We are left, they disappeared. (Rollspel)

"Tyvärr inte, enligt boken" Simon slår upp boken på sidan med greven. "Är området hemsökt av en ond greve som ska utkräva sin hämnd på alla som kommer in i området. Själv tycker jag det är något dravel men tydligen är vi fångna här." Han bläddrar vidare i boken och stannar på en gulnat lte bränd sida som inte verkar höra till boken. "Detta är ett brev, av någon sort, som förklarar greven död. Hans död är tydligen bränd inne. Hans sista ord ska också ha varit: Jag kommer tillbaka för att hämnas." Simon slår igen boken. "Men som sagt, alltihop kan vara ett PR-knep."

Nikki suckade och la sig ner
"jag struntar i vilket egentligen, jag vill bara komma hem" sa han trött "och det där med greven lät lite väl otroligt, för i så fall skulle väl resten av klassen vara fångade också?" sa han trött och Mokona hoppade upp på hans mage och han tappade andan en kort stund
"ja hej på dig med" sa han när han fick tillbaka andan "här är förresten några ritningar som jag hittade över huset" sa Nikki och tog fram dem

"Det kan de vara också. Fast i andra delar av huset när man ser hur stort det är..." Säger Simon tankfullt när han ser att huset har minst 4 våningar och är ganska mycket större än vad han förväntat sig.

"aa kanske" sa Nikki men tvivlade på det "frågan är i varför vi är fast här?" sa han och stirrade upp på himlen "och hur länge vi är fast här? Jag måste hämta Eclipse" sa han lågt och klappade Mokona

"Vem är Eclipse?" undrade JAckie intresserat. Hon hade inte tjuvlyssnat, nejdå, hon hade bara råkat höra namnet Eclipse och undrade vem det var. Just då kom Night ut och strök sig en stund mot Jackies ben innan hon hoppade upp och satte sig på Jackies axel.

"min hund" sa Nikki bara lätt och satte sig upp "jag gillar inte att åka från honom och nu när min pappa är bortrest bor han på kennel" sa han lågt och kände sig elak, Eclipse hade varit förkrossad när han åkt

Ebba satt fortfarande ganska långt ifrån de andra när hon kände en smärta i huvudet och ramlade ihop. Hon såg huset, det var mörkt, så det var nog natt eller sen kväll. Hon fick en syn av något mörkrött - blod, innan hon kom in till verkligheten igen.
Ebba skakade. Hon hade aldrig haft en sådan syn förut, det skrämde henne.

Lite längre bort stod Ebba och skakade. Jackie skyndade sig dit.
"Hur är det ebba? Har det hänt något?" undrade hon vänligt.

"Ne.. Nej, det är... okej." sa Ebba ostadigt. Hon ställde sig upp på skakiga ben och försökte le mot Jackie, men det gick inte så bra, leendet alltså.

"Snälla Ebba, förlåt för allt jag gjort tidigare. Det var liksom inte riktigt jag. Kan du lita på mig? Jag kan bevara en hemlighet" Jackie log. Ett äkta leende den här gången.