Dragonfliers

"Med vad och hur kan jag träna, då?", frågade Ellen och sneglade hotfullt på Sonya. Hon kunde inte glömma blodet på hennes sänggavel och var fast besluten att uppfylla blodtörsten som avspeglades. Som hon trodde i alla fall.
Ellen tog tag i en till striddsyxa, och lyckades hitta en mindre. Hon skulle just kasta den när Douglas tog tag i hennes arm och stoppade henne.
"Gå dit, till klungan av dockor, ser du? Där kan du svinga den istället för att kasta den. Du tränar upp styrkan i armarna där", sa han och log. Ellen tittade förvånat på den stora klungan av dockor. Med en snabb sving kastade hon ändå den lättare yxan mot dockan. Om dockan skulle ha varit en människa skulle dess ben ha blivit stympat.

Jag känner hennes hårda blick men struntar i den. Jag sätter mig ner istället och betracktar Douglas där han står och hjälper Ellen.

"Gå dit nu", sa Douglas trött. Ellen skrattade hest och gick bort till dockan för att plocka upp yxan från marken. Hon svingade den över axeln och gick bort till klungan. Hon var smått osäker hur hon skulle göra.

Han var ju facktiskt välldigt sexig. Men han hade säkert bara ögon för Ellen.

((Är inte Douglas en av de där gamla männen? xD))

Alice svingar svärdet lite till och sticker det i dockorna.
"Inte illa" Graham går mot henne.

((Oh yeah, vit, över hundra år gammal och skägg till knäna - sexbomb huh? xDD))

Ellen svingade yxan med full kraft mot en av dockorna. Till sin förvåning upptäckte hon att de hade någon slags magisk mekanism. Snabbt upptäckte hon att några dockor var på hennes sida och skyddade, men slogs inte. Hennes "team" hade blå ringar på magen medan andra sidan hade röda ringar. Den andra sidan var aggressiv och verkade levande, men Ellen slog en efter en i magen med yxan. Efter ungefär fem dockor (varje lag hade ungefär tolv "soldater" blev hon däremot ganska utmattad. Dockorna hon slagit låg i en hög på marken, men de dockorna som var kvar kom snabbt emot henne. Med en kraftansträngning slog hon dem i lemmarna, samtidigt som hon skrek;
"Jag orkar inte längre!"
Douglas lät henne hållas ett tag, medan hon började bli rädd för dockorna med svärd och yxor. Det blev så levande att hon började frukta för sitt liv.
Men hon var förstås en drakryttare, och Douglas hade inte råd att låta henne dö eller ens skadas. Så han svepte böljande med handen och stannade dockorna. Ellen andades tungt medan hjärtat hoppade i bröstet på henne. Klänningen var inte den bästa stridsdräkten.

((Ahahahaa xD))

((Jaha , ja det var ju en chock! Jag tog honom som den där killen som bär vapen och är typ snäll men ändåp tuff! Typ 17 år, dösnygg eller så....Piiiinsamt....))

((Ahahaha, duktig du e xD Men Graham är min!))

((Haha jag vet att ni är kompisar irl, men ni kanske vill skriva något i själva rollspelet också? Så att jag inte blir spammad av en massa skräppost som jag inte ens kan svara på? ))