One Way Out. [SV]

Woho!

Det här kapitlet var inte alls tråkigt! Och jag ska börja läsa din berättelse nu med detsamma

Kapitel 31.
Hermione Granger:

”Hermione? Vakna! Det är quidditch match! Gryffindor mot Ravenclaw! Ska du med?” Lavenders ändlösa frågor hälldes ut över Hermione där hon låg och sov med en bok på magen. Lavender hade varit ovanligt glad sedan Hermione och Ron bråkat, och hon hade verkat väldigt intresserad av honom, trots att enligt Harry var de inte ihop. Det var förstås ett tag sedan Harry och Ron pratat med varandra, eftersom Harry mest umgåtts med Hermione. Hermione blinkade yrvaket och satte sig sakta upp. Lavender skuttade iväg tillsammans med Parvati ner mot Quidditch planen och Hermione skyndade efter. Harry skulle spela som vanligt, precis som Weasley syskonen, och Hermione hade lovat honom att vara där.
Läktaren var nästan full när Hermione kom fram till Quidditch planen, men hon hittade en ledig plats bredvid Cormac McLaggen. Till hennes besvikelse. Han verkade inte ha glömt sina ”känslor” för henne, eller så var han bara en sådan där player, eller vad man nu skulle kalla det. Han började genast flirta vilt med henne, vilket hon ignorerade så gott hon kunde.
Mitt i Cormac’s meningslösa försök till att få henne på fall började Hermione att skratta, till hans stora förtret. Det var nämligen så att det var Luna Lovegood, en väldigt annorlunda sjätteårs elev från Ravenclaw, som kommenterade matchen, och hon lyckades alltid smyga in ord som ”smygspruttar” eller ”snorkackan”, saker som Hermione visste inte existerade men som Luna envisades med att tro på.
Efter Hermiones lilla skrattanfall verkade Cormac konstigt nog inte lika angelägen om hennes uppmärksamhet, inte för att Hermione klagade. Det stod 80-30 till Ravenclaw när ett sus från resten av publiken hördes och Hermione han just se Harry göra en snygg dykning som fick Ravenclawlagets sökare att hamna på efterkälken och fånga den guldglänsande kvicken i sin utsträckta arm. Han rätade skickligt upp sig och ett brett leende prydde hans ansikte är publiken ställde sig upp och hurrade och applåderade för alla krafter.

När Hermione grattat Harry skyndade hon iväg mot Gryffindortornet för att hinna dit innan den värsta trängseln påbörjades i korridorerna. Hon var helt säker på att hon var ensam tills en stark hand grep tag om hennes axel och drog in henne i ett trångt utrymme vid en staty som föreställde en knarrig gammal rustning med yxa i hand. Hon stirrade förvånat på sin tillfångatagare och upptäckte till sin häpnad att det inte var någon mindre än Ron.
”Ron? Vad gör du här?” Hon kunde inte hindra ilskan från att färga hennes röst. Han såg osäkert på henne.
”Jag står inte ut med att bråka med dig Hermione. Jag måste få visa hur jag känner för dig.” viskade han. Innan hon visste ordet av lutade han sig fram mot hennes ansikte. Men hon var snabbare. Hon smällde till honom rakt över käften och fick honom att förvånat dra sig tillbaka.
”Och vad tror du att du håller på med?” fräste hon och slet sig loss ur hans grepp med en arg min. Utan att vända sig om stegade hon med raska kliv därifrån medan tankarna rusade inom henne. Ron hade faktiskt försökt kyssa henne. KYSSA henne. Mitt i sina funderingar gick hon rätt in i en annan person som stannade henne genom att kyssa henne på ett väldigt välbekant sätt.


Okej, det kanske inte vart så superspännande, men jaja, har är det i alla fall!

Du skojar? O.o
DET VAR JÄTTESPÄNNANDE!!!!!!!!

Inte så superspännande? INTE SÅ SUPERSPÄNNANDE????

Det var azome!!!!!!

Tack! ♥

Vsg♥ vsg♥ vsg♥...
Som tack kan du väl skriva mer?^^

Ni begär inte lite. Jag skriver klart kapitlet på den andra berättelsen och sen kanske jag kan påbörja nästa kapitel på denna. Om ni har jättemycket tu kanskekanskekanske det blir klart ikväll...

stressa inte.