En mugglare i Slytherin

Åhh så bra! Hur ska det nu bli med Theo?

Tusen tack för att ni kommenterar! ♥

Nu är jag hemkommen efter en lång dag med Uppsala Slug Club och Hogwartsexpressen! Har suttit som professor Trelawney och gett spådomar till barn hela dagen. Vilken är mer uttröttande än man tror! Speciellt då man börjar bli sjuk...

Men nu ska ni slippa höra mer om min dag och istället få läsa nästa kapitel!

---

Kapitel 36: Konsekvenser

Det kändes konstigt att lämna vårt avskilda hörn i biblioteket. Det var som om vi hade befunnits oss i vår egna lilla bubbla där omvärlden inte existerade.

Men nu när vi gick mot Slytherins uppehållsrum var jag tvungen att möta konsekvenserna av vad jag gjort.

Draco gick tyst vid min sida, men varje gång vi var ensamma i en korridor tog han tag i min hand och tryckte till.

Tyvärr kom vi fram till uppehållsrummet alldeles för snart. Vi stannade utanför och såg på varandra.

”Jag vill inte göra det här…”, viskade jag. Jag kände mig miserabel. Sakta men säkert hade det sjunkit in vad jag egentligen hade gjort mot Theodore.

”Jag kommer finnas här”, mumlade Draco och strök mig över kinden. Våra läppar möttes i en snabb kyss.

”Basilisk”, sade jag dystert åt väggen som dolde uppehållsrummet.

När jag gick in försökte jag se ut som vanligt, samtidigt som jag spanade efter Theo. Han satt i en av fåtöljerna kring brasan tillsammans med resten ur vår årskurs. Han sken upp när han såg mig och reste sig upp.

Jag gick honom till mötes, men det kändes som om skuldkänslorna skulle kväva mig.

”Arts!” utbrast han glatt och gav mig en lätt kyss.
Jag besvarade den rent automatiskt och kunde inte låta bli att tänka att den inte alls gett mig samma pirr i kroppen som Dracos kyss gjort. ”Var har du varit?”

”Jag var i biblioteket med Draco”, sade jag, hoppades att mitt ansiktsuttryck inte skulle avslöja vad jag egentligen gjort i biblioteket med Draco.

”Okej”, sade Theo kort och gav Draco en ogillande blick. ”Vad gjorde ni där?”

”Pluggade”, ljög jag.

”Jaså, men jag såg Dracos väska med alla hans skolsaker uppe i sovsalen tidigare”, sade Theo misstänksamt.

”Han hjälpte mig med mina”, sade jag bestämt.

Theodore gav mig en plågsam blick.

”Om du säger det så”

”Det gör jag”, sade jag och böjde mig fram och gav honom en kyss. Jag tänkte bara ge honom en liten kyss, men Theo drog mig nästan desperat närmare och kysste mig hårt. När han tillslut släppte mig gav han Draco en trotsig blick.

Jag såg mig om och hann precis se Draco vända sig om och gå därifrån. När jag såg upp på Theo igen såg han nästan skadeglad ut.

Vad hade jag ställt till med?

”Jag tänkte gå och lägga mig”, sade jag.

”Okej”, sade Theo besviket. ”Jag hade hoppats på att få spendera lite tid med dig”

”Jag hade gärna spenderat lite tid med dig också, men jag blev jättetrött”, ljög jag.

Det kändes fruktansvärt att fortsätta ljuga för Theo, men jag var tvungen att komma därifrån. Jag kände att i vilken sekund som helst skulle jag börja gråta igen, och jag kände mig inte redo att förklara än. Dessutom stod vi mitt i uppehållsrummet med massa andra elever runt oss.

Theodore gav mig en besviken min. ”Du vet hur mycket du betyder för mig va?” sade han lågt och drog in mig i en kram.

”Jag vet”, mumlade jag och försökte svälja bort gråten. ”Lovar att vi umgås imorgon”

”Bra”, sade Theo och släppte mig.

”God natt!” sade jag och vände mig om och gick med snabba steg mot min sovsal med tårarna brännande under ögonlocken. Jag kunde känna både Theos och Dracos blickar i nacken när jag gick.

När jag kom in i sovsalen slängde jag ifrån mig min väska och sjönk ner på sängen. Tårarna började rinna igen.

Hur kunde jag vara så dum? Så… självisk?

Draco fick mig att känna pixignomer i magen, och hela jag drogs mot honom. Jag hade inte varit stark nog att motstå honom. Innerst inne undrade jag om det trots allt inte alltid varit Draco som jag ville ha?

Men Theodore… han var min trygga hamn. Min räddare i nöden. Han hade funnits där när alla andra övergav mig. Han ville ha mig för den jag var, och han fick mig att känna mig som om jag var underbarast i världen. Men just nu kände jag mig inte underbar…

Hur kunde jag göra så här mot honom?

Jag klädde snabbt av mig och kröp ner under mitt varma täcke och drog för sammetsgardinerna så ingen skulle se mig.

Jag förtjänade verkligen inte Theodore. Han var för bra för mig. Men skulle jag verkligen klara av att lämna honom, ens för Dracos skull?

Tanken på att lämna Theo framkallade en ny gråtattack. Jag la armarna om mig själv och borrade ner huvudet i kudden för att dämpa mina hulkningar. Helvete.

Varför var jag tvungen att förstöra så för mig själv och alla andra?

Jag vet inte hur länge jag låg där och grät hejdlöst. Men tillslut somnade jag av ren utmattning.

---

Hoppas ni gillade det! Och att ni kommenterar, för det gör mig superglad!

Det här var det sista färdigskrivna kapitlet jag hade. Men har inget planerat på hela kvällen så borde få ihop ett kapitel till imorgon!

Kram på er

Så bra!! Kan inte alla tre vara tillsammans? XD

♥
det är allt jag kan säga.

Jag vet inte vad jag ska säga.. Jo, BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!

Alltså det är så otroligt fantastiskt. Och känslan får.det liksom att kännas jobbigt inuti. Usch. Men wow.

Bästa fanfictionen nånsin!

Så. Sjukt. Bra.

Stackars. Lilla. Art.

Tusen gånger tusen tack för era kommentarer, ni gör mig så jäkla glad ♥

Nu har jag lyckats få ihop nästa kapitel! Det är inte så händelsefullt, men det är ganska viktigt ändå. Och det är ganska annorlunda från mina andra kapitel då det här i princip bara består av tankar. Hopps ni tycker om det!

---

Kapitel 37: Tankar

Han hade ingen aning om vad klockan var, men det var säkert några timmar efter midnatt vid det här laget. Han kunde inte sova. Så snart Artemis hastigt hade flytt från uppehållsrummet hade han ursäktat sig och gått och lagt sig. Han hade behövt tänka, och nu, flera timmar senare hade han inte fått en blund.

Hon hade faktiskt besvarat han kyss. Och sedan hade hon kysst honom igen – flera gånger. Han log för sig själv där han låg i sin säng i sovsalen.

Men det hon hade sagt efteråt bådade inte gott. Det gjorde ont i honom när han mindes Artemis tårar, och ändå kunde han inte sluta tänka på det. Det gjorde ont av två anledningar.

Dels hatade han att se henne ledsen. Det hade hon redan varit så det räcker och blir över för en livstid. Han ville bara att hon skulle vara glad och inte behöva lida.

Men samtidigt betydde de här tårarna något mer. Det betydde att hon inte bara ville ha honom – det betydde att Nott fortfarande fanns med i bilden.

Han satte sig upp och såg över rummet på Notts säng. Den andra slytherinaren sov oroligt och vände rastlöst på sig när Draco såg på honom. Han hade en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och mumlade något som var för lågt för att höras över sovsalen.

Draco suckade och lade sig ner igen. Han hatade att erkänna det för sig själv, men det var uppenbart att den andra slytherinaren också plågades av sina känslor för Artemis. Och det var tyvärr han som var hennes pojkvän.

Han slöt ögonen och försökte tränga undan den ovälkomna bilden av Nott som kysser Artemis. Han visste att Nott bara hade kysst Artemis så som han hade gjort bara för att bevisa något för honom. Och meddelandet var klart – hon är min, och du skulle bara våga röra henne.

Han var inte direkt rädd för Nott – självklart inte – men om, bara om, det nu skulle finnas någon bland hans jämnåriga som kunde mäta sig med hans nivå så var det tyvärr ensamvargen Nott. Men det betydde inte att han var rädd för honom!

Han slog upp ögonen och satte sig upp igen. Han stirrade ilsket på Nott, som nu låg på mage med kudde över huvudet. Han tyckte sig höra ett svagt jämmer från den andres säng. Men han var inte säker. Som vanligt dränkte Crabbe och Goyles snarkningar de flesta andra ljud.

Han drog ilsket händerna genom håret och morrade lågt. Han ville ha henne, men var rädd att hon i slutändan inte skulle vilja ha honom. För om hon verkligen ville ha honom, så skulle hon väl inte gråta över Nott?

Han blängde på den andra slytherinaren som om det var hans fel. Vilket den självklart inte var. Men det var så mycket enklare att bara ta ut all sin frustration på Nott än att erkänna att han nog försatt sig själv i den här situationen.

Han tänkte tillbaka på den dagen för flera månader sen då alltid gått åt helvete. Hur han och Artemis pratat och hon hade tagit tag i hans hand och verkligen sett på honom. Hur Pansy sedan avbrutit dem och avslöjat det hade inte hade velat berätta för Artemis. När hon sedan försvann med gryffindorarna kände han sig förrådd och sviken. Och sedan kom det där frukansvärda avslöjandet. Jävla Potter.

Han suckade djupt, la sig ner och drog täcket över huvudet. Han ville inte tänka på vad han hade gjort sedan. De ord han sagt till henne och hennes blick när han vände ryggen åt henne och gick där ifrån.

Men nu, nu var hon tillbaka och för bara några timmar sen hade hon kysst honom. Ett litet leende trängde fram på hans läppar när han mindes just det. Den lättnad han känt när hon kysste honom tillbaka och inte förhäxade honom.

Hennes kyssar var helt annorlunda än de få han tidigare bytt med Pansy. De kyssarna hade varit helt formella, i alla fall ifrån hans sida. Det var bara något hans plikt krävde. Men kyssarna Artemis gett honom gav rysningar över hela kroppen och han ville att de aldrig skulle ta slut. Hennes läppar hade varit så mjuka, men ändå ivriga. Nu när han äntligen fått kyssa henne ville han aldrig sluta.

Han önskade att Artemis låg här bredvid honom. Han misstänkte att hon hade en ännu värre natt än vad han hade och om hon hade varit här kunde han ha strukit henne över håret och bara hållit om henne. Men ifall hon hade varit här hade hon antagligen inte legat i hans säng, utan i Notts.

Han suckade djupt igen och stirrade upp i taket. Men hon hade kyss honom i alla fall. Så någon del av henne ville nog vara med honom. Hon hade sagt att det kändes rätt – men hon sa även att det kändes fel, påminde en liten irriterade röst honom.

”Sov, Draco”, sade en sömnig röst från någonstans bredvid honom.

Han vände förvånat på huvudet och såg att Blaise såg på honom. Han nickade. Blaise slöt trött ögonen igen och snart hördes låga snarkningar från hans håll.

Blaise hade rätt. Han var tvungen att sova nu innan han blev tokig. Han kastade en sista blick mot Nott. Han tänkte inte ge upp Artemis. Må bäste man vinna.

-

När jag vaknade nästa morgon var mitt ansikte stelt av torkade tårar och näsan var helt igentäppt. Jag stönade lågt och borrade in huvudet djupare i kudden.

Natten hade tack och lov varit drömlös, men jag kände mig inte särskilt utvilad för det. Huvudet dunkade och min hals var alldeles torr.

Det var fortfarande mörkt innanför förhängena till min säng, men min inre klocka sa mig att det var morgon. Jag sträckte fram en hand och öppnade en glipa i sammetsgardinerna så jag kunde se ut i sovsalen. Facklorna på väggarna var tända, så det betydde att det var dags att gå upp.

Måndagmornar var redan ganska hemska som det var, men den här var rent fruktansvärd. Jag satte mig mödosamt upp. Helst av allt ville jag bara krypa tillbaka under täcket och bara försvinna. Jag ville verkligen inte träffa de två personer som betydde mest för mig just nu, samtidigt som jag inte ville någon hellre.

Jag ville inte behöva möta Theodore och känna att jag svikit honom. Och Draco… jag kunde inte sluta tänka på honom och hur det känts när han kysste mig.

Men jag visste fortfarande inte vem jag skulle välja.

Jag försökte sjunka djupare ner i sängen och la kudden över huvudet. Jag var så korkad. Jag ville inte ge upp någon av dem, men jag visste att så fort jag valde den ena skulle den andra försvinna. Theodore skulle hata mig, och Draco skulle antagligen börja ignorera mig igen.

Men hur skulle jag kunna ge upp Draco nu när jag precis fått honom tillbaka i mitt liv? En liten del av mig ville skylla kyssarna på Draco, att det var han som kysst mig först, men den mer ärliga delen av mig insåg såklart att det inte var sant. Jag ville att han skulle kyssa mig, och att jag mer än villigt besvarat dem. Dessutom, hade jag inte velat hade det bara blivit en avbruten kyss, inte flera. Och den brutalt ärliga delen av mig ville bara ha fler kyssar.

Jag suckade och satte mig upp. När jag drog undan sammetsgardinen föll min blick på julklappen jag fått av Theodore som stod på mitt nattduksbord. Det var en liten smyckesask. Den var silvrig på utsidan med en drake på, med grönt sammetsfoder inuti.

När jag fick asken hade Theodore lämnat en liten lapp inuti. Jag hade läst den så många gånger nu att jag memoretat den.

God jul, Artemis

Även om jag kanske inte lyckas säga det direkt till dig än, så vill jag att du ska veta att du är den mest fantastiska person jag har träffat. Du är unik, vacker och stark.

För mig kommer du alltid vara en äkta slytherinare, och du ska inte bry dig om vad de andra tycker och säger. Du är hundra, nej tusen gånger bättre än dem.

Längtar tills vi ses igen.

Kram, din Theodore

Jag torkade ilsket bort en tår som rann ner för min kind. Vad hade jag gjort? Theodore hade aldrig gjort något för att såra mig, till skillnad från Draco. Theodore var vänlig och omtänksam. Han gjorde mig lycklig när jag trodde jag hade förlorat allt.

Jag insåg att jag aldrig skulle kunna berätta sanningen för honom, jag skulle inte kunna såra honom. Att jag kysst Draco var en hemlighet jag skulle ta med mig till graven.

Jag ställde mig bestämt upp. Så fick det bli. Jag skulle kanske bli tvungen att lämna honom, men han skulle inte få veta att jag varit otrogen mot honom. Det var en smärta jag kunde undvara honom.

Jag suckade och försökte dra en hand genom mitt trassliga hår. Äntligen tillbaks till Slytherin och så ställer jag till det de första jag gör. Snyggt jobbat, Artemis.

---

Hoppas det här kapitlet inte var jätteförvirrat. Jag är ärligt talat inte helt nöjd, och jag tyckte det var ganska svårt att få ihop Dracos tankar. Jag är inte van att skriva utan dialoger, då jag tycket det är roligast att skriva, men jag tyckte ändå det var en ganska viktig del att få med.

Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte! Och kom ihåg, era kommentarer kommer få mig att skriva fortare, nu när jag inte har några färdigskrivna kapitel kvar

Feels. Väldigt mycket feels.
Usch, jag vet inte ens vad man ska säga egentligen då jag bara tycker synd om alla för tillfället. Men du skriver underbart i vilket fall