Sagan om ringen roll

Tamara tänkte säga något i stil med "Men vem bryr sig om en gammal skog, vare sig den är död eller inte?" men hon sa inget, då hon befann sig med alver. Och de hade ju alltid varit konstiga.

Balarirh började rida iväg i tanken att dem nog följde efter och sedan stannade hon och vände sig om i sadeln.
"Nå, kommer ni?" frågade hon uppfordrande dem.

Nerwen red efter Belarith.
"Självklart" log hon mot henne.

Belarith log tillbaka mot Nerwen, hon hade inte pratat så mycket med henne på två dagar nu.
Belarith saktade ner så att hon kom jämsides med Nerwen.

"Visst var det hemskt? Skogen. Döden har härjat, kanske självaste Sauron. Vem vet. Bara träden" Nerwens ögon glimmade av ilska och sorg som sedan länge har funnits. Hennes mystiska glimt fanns kvar men ilskan och sorgen syntes starkast.

I Belariths ögon återspeglades Nerwens känslor och hon nickade häftigt "Ja, allt var dött, inga djur var levande där och dem eller den som gjorde det ska dö" säger Belarith med livsfarlig iskall röst.

Fairna yttrade inte ett ord utan bara skänklade på Dragor och staden kom närmare och hon undrade om människor skulle känna igen henne, hon tvivlade på det. Det som oroade henne var dvärgarna, de hade mö bättre minne än människorna. De red in i staden och Fairna märkte direkt kylan som uppstod, ingen stad ville ha främlingar hos sig när kriget nalkades.
"DU!" sa en av dvärgarna och pekade på henne och hon kände paniken, hon hade varit rädd för att dem skulle känna igen henne. hon hade varit här för några månader sedan med Sauron och letat efter en av ringarna. "Drar du mer olycka över oss? vad har du kommit för att stjäla den här gången och vem skall du bragda om livet?" svor dvärgen och Fairna tog ett djupt andetag
"Må ädla dvärg jag är blott en kvinna på resande fot. jag har sätt många städer i min dag men aldrig eran stad. mitt sällskap valde den här vägen och mina avsikter var inte att för arga er" sa hon med len röst och såg oroligt på de andra. hon visste inte vad de skulle göra nu

Tamara höjde på ögonbrynen åt dvärgen och såg sen på Fairna. Hennes misstankar började åter slå rot att allt var inte som det såg ut att vara med alven.
Men hon bet sig i läppen, ett tydligt sätt som visade att hon funderade och såg på den gormande dvärgen.
"Vi är som sagt bara på resande fot, vi är här på uppdrag. Tyvärr kan jag inte avslöja vad vi skall göra. Men våra handlingar är fredliga och vi söker härbärge för natten och stallplats och sköttsel av våra hästar." säger Tamara leende och hälsar sedan dvärgen på deras mest urålderliga och aktade språk.
Hon visste att det skulle göra intryck på dvärgen och tackade gudarna för hennes kunnande av så många språk. Till och med att hon kunde det de pratade i Mordor, men det avslöjade hon inte för någon. Det skulle säkert folk tro förde otur med sig.

Fairna vände bort blicken och låtsades bli sårad. hon visste att hon inte skulle rest hit, hon var för lätt att känna igen. hon stack ut det visste hon. Dvärgen vände sig mot Tamara istället och Fairna höjde blicken mot staden igen och sedan mot deras resekamrater
"Om min närvaro oroar dvärgarna skall jag inte tynga deras sinnen genom att vistas i staden. jag slår läger vid floden. Jag vill inte hindra er andra, det är kanske bäst om ni tar hand om den här delen i uppdraget" sa Fairna med en sorgsen röst och vände Dragor och red åt andra hållet mot floden som synts från kullen. hon hade egentligen inget emot att slå läger i det fria

Tamara såg olyckligt efter Fairna, men vände sig åter mot dvärgen som verkade vara mer än vänligt inställd till henne.
De tog hand om deras hästar och blev införda till ett värdshus där de fick rikligt med mat och öl.
Äntligen ordentlig mat, tänkte Tamara och lät sig väl smaka av dvärgarnas mat.
Det syntes tydligt att dvärgarna inte gillade de andra alverna heller och att de var Tamara de ville ha där inte de andra.