min kropp med öknamn i slutet av året." skämtar sextonåringen.

All färg försvann från Zihaos ansikte när Joshua slutligen talade om för honom vad det där någonting egentligen var.
”Det är okej?” Utbrast han argt och lossade på sig grepp om sextonåringen. Han slängde de långa benen över sängkanten och började hastigt ta på sig skorna, kokandes av ilska som han inte kunde förmå sig kontrollera. Ett ord hade varit för mycket och han ångrade sig fortfarande över att han inte gett Xavier en riktig blåtira dagen innan.
”Nu får det vara nog, om inte du står upp för dig själv så tänker jag göra det”, morrade han och kom upp på fötter. Sedan började han i gå mot utgången med snabba steg, utan att så mycket som slänga en blick på den yngre.

När Joshua fick in vad det är Zihao egentligen är påväg att göra, skyndar han sig efter honom, hoppar in framför den äldre precis som den andre gjort dagen innan.
"Ja, det är okej." försäkrar han, aningen skev bild på vad okej är. "Kolla, lämna honom bara ifred.. Vet du hur övertygande hans pappa kan vara? Han praktiskt taget styr ministeriet med sitt lillfinger, och om jag känner Xavier rätt, kommer han definitivt anmäla dig, spelar ingen roll vad du gör." sextonåringen andas ut försiktigt, ser med bedjande ögon upp mot Zihao. "Jag berätta inte för dig för att du skulle slå ihjäl honom.. jag berätta bara för att det kan vara skönt att prata med någon."

Zihao kunde knappt förmå sig att lyssna på Joshuas ord, men en del av det han sagt fann i alla fall en plats i hans huvud.
”Jag tänker inte slå ihjäl honom...bara nästan”, påpekade han med uppspärrade, halvt galna, ögon. Han trängde sig bryskt förbi sextonåringen och fortsatte framåt med ännu rappare steg. Inte en chans att han tänkte låta den där lilla råttan komma undan, inte en gång till. För den första gången på länge, såg han rött. Inte metaforiskt, utan faktiskt rött. Visst, han blev lätt vredgad, men inte på det här sättet. Nej, vreden han kände nu var på en helt annan nivå.