Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip log roat, som alltid glad i hennes sällskap.
"Inte visste jag att man gjorde det med sina föräldrar dock", svarade han retsamt, kunde inte låta bli att skratta till av hennes höjda ögonbryn.
"Men uppskattar att du frågar om råd snygging", tillade han retsamt, nu med mycket mer retsam och utmanande ton än innan.

Aubrey himlade med ögonen åt Philip, helt ärligt tyckte hon inte att han eller hans retsamma tonfall var det minsta underhållande. Snarare irriterade det henne en smula. Därför återvände hon in till badrummet för att smörja in ansiktet med fuktgivande kräm, att hålla tyst var bättre än fälla en onödig kommentar.

Philip log lite rot och såg efter henne, såg runt lite i rummet sålänge medans hon var inne i badrummet.
"Har du några planer för imorgon förresten?", ropade han in mot badrummet.

Aubrey knöt knogarna så hårt att de vitnade då hon ställde sig bredvid hennes föräldrars kistor. Två veckor hade gått sedan de hade dött. Ända sedan den dagen hade hon slutit in sig, blivit allt mer frånvarande. Två veckor hade gått och hon kunde fortfarande inte begripa att hennes föräldrar var döda. De skulle aldrig mer komma tillbaka.
"Ave atque vale," hörde hon de andra skuggjägarna säga. Själv fick hon inte ur sig ett ord. Tysta tårar rann längs med hennes kinder. Hon ville inte ta farväl. Hon skulle inte klara av det.

Philip stod vid de andra skuggjägarna, instämde i deras ord. Han ville dock inget hellre än att stå hos Aubrey och krama om henne, få hjälpa till och trösta henne. Han hade försökt stötta henne allt han kunde, försökte verkligen vara där för henne. Men det kändes som om hon bara stängde ute honom mer och mer, vilket sårade honom. Han kände igen sig i hur hon reagerade, för han visste precis hur det kändes att förlora sina föräldrar. Och han visste därför också hur han kunde försöka hjälpa till, försöka visa att han fanns där. Att se hennes tårar och se henne så ledsen gjorde ont i honom, och så fort han senare fick chansen skulle han försöka krama henne.

Då tillställningen för att hedra de avlidna var över gick Aubrey raka vägen till sitt rum. Hon krånglade av sig den vita klänningen som inte för henne symboliserade sorg, drog på sig ett par svarta jeans, en tshirt och sin läderjacka. Därefter tog hon sin stele och ett annat vapen innan hon lämnade institutet. Just nu orkade hon inte vara kvar där. Hon ville vara för sig själv och få tänka ifred.

Då det var över begav sig Philip till Aubreys rum och knackade på, klev in efter att ha inte fått svar på en stund och suckade då han såg hur tomt där var. Det var dock också något oroande - han visste hur mycket dumt man kunde hitta på när man var på egen hand och sörjde. Men han hade ingen aning om vart han skulle leta efter henne heller, så försökte åtminstone ringa upp henne.

Allt eftersom dagarna gick så gjorde hon allt fler undersökningar. Det måste finnas något sätt att få hennes föräldrar tillbaka, väcka dem till liv igen. Någon trollkarl kanske? Hon försökte först sig på att prata med Magnus men han förklarade stillsamt att det inte var möjligt. Hon tyckte inte om den medlidsamma blicken som han hade. Som alla hade. Aubrey var nära på att ge upp men fick tillslut napp. En häxa som hette Corinne sysslade med den sortens magi som inte många gjorde. Hon skulle kanske vara till någon hjälp. Det var dit hon nu också var på väg.

Philip hade försökt det mesta och försökt stötta Aubrey, men det kändes som om han bara blev mer och mer utestängd av henne vilket faktiskt sårade honom. Visst, hon sörjde, men det kändes nästan som om hon vägrade ta emot nån hjälp av honom. Men åtminstone vad gällde henne var han envis, så än hade han inte gett upp utan fortsatte försöka prata med henne och stötta även om det kändes omöjligt. Han hade också försökt vara en del hos sin pappa, om inte annat bara för att han inte skulle vara själv - han verkade ha tagit det rätt hårt att ha förlorat sin parabatai, även om han liksom Philip inte alltid var så bra på att prata om sånt. Men det var väl också därifrån Philip fått det så han kände igen det.

Corinne var inte särskilt hjälpsam till en början, men tillslut efter att Aubrey lovat henne en gentjänst så började häxan öppna upp sig. Hon berättade att det fanns en som kanske kunde hjälpa till. Stordemonen Lilith. Det skulle inte vara en lätt uppgift att kalla henne upp till jorden från Edom, men Aubrey var beredd på att gå långt för att få hennes föräldrar tillbaka. Behövde hon kalla en demon från helvetet så skulle hon göra det.